MIN KYRKA...

- 17 JULI 2019 - 


Det är redan ett bra tag sedan jag, på en fotokurs i Sverige, mötte en kvinna som berättade att hon tagit som utmaning att fota alla kyrkor hon kör förbi. Hon kör alltså mycket i yrket, så det hade blivit en hel del kyrkor, vad jag förstod. 
Någonstans bosatte sig den idén hos mig och legat där och grott ett bra tag.

Mitt förhållande till kyrkor och religion är väl som hos folk mest. Man döps, konfirmeras, kanske gifter sig och i sinom tid begravs man förhoppningsvis på en vacker plats på kyrkogården. 
Kanske går man i julkyrkan eller kommer för att lyssna på de vackraste julsångerna.

Men jag har alltid älskat kyrkor och gravgårdar. 
När min yngre son här för ett tag sedan sade att han ville skriva ur sig ur kyrkan för han är inte troende, så kom vi in på en diskussion om det här med att kyrkor inte bara är religion - de är ofta vår bäst bevarade historia också. 
- Om mina ynka sekiner i kyrkoskatt som jag betalar hjälper ens lite
att bevara dessa historiska oaser så betalar jag det mer än gärna, sade jag. 

Till saken hör att han gillar kyrkogårdar nästan lika mycket som jag. 
Där han nu bor har han en begravningsplats på andra sidan vägen (tysta grannar, som han säger...) 
men han går hellre en promenad där än längs promenadvägar parallellt med infartsleder till stan. 

- När du vinklar det så där, så skall jag nog betala min kyrkoskatt, jag med, fick jag till svar. 


Den här lilla stigen, genvägen, till mina föräldrars grav går jag nu och då. 
Till högtiderna förstås, men ofta också bara för att jag råkar ha vägarna förbi och 
vill gå en sväng för att se att allt är okej vid graven.
När jag bodde på andra orter var allhelgona helgen i oktober ett måste för mig. 
Då ville jag med god tid ta mig hit och verkligen njuta av stämningen. 

Jag älskar den här kurvan, man dyker in i en lummig skön skugga sommartid, på hösten lyser växterna här välkomnande i varma färger, på vintern gnistrar snön på ekens grenar. 
Just här är en minneslund för de som har valt att få sin aska spridd någon annanstans, 
mina föräldrars grav är precis där bakom, i skuggan av den stora eken
och tryggt intill klockstapeln.





Det här är "min" kyrka. 
Här är jag döpt, konfirmerad, här har jag gift mig, begravt mina föräldrar, min svärfar.
Här finns liksom mina "moderna" rötter på något plan.
Min släkt från mina föräldrars sida ligger annanstans.

Så jag tänker att om jag skall ta som utmaning det här med kyrkor så är det väl naturligt att börja
med den kyrka som ligger mig närmast. Också helt fysiskt. 
Jag bor bara en kilometer ifrån - om ens det. 
Trafikbullret från de stora trafiklederna och flygfältet hindrar mig att höra
kyrkklockorna, men mina hundpromenader går ofta längs kyrkans murar.
Hundar är ju inte så välkomna in på kyrkogårdar...än?

Kyrkan är alltså St Lars kyrka i Helsinge kyrkby. 


Helsinge socken omnämns första gången i skrift 1351. Kyrkan i gråsten härstammar från
medlet av 1400-talet. Man vet inte riktigt vilken kyrka som var först. 
Denna i Helsinge eller Esbo domkyrka. På 1800-talet byggdes kyrkan till för första gången sedan medeltiden. Kyrkan fick en ny och större sakristia 1829 och ett år senare murades ett vapenhus. 

Sitt nuvarande utseende har kyrkan haft sedan 1893 då en brand hade förstört delar av kyrkan. 
Därav står det 1893 på den bakre delen av kyrkans fasad. 




Här är gravgårdens äldsta grav - även den har sin historia att berätta.
Men mer om det en annan gång. 

*

Verkar som om detta drabbar alla. 
Ju äldre man blir desto mer börjar historia intressera en. 




STREETFOOD I TRÄDGÅRDEN...



- 15 JULI 2019 - 



Njaaaah....!
Jag vet! Inte så hälsosamt? Eller? 

Sedan jag skippade köttet så kan jag faktist räkna på ena handen de gånger jag 
köpt mig en "hamburgare". De flesta vegetariska alternativen är bara...nåh, jag låter bli att 
uttala min ärliga åsikt! Det lär ha blivit bättre, har man berättat mig, men mina få stickprov
har hittills inte övertygat mig. Därav streetfood i hemmaträdgården idag.  

Brukar ha diverse k*ttbiffar i frysen som jag knåpat ihop själv, men 
den här gången testade jag Oumph:s vegetariska hamburger biff, och jaaa...!!!
Skall jag köpa hem färdiga vege-biffar så är de här en klar vinnare! 

Till och med gubben, som stundvis är liiiiite skeptisk lät sig väl smaka! 
Så till den grad att jag fick hejda honom att nagga på biff nr 3 som var tänkt åt 
sonen som skulle komma senare på kvällen över på lite mat! 

Som tillägg till h*mburgarna hade jag snurrat ihop pommes frites på färskpotatis.
Lite gott! Skar upp i stavar, på med lite olja och salt, in i ugnen på 150 grader
tills mjuknat och sedan öka till 250 grader ca 10 minuter så de får färg och 
blir lite krispiga på ytan som de skall. 


Och till det den fräschaste coleslaw jag käkat på ett bra tag:

1 rejäl bit nykål och en morot riven blir så där lämpligt
för ett par, tre, fyra personer. 

Rör ihop:
2 msk vinäger
3 msk olivolja
1 msk honung
1/2 tsk salt 
några rejäla varv 
med pepparkvarnen.

När honungen löst sig häller
man härligheten över den rivna 
kålen och moroten och låter dra sig ett tag.
Jag brukar strö över lite flingsalt innan 
serveringen men det är ju smaksak...

Och som bröd förstås riktigt goda briocher. 
Det blir bäst så! 


SUMMERA SOMMARDAGAR...


- 14.JULI.2019 - 











Under de några dagar som jag varit ledig har jag inte hunnit alls med allt jag planerat, 
och kanske bra så? 

På torsdagen var det meningen att jag skulle besöka Fiskars och se min kurskompis
fotoutställning innan jag susade vidare för ett annat möte, men eftersom det 
inte fanns en enda (!) ledig parkeringsplats i hela Fiskars så insåg jag att jag
får kurva den vägen en annan dag helt enkelt. 

På fredagen mötte jag upp med lillungen i Åbo för en gemensam lunch ute på
Runsala och så gick vi en sväng på Botaniska trädgården som ju ligger därute. 
Lite motvilligt hängde han kanske med på den turen, 
men jag sade att jag tror han kommer att gilla det ändå. 

När vi kommer tillbaka till bilen utbrister han: 
- Jag tycker det är så jobbigt när du skall ha rätt. Jag gillade faktiskt det här.
Även om jag först inte trodde...

*ler*

På kvällen var vi som sagt på teater och såg Stormskärs Maja. Den som sett filmen var ju att den
är relativt rörande och där satt jag ju och svalde och försökte försynt torka mig i ögonvrån.
Plötsligt känner jag hur grabben rör vid min arm och viskar; 
- Det är fint att du är så känslig, vi (han och hans bror) har fått det av dig. 

Ler mellan tårarna. 
Nu är det ju inte så att barnens far skulle vara okänslig
på något vis, men inte är han som vi, jag och grabbarna som så lätt blir rörda. 

Idag har jag sen inte gjort så mycket alls. Värmde morgonbastu åt mig. 
Kokade kaffe och läste. Läste och kokade mer kaffe. 

Så där som sommardagar skall vara. 

TEATERTIPS...


Större delen av mitt liv har jag haft fördelen att vistas i skärgården närhelst
jag känt för det. I min barndom var det Åland, i vuxen ålder Bromarf. 

Redan som barn, då Stormskärs Maja sändes på TV, kände jag starkt för
berättelsen. När filmen kom var jag tio år gammal, men kände igen naturen från 
mina barndoms somrar - filmens Stormskär låg inte långt ifrån 
minbarndoms skär. 

Numera befinner jag mig mest innanskärs och stämningen är annorlunda, 
men minnen från somrarna i ytterskärgården finns kvar. 

Så när jag såg att Salon teatteri ger Myrskyluodon Maja (Stormskärs Maja) som 
stor musikalsatsning klickade jag snabbt hem biljetter till föreställningen.

*

Och vilken föreställning! 

Hela den medryckande, varma men också tragiska, berättelsen skriven
av Anni Blomqvist som berättar om hennes farmors liv ute i Åländska ytterskärgården
i medlet av 1800-talet har man på ett strålande sätt lyckats få in i föreställningen.

Mycket starka tolkningar och fantastiska sångnummer. 

Om man så bara skall se en sommarteater i år, så är det här det man skall se! 

Ta med en näsduk, det kan nämligen hända att det blir lite vått i ögonvrån
"av den där vinden från havet" - som det heter....

Mer om teatern HÄR





I TRÄDGÅRDEN...


Känns som en evighet sedan jag suttit och bara varit ute i trädgården. 
Jag fick ett projekt klart idag och nu kommer jag att ta det rätt lugnt fram till
min semester i augusti - och då skall jag ta det äääännnu lugnare. 

Tycker igen att sommaren bara svischar och svuschar förbi. 
Sitter här i trädgården, som sagt, och björkfröna regnar över mig, 
är inte det ett tecken på....typ...sensommar? Är björkarna bara tidiga i år? 
Sommaren har ju precis börjat! 
Schersminen har blommat ut och de första bladen på vildvinet har börjat rodna (!).

Jag hinner inte med! 


Även om jag älskar sensommar, för att inte tala om hösten, så behöver 
högsommaren nu inte skynda sig så f*rb*nn*t! 

Med den här takten får jag ju plocka fram adventsstaken nästa vecka...

Ta de lugnt nu sommar - vi vill njuuuuta av dig läääääänge än.