VAKTLAR


Häromveckan var jag och fotograferade katter och på platsen där katterna fotograferades
hade värdparet vaktlar. Vilka trevliga små krabater! 

Jag har ju haft höns själv i omgångar under årens lopp och tycker om hönsfåglar, 
men har faktiskt aldrig haft vaktlar. Kanske beroende på att de inte kan gå fria som de hönor 
jag haft. Vaktlar är inte på det sättet "tama" att man skulle kunna ha dem fria i trädgården, 
eller ens i en utebur utan tak. 
Vaktlarna lägger inte heller ägg i ett rede som vanliga höns, så har man en stor ingärdad utegård
åt dem så kan det vara knepigt att hitta de små äggen som läggs lite här och där. 

Vaktelägg är jättefina - och jättegoda. Det går ju några vaktelägg
på ett hönsägg, men å andra sidan är vaktlarna något snabbare i takten att lägga 
ägg också än vanliga höns. 

Och sen för ju vakteltuppen inte så mycket oväsen - även om han försöker - betydligt 
mindre än tamtuppen som onekligen kan gå smått på nerverna. 
Åtminstone oss morgontrötta. 


Blev lite sugen att ha ett gäng vaktlar faktiskt. 
Har redan utsett en bra plats åt buren.
Till nästa vår? Kanske? 

KRÄFTOR OCH ÅTERVINNING


Vi hade en liten kräftkväll - bara familjen häromdagen. 

Jag njuter ju av att ha alla mina grabbar så där på en tilltagen armlängds avstånd
så att gemensamma middagar är enkla att få ihop. 

Och så vet ni älskar jag att ta hand om kräftskalen efteråt. 
Ja, hur märkligt låter inte det? 
Men att koka egen fond på kräftskalen är både busenkelt och 
så blir fonden guld att ha till soppor, eller som jag idag lagade: 
En risotto med skaldjurssmak. 

Men till fonden. Så här gör jag:

1 liter kräftskal 
(kör man fryskräftor blir det ungefär 1 liter av en låda) 
1 hackad gul lök
1 klyfta vitlök
1 msk smör
2 msk olivolja
1 msk tomatpuré
3-4 msk vetemjöl
1-2 dl vitt vin
1 liter vatten
2-3 msk konjak eller torr sherry
1,5 krm cayennepeppar

Först fräser jag lök, vitlök i smör/oljan men utan att få färg. 
Sedan lägger jag i tomatpurén och låter fräsa ännu ett tag. 
Sedan i med vetemjölet. Man måste inte ha i det, men ger snäppet tjockare
fond. Till smaken gör den varken till eller ifrån. 
Sedan i med kräftskalen och så rör jag om så det skramlar i kastrullen. 
Man kan gärna krossa kräftskalen en aning så får man ut mer smak.

På med vatten och vitt vin och sherryn och cayennepepparn. 

Så får det koka i en kvart eller så. 

Sila bort kräftskalen och lät fonden ännu koka ihop en kvart till. 

Jag brukar skumma bort skummet som kommer till ytan - tycker det blir bättre så. 

Fryser sedan ner fonden i ca 5 dl påsar/burkar. 
Har märkt att det går åt ungefär så mycket till en god soppa eller en 
smarrig risotto för 4 personer. 

Att koka egen kräftfond tar en halvtimme - absolut värt tiden och besväret! 


TOMTAR I TRÄDGÅRDEN


De som känner mig vet att jag så där färgmässigt som sagt är åt det mer sparsmakade hållet. 
Lite beige sådär. 

Så jag hade köpt frön till en i mitt tycke jättevacker luktärt som skulle vara lite rosa med
vinröda inslag. Det skulle sitta  p e r f e k t  i min rabatt. Som kompis till den dubbla rosa 
klematisen där mot den rostiga ställningen...

När det är så där lämpligt lagom.

Luktärten hade stått i knopp ett bra tag och i morse hade ett gäng blommor då äntligen 
slagit ut! Och jag hade, inte ett gäng eleganta precis-lagom-luktärter utan ett gäng
nästan självlysande tomtar som glatt vinkade till mig i vinden...

Där står de kaxigt och tar över allt finstämt nyanseri som jag roat mig åt de
senaste månaderna och som jag så lugnt vilat blicken på medan olika färger
av vitt, ljusblått, puderrosa, snygglila, vinrött, djup burgundy till nästan 
svart avlöst varandra som i en symfoni. 

Och så står den här och ger mig en käftsmäll med sina tomteluvor! 
Jag kan ju alltid plocka bort blommorna och ha dem i vas - 
vilket ju leder till att den blommar än mer bättre värre...

Bara att börja gilla brandrött. 
*suck*

Gubben kom hem efter att varit på resa nästan en vecka. Det att han är hemma
och att jag påbörjat min semester skålades in med ett glas rabarbermojito.
Och nyans-nissa som jag är så kom jag på att jag visst har något som 
tomte-ärterna passar ihop med! Ha! 

Rabarbermojito är urgott 
(om än lite för sött i min smak...men smaksak, smaksak...jag vet)

Börja med att fixa till en rabarbersirap, som man ju kan ha till annat också - förstås. 

4 dl rabarber i bitar
2 dl socker
2 dl vatten

Blanda allt och låt koka i ca 10 minuter utan lock. Sila och förvara svalt. 

Till själva drinken behövs:

1/2 lime
mynta-blad
4 cl rabarbersirap
2 cl ljus rom
mineralvatten
isbitar

Lägg limen med myntabladen i ett glas, mosa dem lätt med något lämpligt 
om du inte råkar ha en mortel inom räckhåll. Skaftändan av en vispel eller 
något annat vardagligt kökstillbehör funkar. 
Fyll på med sirap och rom. 
Lägg i iskuber och häll på kallt mineralvatten. 


Rabarbersirapen håller sig i kylskåp ett bra tag, absolut någon vecka utan problem.
Så kanske något att ha i lager om man vill trolla fram något fräscht.
Funkar förresten lika bra utan rom!




DYR UTRUSTNING

Det är ju så att om man har fotografering som jobb eller om man
är en ivrig amatör så tenderar utrustningen att bli mer och fler. 
Och det är inte bara kamera och objektiv och andra tekniska attiraljer, nej, vet ni, 
det är hårdskivor och puts-set, olika filter och ryggsäckar...

Ovan ser ni min stora ryggsäck. Den sväljer nästan hela min kamerautrustning 
och datorn och filter och extra batterier och extra minneskort och ett anteckningsblock 
och och och...men så väger den därefter vilket betyder att det inte är något
som jag släpar på då jag skall ut och fota något. 

Oftast vet jag vad det är jag skall fota och då räcker ofta ett par eller tre av mina
objektiv till. Bör nämnas att om jag fotar OIYLT-foton så har jag 
också en reservkamera med, men det är en annan historia. 

Men då jag bara fotar för mitt eget höga nöjes skull så där till vardags så vill jag gärna
ha så lite som möjligt att släpa på. 


Dessutom så hör jag till dem som hellre har en riktigt enkel väska/ryggsäck,
har inget behov av att göra folk uppmärksammade på att jag släpar på 
relativt värdefull kamerautrustning, vilket proffsväskor ofta gör.
Har en riktigt bekväm liten ryggsäck för turer ut i naturen, den är knallorange vilket
är ett medvetet val, för då ser jag den lätt då jag lämnat den vilande mot en
trädstam även om jag gått en runda i skogen omkring. 

Men till vardags är jag mer sparsmakad i mina färgval, och ja...jag gillar ju dämpat. 
Så när jag senast var till IKEA så hittade jag Den Optimala Kassen! 

Den har det underbara namnet DRÖMSÄCK och för mig är det just precis vad den är! 

Den finns i min favoritgröna färg. Den är en kass och ryggsäck i ett. 
Den har precis lämpligt med fack till det jag behöver. 
Den sväljer min dator. 


Och med ett inlägg från en gammal kameraryggsäck får jag med mig två objektiv. 
(Kameran och det tredje (långa)objektivet har jag oftast ändå i handen). 
Har jag bara ett kort objektiv på ryms hela kameran i väskan. 

Den ser just så enkel och stilren ut som jag vill ha det. 
Och så kostar den 20 €. 



Hade med den idag på dagens utfärd och den var bara perfekt! 

Undrar om jag inte skall åka till varuhuset och köpa en till i 
natur-vitt - också. Och i samma veva säljer jag bort ett par
ryggsäckar som jag skaffat under årens lopp. 
Enkel, simpel och fånigt praktisk utan en massa 
onödigt tingeltangel är denna väska. 

Lite smått genialisk faktiskt! 


KATTEN SOM ÄLSKAR MÄN


Det här är Kolmonen. Den tredje. 

Min äldre grabbs katt. En katt som kom till honom då den redan 
levt sina första tio år hos en annan ung man. 
Under ett internet-möte med onlinespel kom Kolmonens dåvarande husse och
min grabb i samspråk. Grabbens sambo hade längtat efter en katt och 
där på nätet möttes en man som hade en katt han levt med i tio år. 
Som var så hans katt.
Samtidigt ville den unga mannen åka ut i världen och här mötte en annan 
man som för tillfället var redo med sin världserövring 
och mogen att ta en ny familjemedlem
i form av en egensinnig, mycket personlig och galet vacker katt. 

Även om det var grabbens sambo som i första hand hade önskat sig en katt, 
visade det sig rätt snart att den här katten - hon älskar män. 
Och bara män. 
Flickvänner och mammor väger inte mycket i hennes värld. 


När kärleken mellan grabben och sambon för ett drygt år sedan tog slut valde
katten tydligt vem hon ville stanna hos. Det var ingen tvekan. 
De här två bondar som få. Katten rider på hans axlar vart än han går. 
Mig har katten aldrig sänkt annat än en nådig blick. 
Hon älskar sina män. Vi andra är luft för henne. 

*

Innan jag hade min träff med mina barndomskompisar hade sonen med sina
vänner lagt beslag på stugan ute på udden. När jag kom, körde jag dem till
tåget så de kunde ta sig hem. I väntan på tåget hade kattväskans dragkedja glidit upp 
och en katt småstressad av bilfärd som den inte är van vid gjorde som
katter gör - smet och försvann in i närmaste täta buskage. Borta. 

Det var omöjligt för dem att stanna kvar i staden. 

Det där man inte vill uppleva. 

Men innan tåget kom hann han tala med några lokala som var i närheten. 
Förklarade att katten sällan rör sig långt, hon är inte så van att vara ute. 
Och att hon älskar män. 


Vi lade upp bilder på nätet, fick goda råd om hur fånga in henne, 
människors engagemang var berörande och hjärtligt. 
Aldrig underskatta makten av sociala medier! 

Det gick en dag, och en natt, i sommarstorm, 
då vilken katt som helst skulle ligga lågt. 

*

Så kom samtalet. Dag tre.

En man ringer, presenterar sig, och berättar att han troligen har 
grabbens katt hos sig. En man likt min grabb. 
Till honom hade katten sökt sig och villigt följt med. 
Katten som älskar män. 

*

Nu är katten lyckligt hemma hos sin husse igen. 
Ett äventyr rikare och kanske ett av de nio
 kattliv fattigare, 
men det är sådant man inte vet. 

Hon är hemma. Där hon skall vara.