Ett tag redan har vi, i familjen, roat oss åt att ge upplevelser istället för saker till gåva vid
fördelsedagar och jular och så.
Förra hösten fyllde ju lillungen myndigt och då fick han ett fallskärmshopp som
present. Nu var hans födelsedag så sent på hösten, så hoppet flyttades över till denna
säsong. Sedan hann det av olika orsaker bli sensommar innan det blev av att boka en
lämplig hopptid. Och då började vädergudarna motarbeta oss.
Flera gånger blev hopptiden annullerad i sista stund på grund av
väder och vind.
Och sedan blev det att boka ny tid igen.
Men i morse sken solen och vinden var lämplig för ett hopp
- även om oroväckande moln tornade upp sig i horisonten.
I princip kan vem som helst hoppa ett tandemhopp.
Man får några instruktioner om hur man skall göra, vad som sker när och
vilka tecken man skall veta.
I korta drag;
I planet kopplas man med sin hoppsele fast i hoppmästaren.
Vid tummen-upp-tecken från piloten sätter man sig vid den öppna
dörren och liksom "hänger utanför" planet fastspänd via selen,
det är alltid hoppmästaren som bestämmer när man hoppar och
som också tar avstampet från planet.
Efter instruktionslektionen bär det av till det väntande flygplanet.
Kommandot kom snabbt, tre minuter till start.
De som bestämmer håller hela tiden koll på väder och vind.
Nu var det läge att starta.
Min största fara var att hamna under någon nerdumpande hoppare.
Jag skulle hålla mig undan, på lämpligt håll satte jag mig och vänta.
För ja, så var det bara att vänta. På att grabben skulle komma ner.
För ner skulle han ju komma. Det var klart.
Och så var de uppe i luften då.
Någonstans vid tre eller fyra kilometers höjd sker hoppet ut i luften.
Däruppe är det,sommartid i alla fall, ca 20 grader kallare än nere på marken, så
även om det är riktigt varmt och skönt på marken, så är det rejält kyligt däruppe.
Någonstans här försvann flygplanet in i molnen och jag tappade ögonkontakten.
Någonstans ovan, eller inne i, molnen skedde själva uthoppet.
Efter det är det fritt fall i knappa minuten. Under den tiden hinner
fallhastigheten stiga till över 200 km i timmen...
...så det går undan!
Vid 1500 meter så löser hoppmästaren ut fallskärmen och så är det väl "bara" att
njuta av vyerna.
Med en lindrigt sagt väl tilltagen höjdskräck är det här kanhända
inte det som ligger högst på min bucket-list...
In för landning.
Under vägen ner har man också möjligheten att få känna
på hur det är att styra en fallskärm.
Inför landning lyfter man upp benen, för som "passagerare"
landar man "med rumpan före". Förmodligen minskar detta
landningsättet en hel del stukade vrister och så.
Och så slutligen, tillbaka på Moder Jord, hel och lycklig och en erfarenhet rikare!
Nästa gäng som skulle hoppa fick tyvärr höra att både vinden och molnigheten hade
tilltagit så det blev inga fler hopp förrän framåt eftermiddagen.
Eller som en av personalen uttryckte det, dock lite beklagande över vinden:
- Men det är så mycket bättre att vara på marken och längta till luften, än att vara i
luften och längta till marken.
Bra point!
*
Och jag tänker...
...en upplevelsegåva är inte alltid bara något mottagaren har glädje av.
Givaren hade i detta fall synnerligen fina stunder bakom kameran.
*
P.s
Vi anlitade
om någon kände att det där skulle ju vara skoj.
