SKRIVA DAGBOK

 Länge, länge hörde jag till dem som höll fast vid en kalender av papper, men här för något år sedan så övergick jag till att enbart använda en elektronisk kalender. Innan det hade jag de senaste 10 åren, kanske mer, kört med Filofax-system så det blev ändå så att jag slängde fjolårets anteckningar när jag köpte mig "ett nytt år". 

Dagbok har jag alltid varit lite slarvig med att skriva. Kunde ivra till det i någon månad, eller vecka, och så blev det en paus på något litet halvår eller år igen. Det här kan ju kännas lite motsägelsefullt med tanken på att jag snart får pris som den mest uthålliga bloggaren, men att snörvla här på bloggen är en annan slags skriveri, även om bloggen ofta hjälpt mig att komma ihåg andra saker som är länkade till det jag skrivit. Lite som en slags tankekarta. 

För minnen, även banala sådana just då de händer och sker, är viktiga och värdefulla. Inte minst nu när jag rensar inför flytt så inser jag hur skoj det är att försjunka i gamla foton (man behöver dock inte spara precis alla...;)), i ungarnas teckningar (man behöver dock inte spara precis alla.....;)) och hänge sig åt lite nostalgi-trippar. 

Innan jag började blogga hade jag på stugan en "stugbok" som jag skrev i. Blev mycket anteckningar om natur och väder. Jo, jag hör till de där udda personerna som är så lättunderhållna att jag finner ett visst nöje i att tala om väder. Men så kom Facebook, bloggandet och Instagram och skrivandet i stugboken, det blev liksom inte längre av. Inte heller dagbok, om än sporadisk och verkligen inte anteckningar om väder.

Men nu råkade jag hitta en sådan här liten fin bok med linnepärmar. Inte många rader att skriva per dag, men det fina med den här boken är att alla fem års anteckningar kommer liksom på samma uppslag. Helt perfekt för att följa med vårtecken, väder, första snön. Och skriva ner bara små anteckningar som stöd för minnet. Och så är den så liten att den här slinker lätt ner i ryggsäcken när man skall åka någonstans. 

Och tar inte många minuter att rafsa ner något smått om dagen som gått. Tror det blir en kär bok det här! 

KVIDELITT...KVITT

 Sover ju med fönstret öppet nästan året runt. Bara om temperaturen hotar sjunka närmare -10°C så stänger vi fönstret. Till all lycka är vi båda likadana - och till och med hunden, Aida, gillar att sova när det är svalt. Dock brukar jag veta hur nära/högt upp mot ryggen hon krupit hur kallt det varit. För det mesta sover hon i min fotända - med halva hon under täcket. 

Jag vet inte riktigt när jag lade till med denna "ovana". Kanske började det hela på stugan där jag kan öppna fönstret mot havet som kluckar eller brusar, beroende på väderlek, bara några tiotals meter från fönstret. Och jag älskar det ljudet! 

Kanske var det från de varma sommarnätterna då jag valt att sova ute jag blev taggad? 

Den senaste vintern har ju varit lite kallare, så sovrumsfönstret har varit stängt kanske 10 nätter? Vintern innan, som var så mycket mildare, då räknade jag att vi sov med fönstret stängt i 4 nätter - på ett år. Och det inte ens alltid pga kyla utan för att det regnade och blåste från ett sådant håll att det helt enkelt regnade in.

Jag har inte tänkt så mycket på om det är bra eller inte. Jag bara älskar att knarka syre längs natten. Visst är det svalt på morgonen, utanför täcket vill säga, under täcket är det varmt och skönt. Och det är ju en förutsättning att man kan sova gott. Att man inte fryser. 

Jag har ju hittills bara känt att det känns bra att sova med fönstret öppet, men för en tid sedan så skaffade jag mig en sådan där smart klocka som mäter det mesta man kan mäta på en människa och jag måste riktigt skratta till när jag läste min "sömnrapport". 

Jag somnar i snitt inom tre minuter. Så har jag alltid gjort så det är inget nytt...

Alla de underbara männen i mitt liv  k a n  möjligen vid något skede eventuellt ha kommenterat något i stil med: "Aj...det sägs att det alltid är MÄNNEN som svänger ryggen till (efter sex) och somnar på två sekunder??? De som säger så har inte levt med dig."

Jag  k a n  möjligen ha den förmågan, ja. Den har kanske inte alltid uppskattats av alla inblandade. 

Men att sova är underbart! Jag älskar det! Finns inget få saker som är bättre! 

Men till min "klocka". Smart och - ärlig.

- Ja, ja....jag får ihop alldeles för få steg i dygnet - men det skyller jag på min trilskande rygg (och marsvädret...)

- Ja, ja...jag har inte kanske det bästa av blodtryck/vilopuls även om där absolut inte är nåt alarmerande. Men det kunde vara bättre. För det har det varit. Inget att urskulda sig med men säger bara: Ålder....å så säger jag inget mer.  (Skall ta tag i det här...nästa vecka)! Det - och vikten! 

- Ja, ja....sömn. Nämen - holy shit - så bra jag sover! Jag somnar som sagt inom bara någon minut. Nu som alltid. Över halva den tid jag sover så sussar jag gott i en djup sömn. Och under de senaste fem nätterna har jag, enligt min nya smartklocka, varit vaken  i *trumvirvel* hela tre minuter! 

Och det är precis så det känns. Jag sätter huvudet på kudden - somnar - och vaknar av väckarklockan åtta timmar senare. Utvilad och syre-knarkad! Inser att det antagligen är ett privilegium att ha denna gåva. Att sova gott. 

Jag kan vakna på morgonkvisten innan väckarklockan och lyssna in det tidiga morgonkvittret från fåglarna i trädgården. Som den här ivriga gråsparven som definitivt har vårkänslor i hela sin lilla kropp. 

Kvidelitt....kvitt.

Love is in the air....!

2,2 KVADRATMETER

 

Det kan hända att jag började smått hysteriskt (igen) att fnissa åt det faktum att vårt lagerutrymme i samband med lägenheten vi skall flytta in i är hisnande 2,2 kvadratmeter stort. 

Och jo, jag vet! Jag har redan länge talat om att göra mig av med en massa onödigt - och jag HAR jobbat på det, men sedan när man inser att man faktiskt bara har 2,2 kvadratmeter att stuva in allt det där man inte hela tiden vill glo på - då blir det verkligt! 

Så här långt upplever jag det, utmanande och lite skrämmande - ja visst, men tills vidare i alla fall rätt positivt. Det ger liksom en extra spark i att rensa bort. Mätte upp ett hörn här i nuvarande hemmet på 2,2 kvadratmeter och dit skall allt "onödigt" rymmas. Jag lovar, det blir väldigt, väldigt konkret då! 

Så - nu skall jag gå och se om jag inte kan rensa ut lite mer....Sedan kan man ju fråga sig varför jag tycker att det skulle vara så mycket enklare att rensa i gubbens grejer än i mina egna?!?

Aj, vad bilden har med inlägget att göra - nå inte sen ett skvatt! Annat än att jag idag känner mig övertygad om att vinterns rygg är bruten och vi äntligen har våren här! 

BLOGGNOSTALGI

 När man har tid att rensa och kolla vad allt man nu har stuvat in i sina lådor så kan man stöta på smått komiska och underhållande grejer man sparat på. Har inget minne av att jag printa ut ett sådant här dokument om rubriker man kan blogga om när man inte vet vad man skall blogga om. Gudarna vet från vilket år det här är...?

Måste vara från tiden då man överhuvudtaget började blogga???

Och eftersom jag skummat igenom min egen blogg (ja, höjden av egenkärlek (not) eller så bara för att mentalt förbereda mig på ytterligare en flytt....*hysteriskt fniss*) så inser jag att jag rätt ofta, eller typ alltid återkommer till de där samma teman. Det är årstider, väder, mat, lite inredning och andra fina ting, lite natur, utfärder och resor, och så stuglivet då. Mycket av det lugna livet på stugan har det blivit. Kanske för att jag älskar det? 

Kanske jag gör som man gjorde förr och kör en "blogg-idé-inlägg-lista" och hänger mig åt lite go gammeldags bloggnostalgi? 

För ni orkar nog inte se på mina packningar och läsa mina flyttfunderigar i ett par månader. Knappt jag kommer att orka med det själv! 

Av alternativen på listan ovan känner jag att jag på direkten skippar den där: "Att-göra-listan". Med risk för att inlägget kunde bli lätt sövande att läsa.....för er alltså. Och med risk att just den listan håller mig vaken om nätterna. Heheeee..

Må gott - snart är det vååååår! 

ATT (ÄN EN GÅNG) RENSA I RÖRAN

Eller röra och röra - det är nog mest ändå lite ordning i torpet, eller ja...så där lämpligt. Men det som jag allra mest uppskattar med att flytta är att få gå igenom skrymslen och vrår och göra sig av med sådant som man verkligen inte behöver. 

Jag är ju ingen handarbetsmänniska, hur gärna jag än skulle vilja vara, men har av pur nostalgi sparat på en hel del handarbetsrelaterat som jag främst ärvt av min mamma, men också sådant jag köpt de stunder jag inbillat mig att jag  k u n d e  förvandla mig till en handarbetande person. 

Redan ifjol gav jag vidare alla de gamla knappar som min mamma, och kanske min mormor sparat. Jag älskade att leka med dem när jag var barn och det var nog den känslan jag hade svårt att släppa. Däremot har jag i sanningens namn inte sytt i en enda av de knappar - och de var många - någonsin i hela mitt vuxna liv. Helt klart läge att släppa taget, isynnerhet som jag vet att de kommer till användning hos henne som fick dem. Nu var det dags att rensa i syskrinet och en regnbåge av sytråd hittade också ett nytt hem. 

Riktigt allt delar jag ändå inte ut. Vissa saker som en del verktyg fast på sy-sidan (kanske det heter någon annat än verktyg) vill jag spara bara för att ha dem som minnen helt enkelt. Total radikal är jag ändå inte. Inte vid den här flytten i alla fall...heh.

Vad de här har använts till är lite oklart för mig, sporren (?) tror jag mamma markerade på tyget var mönstret skulle klippas. Jag tror hon använde någon form av kalkerpapper till det? Någon sade sig veta att det är ett verktyg till läderarbeten. Någon som vet? 

Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Bra verktyg kan ha många funktioner, eller hur?

Den lilla (marmor?) grejen i mitten har också fått olika förslag till vad den kunde ha använts till, från något inom broderi till en kantutjämnare inom läderarbete. 

Också den till höger har fått några röster åt läderarbetets håll, men också till en slags virk-krok. Jag kanske minns helt fel, men tycker jag sett den i samband med vävstolen.

Men igen. 

Kan vara det ena eller det andra som bara funkar bra i annat sammanhang. 

Jag tänker att alla - precis alla - stickar nu. Det är sockor och tröjor och vantar och alla är så himla duktiga att det inte är riktigt klokt! Med hjälp av en luntlapp hur man gör hälen kan jag sticka de mest elementära sockorna. Och när barnen var små stickade jag några vantar också år dem. Och så har jag stickat disktrasor i bambugarn. De är suveräna! 

Men ja, ni hör att mitt saldo på stickat är inte speciellt imponerande. 

Så stickorna fick också ett nytt hem hos en stickande kusin till mina ungar. Ett set med helt vanliga strumpstickor behöll jag, och så de jag stickar disktrasor med. Ungefär till det räcker mitt tålamod! 

Men, som sagt, visst finns det ännu grejer jag inte vill ge vidare. Skrinet för spoltrådarna som antingen min pappa, eller min minst lika händiga bror, har gjort, det får minsann bli kvar - med alla sina spolar. Heter det så? 

Och de där fina fingerborgarna! Och så några av de där gamla, fina sytrådsrullarna i trä. Det blev till och med att spara några fler än de på bilden. Så än kan jag lappa något litet slitet plagg om det verkligen vill sig. 

Vilket jag faktiskt gjorde häromdagen. Lillungen har snott ett par pyjamasbyxor av sin storebror och han älskar dem så när de fick ett hål, eller faktiskt ett par, så frågade han om jag kunde lappa byxorna åt honom. 

Eftersom pyjamasbyxorna inte på något plan kan kallas annat än synnerligen utslitna så föreslog jag ändå att kanske inhandla ett par nya - de här har ändå gjort sitt. Och även om de lappas nu så kommer tyget att ge vika i någon annan söm. Men nej, han ville att de skulle lappas för de är Världens Skönaste! 

Och så skulle det ske i smyg, så inte storebror vars pyjamas det då egentligen är får syn på dem och kommer att kräva dem tillbaka...

Jag fnissade nog för mig själv när jag satt och lappade de där uuuuurgamla byxorna, med min mammas sytråd och min mormors fingerborg på fingret.