TILLBAKABLICK TILL SOMMAREN - liten trädgårdsförvandling del 2

Som jag nämnde i förra inlägget så är min trädgård nu en större trädgård, nästan som en park, med stora gamla ekar och gamla äppelträd, höga ädelgranar och mycket sådant som tar årtionden att växa till sig. Inget man fixar på ett par växtsäsonger. Och allt det där parklika behövs ju för att den här gamla bondgården skall ha sin värdiga omgivning. Det är helt klart. 

Men även de gamla herrgårdsträdgårdarna hade sina små "krypin", sina intima delar i trädgården som var mer slutna. Förr var det ofta små lundar, eller lusthus, eller bersåer. 

Vi människor vill nu bara ha det ombonat och omgärdat och lite avskärmat. 

Från den tanken började jag projektet kring "pergolan" som jag lät uppföra då jag flyttade tillbaka hit för något år sedan. Jag ville ha ett rum, ett slutet rum. 

Samtidigt ville varken jag, eller någon annan i familjen, ha mer trädgårdsjobb. Att se till att "parken" hölls snygg och att se till alla byggnader på gården är utmaning nog. Därför skulle den, låt oss kalla den, den intima trädgården i parken, bli så kravlös som möjligt. 

Kanske kan dessa tips funka hos någon med "alldeles för stor trädgård" som man vill skala ner. Men också för någon med en radhustäppa, eller en balkong. 

Själv är jag nöjd över att ha en begränsad yta där det är så mycket enklare att få det mysigt och ombonat. 

Här är nu, vad jag minns, alla växter på plats och längst fram i bilden står en bunke med påskliljor som fått lysa upp ingången till huset, men nu degraderats till att agera symbol för ytterligare en liten rabatt som liksom skulle knyta ihop uteplatsen med huset. 

Då jag planerade växterna, både perenner och buskar, så hade jag lite i åtanke att de skulle vara så pass enhetliga att vilket "sommarbloms-tema" jag än valde så skulle det funka. Färgerna i rabatterna kring uteplatsen går från blålila till rosa till burgundy till vinrött till silvervitt och nästan svart. 

Vilket gör att det mesta utom nu kanske gult, passar ihop. Och gult är nu inte annars heller en höjdare för mig, så risken att jag skulle gå igång på ett gul-orange-tema-för-året är rätt minimal...

Är kanske mer lagd åt det rosa-håller, men inte utan vissa krav av att det skall finnas en hel del motvikt mot det gullegulliga så som svarta blommor och mörka blad, lite rost och sten och annat "rufft". 

En av mina absoluta favoriter för i år var den nästan svarta aklejan. Den, som så många andra aklejor kräver att man böjer sig ner och ser på den lite närmare. Den tar ju inte plats i rabatten med vare sig storlek på blomman eller en med färg. Men när man går närmare så ser man dess skönhet. En helt bedårande skönhet! Har samlat in frön från den som jag skall så i vår för att få fler plantor. Förhoppningsvis någotsånär sortäkta. Med aklejor vet man aldrig - vem som varit där och pollinerat - och var pollinerarna varit innan. Kan bli vad som helst. 

Åååh...nu när jag plockar fram dessa bilder från sommaren som gått - så jag längtar dit igen. Även om jag gillar alla våra årstider. Och även om vintern inte är min favorit precis, så har den ju sin plats - men oj vilken sommarlängtan som tog tag i mig nu! 

Senast idag plockade jag fram både bönor och spenat som jag hade fryst ner från mina små odlingar i somras. Även om man odlade bara några få och små saker, men det är en alldeles speciell känsla att plocka fram det där egenodlade från frysen. Det blir lite mer än att plocka åt sig något anonymt från butikens frysdisk. Så är det bara. 

Här på bilden ovan ser man hur det börjat grönska i odlingslådorna till vänster i bild. Hur "rondellen" fått sina växter och stenläggning där det i bilden överst i inlägget bara stod en vilsen hink med narcisser. 

Så här ser det ut i slutet av juni. Ett par månader efter det att jobbet med rabatterna runt uteplatsen påbörjades. 

 

EN TILLBAKABLICK - liten trädgårdsförvandling del 1

 

För ett tag sedan nämnde jag visst att jag skulle återkomma till mitt "corona-års-projekt" då jag, som så många andra blev stationerad hemma och kavlade upp ärmarna gällande vad man kunde göra i trädgården.

Lite bakgrundsfakta dock. Jag bor alltså nu på en gammal bondgård, där det inte längre finns vare sig djur eller jordbruk. Gården är lite inklämd mellan flygfält och stora motorvägar. Utvecklingen har tagit ut sin rätt. Själva trädgården är underbar, läget är perfekt - bara omgivningen är....nåh...inte så himla fin, om man uttrycker det så. 

Trädgården är stor, för att inte säga nästan parklik, och om man nu inte råkar sitta på en riktigt härligt fläskig plånbok (vilket jag alltså dessvärre inte gör) så är det näst intill omöjligt att få det så där ombonat och mysigt som jag tycker en trädgård skall vara. Men man kan alltid bygga rum även utomhus och på det sättet få den där intima känslan som jag så gillar. Ett begränsat utrymme av intim trädgård i parken liksom. 

När jag återflyttade hit för några år sedan så lät jag bygga en sådan här lite udda "grej". Det är en blandning av pergola/växthus/uteplats/patio/regnskydd...you name it. 

De här bilderna i det här inlägget är tagna i april 2020. Och på bilden ovan ser ni hur det ser ut då. Bakom pergolan (jag kallar den nu så för enkelhetens skull) finns en hassellund som exploderar av vitsippor lite senare på våren, och där jag planterat ramslök som trivs alldeles ypperligt. Och bara det kommer löv på träden ser man inte längre den galet fula kontorsbyggnaden som ännu här skymtar mellan de kala grenarna. Kontorsbyggnader är ful - men helt ok som grannar då de är både tysta och försynta. Men så här tidig vår så stör det kanske ens estetiska öga...;) 

Så här såg det alltså ut våren 2020. 

Längs ena kanten hade jag i all hast grävt ner lite perenner som jag fått av en kompis året innan och framtill fanns buxbomsklotet som jag hade haft i kruka ett par år, men nu fått komma i jorden och ett gäng tulpanlökar som bara stuvats ner i jorden. Mer eller mindre rakt i gräsmattan. Inte speciellt eftertänksamt eller planerat - eller snyggt ens. 

Då corona-våren kom och både kurser och resor inhiberades i rasande takt, insåg jag att nu är det kanske läge att ta tag i det här projektet. Sagt och gjort, satte jag mig och skissade en plan med lite växtförslag. 

Efter som jag då det gäller trädgård och dess planering är glatt tre-språkig - svenska, finska, latin så är ritningen ovan främst då bara nerkluddad för mig. Tanken då var ju inte att den skulle landa här på bloggen. Så skriver ner lite "översättningar" här: Ribes alpinum är alltså måbär, Liuskekivi är skiffersten, Buxus är buxbom. 

Så där vad jag nu snabbt ser att är lite slarvigt och okonsekvent skrivet på ritningen ovan. 

När vårsolen blev allt starkare och allt varmare måste jag ta och täcka in buxbomsklotet så det inte skulle få brännskador. Solälskande Aida kunde ligga och grilla sig hur mycket som helst! Dessvärre klarade sig inte buxbomen. Bor ju precis på gränsen där de möjligen kan övervintra - eller så inte. Oftast är det inte den eventuella kalla vintern som tar dem, utan det att vårsolen blir så stark samtidigt som marken ännu är frusen och de inte kan, som städsegröna, få vatten ur den ännu frusna marken. Och även om vintern 2019-2020 var mycket mild, så strök den här buxbomen med då vårsolen började gassa på. 

Men när vårsolen gassar på så senast då vaknar den i själen inneboende trädgårdsmästaren till liv. Det ritades linjer enligt ritningen i gräsmattan, och grässvålen grävdes bort. Plantor skaffades och planterades. Ett tips förresten när det gäller marktäckande och snabbväxande växter som tex backtimjan på bilden nedan och revsuga på bilden längre ner i inlägget. Köper oftast hälften av den mängd jag tror jag behöver och så halverar jag eller till och med delar krukplantan i tre eller fyra delar med en kniv. Många krypväxter är så kraftigt växande att man galant får samma yta täckt med en kruka som man delat.  Blir dessutom billigare. Jag hör till dem som gärna planterar tätt från början för att slippa ogräsrensning, men just när det gäller starkväxande marktäckare så vinner man på att dela på dem och låta varje liten del sköta spridandet. Det kommer de att göra galant! 

De här fem köpta backtimjan-plantorna delade jag så jag fick runt femton små "klumpar" att plantera mellan skifferplattorna som jag planerade att lägga ut. I slutet av sommaren hade de alla delade bitarna rotat sig och börjat sprida sig i skarvarna mellan stenarna. Hade jag valt att plantera dem som hela hade skarvarna mellan stenarna blivit rätt så breda och då hade inte stenläggningen blivit så stabil som jag ville ha den. I ett senare inlägg kommer mer bilder som förklarar bättre vad jag menar. 

När jag gör planeringar för andra poängterar jag alltid, alltid, alltid att det är totalt onödigt att plantera något i dålig, näringsfattig gjord. Då kan man lika gärna slänga plantpengarna i spisen. Man blir nästan mindre ledsen över det. Jag lovar.

Att förbättra jorden, och ge näring till jorden är inte lika fancy som att gå bananas bland perenner och buskar, men de slantar man satsar på att förbättra och göda jorden med kommer att ge större avkastning. Jag lovar! 

Min absoluta favorit är Biolans Hästgödsel-kompost. Håll ögonen på det och köp hem några påsar - värd varenda cent! 

Om man nu inte råkar ha en hästgård i grannskapet vill säga... 

Här har jag (till vänster) just planterat några delade plantor av revsuga som jag köpt.  I ett senare inlägg kommer ni att se hur de spridit sig även om man delat de köpta plantorna med rätt så grov hand. 

Och här är då det mesta uppgrävt och det som skall komma att bli odlingslådor kärrat fram till sin kommande plats. I bakgrunden blommar scillorna för fullt och syrenens blad heller på att slå ut. Tänk, snart är vi där igen! 

Bara några ynkepynke månader till.......

Men innan det skall jag dela med mig hur det här projektet utvecklade sig på en enda växtsäsong. 

DET SVAGA LJUSET

 Skall jag vara ärlig, så är jag lite uttråkad. 

Januari är inte alls min månad, för tidigt att börja så och fundera på trädgården. Gick en sväng in i den lokala trädgårdsbutiken. Där ekade det tomt mellan hyllorna och lappar " Vi bygger om inför ny säsong" var uppklistrade lite här och där. Ingen inspiration alls att hämta där, inte. 

Ute är det någon plusgrad och all den vackra fluffiga snön är borta, bara en tjock, tung sörja ligger kvar. Det småregnar. Jag borde ta hunden och gå en promenad - det finns inga dåliga väder - bara dåliga kläder -men det tar lite emot. Hunden ser inte speciellt ivrig ut hon heller, har grävt ner sig bland alla kuddarna i soffan. 

Dessutom har jag blivit tvungen att föra min kamera på reparation, den fick sig en törn i höstas och efter det har den inte riktigt fungerat som den skall. Det behövs beställas nya reservdelar så jag kommer att vara utan kamera i flera veckor!!! (hjälp!)

Jag har en reservkamera, men när jag skulle försöka blåsa liv i den, så visade sig att batteriet inte längre laddar sig. Jag är inte speciellt överraskad. Det är åratal sedan jag senast använt den. Nå, nu behöver jag faktiskt inte kameran till något viktigt förrän i slutet på februari, så det är ingen katastrof, men det känns underligt att inte ha en kamera med på promenaderna. Eller att kunna nappa tag i den bara för att fånga något annat fint. 

Som en liten gnutta svagt solljus till exempel. Sen när det vill visa sig igen. 

SÅ TIDEN GÅR

Så länge jag kan minnas har jag varit fånigt svag för anteckningsböcker och -häften. 

Gärna just av den där svarta versionen, med mjuka eller hårda pärmar, men annat kunde också slinka med hem. Isynnerhet älskade jag att gå i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors och bläddra bland alla böcker och om jag inte köpte någon bok så kom jag knappast ut från bokhandeln utan en nyköpt anteckningsbok och gärna en ny svart (tunn) tuschpenna med. 

Med datorernas, och senare laptopparnas, intrång i vardagen och i hemmen, blev för min del behovet av anteckningsböcker allt mindre, men det oaktat har jag kvar samma kärlek till dem. Och även om jag gärna använder modern teknik, så gillar jag också att "träna handen - och handstilen" och göra anteckningar för hand när tillfälle ges. För det ges allt mer sällan, tycker jag. Och min handstil blir hackigare och handen tröttnar fortare när tillfällen till handskrivning blir färre och färre. 

Det här veckoslutet skall jag beta mig igenom en nätkurs i Photoshop och då tänkte jag passa på och göra anteckningarna för hand. Jag visste att jag hade ett stort A4-häfte som jag "nyligen" köpt i mitt kontorsskåp. Som borde vara rätt så tomt, oskrivet. 

"Nyligen" är väl ändå ett relativt begrepp, för då jag öppnade boken så inser jag att den är köpt 2003!!!

Det var INTE igår. Nästan tjugo år sedan!!!

Efter som jag tycker att jag bloggat i alla tider, så tänkte jag kolla upp här på min blogg vad som hände 2003, men förvånad insåg jag att anteckningsboken är köpt fem år innan jag började blogga. Knappt så man minns att det fanns en tid innan blogg och sociala medier. Än mer häpen blir jag när jag inser att det här inköpet i Ekenäs skedde fyra år innan Facebook blev tillgängligt (i Finland). 

Där har den ändå hängt med mig i alla år, genom alla flyttar och väntat på sin stund.

Uppenbarligen hade jag, för fem år sedan, tänkt att den skulle få sin stund och planerat ett innehåll med både 'planer och tankar'. Året var 2016. Kvar av de planer och tankar finns några utrivna sidor alldeles i början av anteckningsboken. Antingen blev det året 2016 inte så mycket planerat - eller tänkt. Eller båda? 

Minns att jag jobbade med några trädgårdsplaneringar då och hade säkert antecknat växtlistor och skisser som när projektet blev klart inte längre behövdes. Jag minns inte. 

Vilket faktiskt får mig att tänka vilken källa till fakta i form av vad som hänt oss en blogg ändå är. En läsare läser ju det man skriver, men för den som skriver - och senare läser - öppnas en minnenas box. Det gömda och glömda får liv. 

Och ni arma läsare får bara stå ut med mitt babbel - *fniss*. 

Bara det här att skriva *fniss* får mig att bli lite nostalgisk och minnas tiden innan emojis. Fast smileys har man ju använt så länge jag kan minnas. Fast då med penna på papper. ☺

Nu skall jag nog ta och runda av här, fixa till lite borsjtj-soppa (bra ord att testa sin rättskrivning på) åt familjen innan jag ger mig in i Photoshops underbara värld. 

(Kommer antagligen att känna mig som Lisa i Underlandet - få se hur mycket anteckningar det blir....)

Må gott. Ta hand om varandra. Njut av vintern. 🖤. 

 

EN STUND I TRÄDGÅRDEN

Äntligen fick vi också lite snö här på sydkusten. Varje vinter, de vintrar det kommit snö, vill säga, frapperas jag av hur ljudet ändras. Ljuset blir förstås ett helt annat, men ljudet. Det är som om det lade sig ett litet bullerskydd över hela tillvaron. 

När man ser på bilderna från trädgården, så hör man ju inte bullret från trafiken som är ständigt närvarande här. Kanske det är därför jag gillar att se på bilderna - jag kan fantisera bort oljudet. Lite som snön gör. 

Trollar bort, inte bara skonsamt täcker in och ljusnar upp, utan också dämpar ljudet. 

Då är det faktiskt riktigt skönt att sätta sig vid eldfatet, och njuta en stund innan det blir kallt i rumpan. Nu är här ju inte en riktig eld för jag vill inte sota ner fatet innan det skall transporteras till sin slutgiltiga plats, så till dess får här brinna en fuskbrasa i form av julljus - eller säsongsljus som man kan kalla dem för att dra ut på användningstiden en månad eller två i vardera änden av julen. 

I morgon skall det snöa än mer. Även de sista perennerna kommer att täckas in i ett fluffigt vintertäcke. Medan jag suttit här vid mitt arbetsbord så ser jag hur mörka moln börjar torna upp sig. Det kan nog hända att det börjar snöa redan idag, tänker jag och stiger upp för att ta mig en liten saltig bit. Har suttit och skrivit klart det vad jag brukar kalla för Årsbok, en foto/dag/familje-bok där jag skriver ner saker som hänt under året. Lite som här, men mer in på personnivå. Ett år hette boken "Det som hände oss" och det är nog mest det som det handlar om. Ett plus är förstås att få sina foton på print. För det ÄR en skillnad att se sina bilder på papper än att se dem bara på rutan. 

Jag föredrar att få mina böcker tryckta på ett styvt och grovt papper, ger lite lyxkänsla, och dessutom lämpar sig det matta pappret bättre till mina ofta lite ruffa och mörka bilder.  

Som alltid, när jag avslutat ett skrivprojekt så blir jag lätt om hjärtat för ett dygn eller två, men så börjar jag direkt längta efter följande projekt. Jag är inne i det där dygnet nu. Vad skall jag hitta på till näst? 

Det känns lite slött när man inte vet om man kommer att kunna resa någonstans i år? Blir det ett till år att sitta hemma och uggla? Blir det ett till år då trädgården får stå för det mest spännande utflyktsmålet liksom? 

Näe, det är klart - det finns mängder av ställen man kan åka till, vandra i naturparker, gå skogsstigar, men även det börjar kännas lite....äh att man längtar efter något lite mer! Jag är nog bara mest lite rastlös. 

Att gå en sväng i trädgården i snöskrud är en lovsång till lugn och en bra medicin när rastlösheten vill ta över. Jag ser på den små gracila grenarna som sticker upp ur snön. Det är det som är kvar av den fantastiska basilikan 'Magic Mountain' som i somras kom att bli en av mina absoluta favoriter. Jag ser hur de små hinkarna i gjutjärn - som är en slags regnvattenstyrare - fått sina små studentmössor av pudersnö. Klätterställningen som luktärterna täckte in helt och hållet i somras är nu en matplats för småfåglarna, och när eftermiddagen blir mörkare tänds lamporna i pergolan och förser den här delen av trädgården med ett milt sken. 

Bakom huset står de ståtliga ekarna och om de fört en stilla tillvaro sedan de släppt alla sina miljoner löv så får de med den nyfallna snön en synlighet igen och alla de vackra grafiska grenarna som annars är dolda i lövverket får komma fram. Vintern är kanhända inte så mycket färg, men det lyfter fram det grafiskt vackra i vår natur. Allt det vi inte ser när det är frodigt och grönt. 

En stund i trädgården när vintern äntligen kom är en stund av lugn. Av ro.