SÅNGSVANENS LAND

Jag hade precis varit uppe i Lappland och varit med om att ringmärka kungsörn, 

vandrat i de oändliga skogarna, druckit ur de kristallklara bäckarna ute i ödemarken,

sovit ute under bar himmel och vaknat till ljudet av storlommens klagande läte

i morgonnattens timma. Varit där ingenting är nära i avstånd, men allt är nära för själen. 

När jag kom hem från den resan råkade det sig att jag beställde andra böcker 

från biblioteket och i samma veva såg boken om sångsvanen av Yrjö Kokko. 

Boken gick inte att låna, men jag köpte hem den via en nätsida. 

När Yrjö Kokko skrev boken om sångsvanen fanns det i runda tal 30 (!) häckande par

i Finland och fågeln var extremt skygg. Den häckade bara i de mest avlägsna fjällsjöar i Lappland. 

Det är inte bara jag som berörs av boken. Efter att den utkom 1951 minskade jakten på sångsvanen 

som då var nästan utrotad och ledde till att sångsvanen så småningom blev vår nationalfågel. 

(Jag älskar boken. Låna den, köp den, läs den. )

Så småningom ökade sångsvanarna i antal och efter att generation efter generation av 

sångsvanar blivit mindre skygga har de i allt högre grad vågat sig söderut och häckar numera

på nya områden. Man räknar att det nu finns ca 10 000 häckande par i Finland. 

För någon dag sedan hörde jag sångsvanens karakteristiska trumpetande i viken 

och trodde knappt vad jag hörde. Sångsvanar här! I min vik! 

Under åratal har här häckat både ett och annat knölsvanpar, så också 

i år, och visst har det funnits revirstrider även knölsvanarna emellan - ett år

fick faktiskt ena knölsvanhannen sätta livet till. Så tufft kan det gå till. 

Idag var det dock sångsvan och knölsvanen som tog ihop. 

Knölsvaneparet har en unge, sångsvanarna har ingen. Och de är

antagligen "barnlösa" i och med att sångsvanens ungar kläcks ofta 

tidigare än knölsvanens. Det oaktat var det läge att mucka till gräl. 

Och det var sångsvanen som var den mer aggressiva. 

Det som jag faktiskt inte vetat, eller ens märkt att det bara är knölsvanen

som "burrar upp sig" då fara hotar. Ofta har jag sett att det bara är hanen som gör

det, medan honan avvaktar, men nu verkade det vara såpass mycket på spel 

att också knölsvanhonan burrade upp sig och gjorde sig stor och farlig allt hon kunde. 

Men vare sig sångsvane-hanen eller -honan gjorde så. 

Har aldrig tänkt på det - å andra sidan,  sångsvanarna har ju inte heller varit här innan...

Det blev ett antal anfall, och lika ofta var det faktiskt knölsvanen som 

startade grälet, men det oaktat så var det varje gång sångsvanen som var den som

jagade knölsvanen upp på land. 

Man märkte på dem båda att det är ansträngande att slåss, efter en 

fight kunde de simma bredvid varann och "ta igen sig". Lite gentlemannamässigt 

om man nu vill förmänskliga det hela, men så var det dags att ryka ihop igen. 

En halvtimme håll revirstriden på, sedan lugnade sig hela

alltsammans ner och plötsligt började sångsvanarna trumpeta åt varann,

så som de gör då de möts. Kanske förstärker de sin gemenskap med varandra? 

 

Och så fick de för sig att simma bort, trots att sångsvanarna

alldeles tydligt var den starkare parten. Vid något skede hade till och med

sångsvanehonan deltagit genom att jaga knölsvanehanen. Det gjorde inte mamma knölsvan.

Å andra sidan hade hon en unge att beskydda. 

Man kan undra varför det var läge att trilskas sådär, som det ut 

vår mänskliga syn verkar, helt utan orsak. 

Kvartersbråken oaktat är sångsvanen välkommen i min vik - för min del. 

Den har en sådan fantastiskt överlevnadshistoria i bagaget. 

Å andra sidan. Det har havsörnen också som jag skrev i förra inlägget. 

Men Yrjö Kokkos bok; Sångsvanens Land. 

Den är guld! 

TOTAL TYSTNAD

Här är tystnaden total, det finns inte ett ljud någonstans

som skulle söndra stunden. Och skulle det plötsligt höras ett

ljud, då skulle det vara något som hör till och inte egentligen störa alls. 

Möjligen distrahera, men inte störa. 

Sommaren är här. Klockan har blivit över midnatt och jag kan 

inte gå och lägga mig. Vill inte! Senaste natt sov jag ute på terrassen, 

det är så där underbart varmt, försommarvarmt, utan att vara högsommarkvalmigt. 

Jag följer med djurlivet i närknutarna. En gammal ryggskada gör sig påmind och 

gör att jag avstår för tillfället för längre promenader, egentligen avstår jag promenader 

över huvud taget. Jobbigt och onödigt. Men krämporna gör som de vill. 

Inte som jag vill. Tyvärr. 

Vi har nya invånare i viken i år. Ett sångsvan-par har slagit rot här och

likaså ett storlom-par. Dessvärre lyser ejdrarna, här som på de flesta ställen, med sin frånvaro. 

Eller inte är det ejdrarna i sig som saknas, men de lyckas inte få ungarna fullvuxna. 

På land har de minken som största fiende och så fort ungarna kläckts

och kommit ut till öppet vatten kommer havsörnen och plockar dem - lite som

snacks som en kompis till mig uttryckte det. 

Allt detta bekräftar hur otroligt mycket allt har med allt att göra i naturen. 

Och hur allt går i vågor. 

Då jag gick i lågstadiet då jag första gången hörde om havsörnen och hur 

utrotningshotad den var. Det var 70-tal. I och med att den är högst upp på

näringskedjan fick den all miljögifter som människan då spred

omrking sig i sig via födan och var på väg att dö ut. Minns min glädje över

att havsörnen hittat till min lilla vik, att jag fick se den med lugna majestätiska vingslag 

flyga strax ovan vattenytan 

Idag ser jag den allt oftare jagad av andra fåglar med ett byte i klorna. 

Jag har inga som helst problem med att djur äter djur, men nog hur vi människor inte

verkar förstå vår roll i det hela. Havsörnens population gick ner på grund av att vi 

människan använde gifter som på sikt förgiftade havsörnen som nästan dog ut. 

Vi räddade havsörnen med år och åter år, årtionden av arbete för att få stammen livskraftig. 

Nu finns det för mycket havsörn och ejdern tar stryk. 

Vi lägger oss i naturens gång, det blir obalans. 

Vi gör vårt bästa för att korrigera de fel vi gjort.

Så där håller vi på. Raserar och försöker bygga upp. Och så om igen. 

Det finns för mycket hjortar vilket är ett problem. 

För mycket hjortar hämtar vargar - vilket också är ett problem.

Gässen är ett problem. De är också för många, isynnerhet kanadagåsen. 

Även den, liksom vitsvanshjorten är importerad, en invasiv art. 

För att inte tala om alla växter som är invasiva och tar över om 

man inte håller efter dem. 

Jag är en naturvän men ibland vet jag inte ut eller in vad 

jag skall tycka eller tänka. Vems varande är okej,

och vems inte. Och varför? 

I går kväll då jag skulle gå och lägga mig så tittade jag ut över viken. 

Där kom hundratal gäss lugnt simmande in i "min" vik. 

De ruggar, dvs byter ut sina fjädrar, och då kan de inte flyga och söker sig

till lugna ställen att övernatta. Ruggningen brukar inledas efter häckningen men 

i år verkar det vara väldigt tidigt. Antingen har häckningen misslyckats eller 

så är hela det här gänget unga gäss som inte än är könsmogna. 

Lite svårt att se i nattens ljus - även om det är så ljust det kommer att bli - 

men de flesta här är inte kanadagäss utan grågäss. 

Men det är totalt tyst över viken nu. 

Alla har lagt sig att sova. 

Så skall även jag. 

SEMESTER VOL 1

Tänkte skriva att lagom till nypotatisen står det SEMESTER skrivet i min kalender, 

men så är det inte. 

Det är semester jo, men nypotatis det får man väl nästan året runt nuförtiden. 

Men jag har hållit mig tills igår. 

Semester och stughäng till ära köpte jag årets första nypotatis. 

Och mot alla principer med att försöka göra mig av med onödiga grejer

köpte jag också en annan grej. En potturi. 

Nästan lika illa som jag tycker om att diska, lika illa gillar jag att tvätta potatis. 

Det är lite samesame. Men jag älskar de där renskrubbade nypotatisarna. 

Vem gör inte det, förresten? 

Redan i fjol somras sneglade jag på en Potturi, men den var slutsåld då 

jag äntligen kunde besluta mig för om jag behöver en Potturi i mitt liv eller inte. 

Kom på att jag behöver. 

En Potturi är smått genialisk. En grunka man lägger nypotatisen i och så skakar man 

potatisen i den, sköljer emellan under kran eller i en hink med vatten eller i en sjö

 eller i ett hav och så skakar man på igen. 

Inget jag kanhända skulle ställa mig och göra i ett skinande vitt design-

kök men i övrigt är det en perfekt liten grunka! 

Efter ett par skakningar ser potatisen ut såhär! 

O ja! Det här är grejer! Enkla grejer. 

Potturin är gjord av återvunnen plast så även om jag med yyyyyttttterst långa tänder

tar in något alls av plast i mitt hus och hem så får den här flytta in. 

Och så är det bara att njuta! 

Av sommarens första nypotis och semesterns första dag. 

MAJ I BILDER

Maj har ju förstås varit så mycket mer än det här. 

Men här ett litet potpurri i alla fall.

Murklor! Aningen överraskande hittade jag murklor i trädgården som 

vi förvällt på alla tänkbara sätt som man skall göra med denna

ändå giftiga svamp. Och många kan tycka att man kunde bara låta bli

den då den, som sagt, ändå är rätt giftig. 

Men den bara är så god! 

Nu när sommarvärmen så sakta börja komma glömmer man hur mycket

regn och rusk och till och med snö vi fick i nacken på oss under maj månad.

Jag sådde mer än jag gjort på eviga tider, främst genom att jag fortsatte jobba

hemifrån och hade bättre koll på att vattna i tid (och otid). Sådde sega

palmkålsfrön som tog en evighet på sig, men också snabba squash som det 

är en glädje att följa tillväxten på! 

En av vårens absoluta favoriter är mina svarta violer. 

De är bara så gaaaaaalet fina!
Liksom den vilda pelargonen som jag bara älskar!
Växer så det knakar i krukkanten.

Som en senare sommarpotatis-sort satte jag några lila

potatisar. Har ju temat i trädgården från blå-lila till rosa-vinrött. 

Potatisen kommer att passa så bra in i gänget! 

Och ja! Ni läste rätt! 

Jag planerar för hösten. Helt knasigt! 

Men det är faktiskt så att det är nu man skall skriva upp var man 

vill att det skall finnas lökblomning och annan tidig blomning nästa vår. 

Tror du att du kommer ihåg i september var det var glest i rabatten.

Näe, tänkte väl det.....;)

HUR JAG TÄNKER OM FÄRG

Alpklematis

Det är så lätt när man börjar planera sina kommande planteringar 

eller rabatter att man vill liksom ha allt, allt, allt vackert.

Man blir helt hänförd och inspirerad av allt det vackra man i sin

fantasi vill bygga upp. 

Men håll i hästarna! Inte släppa lusten att skena där i plantbutiken!

Alla trädgårdsproffs säger alltid att plottra inte och kan inte nog hålla med. 

Men nu är det ju så att många inte har så stora trädgårdar och då ryms det liksom 

inte femtioelva av samma sort i rabatten och då behöver man 

sluta plottra i färger istället. 

Jag har faktiskt en rätt tilltagen trädgård, men har varken råd eller lust att 

fylla den med rabatter så jag har anlagt en "radhusträdgård" runt min pergola. 

Sådana trädgårdar som jag gillar mest. Intima och omslutande. 

Men till färger. 

Blå pärlhyacint, rödbladig alunrot och murgröna

Precis som när man inreder inne så får man gå efter 

de färger som finns (om man inte vill göra om precis allt förstås) 

och så vara lite sträng med sig själv med vilka färger man vill ha. 

Och här tycker jag inte man skall lyssna för mycket på vad som "passar ihop" 

eller hur det "bör" vara. Trädgården skall ju vara just din och om du tycker

att gult och rosa är det vackraste så go for it! 

Men var konsekvent! Det är nyckeln. 

Jag hade från början en rosa alpklematis. Några rosa rugosa-rosor av den 

där invasiva sorten, ja...En klassisk blå- lila klematis 'Jackmanii' och lite ivrig mynta. 

Vit skogsklematis, lammöron och vildvin som klättrar längs pergolan. Aj jo, ett vitrandiga gräs som höll på att ta över. 

Inte mycket, men lite blått, lite lila och lite rosa och silver. 

På våren slängde jag sedan ner några knallblå pärlhyacinter i krukan 

med övervintrad rödbladig alunrot (se bilden ovan) och 

det blev kärlek direkt. 

Blått och rosa och silver i all ära, men för att sitta i min

smak så behövdes lite mer spark och det hittade jag i det blodröda, vinröda

och det nästan svarta. 

Röd taklök och en liten tofs av silvrigt lammöra

Övervintrad gråröd alunrot tidigt på våren

Med andra ord satte jag skygglappar på då jag gick till 

plantbutiken och följde lite slaviskt min lista och sneglade bara

på sådant som hade de passande färgerna. 

Salvia och röd/rosabladig revsuga

Och nu börjar jag vara riktigt nöjd med de kombinationer jag 

knåpat ihop. 

Har pepprat, eller kryddat, eller hur man nu skall säga det, 

med lite lime - limegult bara för att bryta av. 

Jag har tänkt lika mycket på bladens färg som på blomningen.

Perenner blommar som känt inte såååå länge, men har man 

med lite trevliga färger på bladen så har man en rabatt som

"blommar i färg"- även då den inte blommar alls. 

Mina nya rabatter är inte stora, så jag kan således inte 

massplantera för att slippa plottra. Jag vill gärna ha lite mer än

tre arter och därför är jag sträng med färgvalet av växter. 

För att plottra det är en stor synd - som man mest lider av själv -

för ofta är det där som man gjort "fel" när man inte riktigt får till det och 

planteringarna inte riktigt blir som man tänkt och fantiserat.

Sen behöver man tänka form och höjd.

Men det tar vi en annan gång! 

Njut av era trädgårdar. Det är sommar bara en gång om året!