LITE SOM I EN SKÖN DRÖM...

...eller i en annan verklighet.

Fast på ett gott sätt.

Så känner jag ibland när jag kommer ut hit till stugan.

Som om tillvaron här är utanför den "riktiga" tillvaron.

Vilket är helt knasigt för det är den här sortens tillvaro jag älskar, 

där jag känner mig trygg och där jag som sagt ibland tror min själ vill bo.

Där det är stillhet och lugn.

Där någon ror ut och vittjar sina nät. 

Idag var min skriv-dag.

Har suttit med näsan vid datorn nästan hela dagen.

Men också det är annorlunda här ute.

Jag vet inte riktigt vad det är som är skillnaden, men den är, den finns.

Det är något med den där känslan att tiden går lite långsammare här

som ger en sådan skön känsla.

Eller är det bara det att tiden här kanske går i en normal tempo?

Och det övriga känns högvarv?

*

Jag vet inte. 

Fokuserar på att skriva och njuta av stunderna här.

Det är good enough för mig, just nu! 

EN SAKRAL STÄMNING...

Jag ser på väderlekskartorna och i kalendern och inser att gråhösten strax är här.

Det faktum får mig att bli nästan lite nojig i min längtan ut i naturen, innan allt det gråa.

Innan jag landade här ute på stugan igår kväll, hade jag vägarna till Lojo

för att hämta lite grejer som jag skulle jobba med här.

Vädret var fantastiskt, någon plusgrad. Solen sken och 

färgerna tog andan av mig! 

Och min längtan tog överhand.

När jag ändå var i knutarna skulle jag minsann gå

och se den som så många talat om.

Eken.

Den enorma ek, som i hundratals år stått där mitt i skogen i ensam majestät.

Och synen man möter tar sannerligen andan ur en.

Det är en verklig sakral stämning i rummet som eken tagit till sitt.

Lite som i en kyrka faktiskt.

Det blir lite overkligt på något sätt.

Man är ju van att se stora ekar i byggd miljö, på gamla herrgårdar, i parker.

Men så här mitt i skogen, där blir stämningen helt en annan.

Och eken är enorm, vacker, majestätisk.

Fick en barnslig lust att buga mig för jätten, lägga min hand mot den varma barken och blunda.

Satte mig i bilen och körde därifrån.

På något sätt lätt om hjärtat.

Jag hade mött något vördnadsfullt väsen där i skogen kunde jag nästan känna. 

Jag hade fått se Eken i höstlyster.

*

Vill man besöka den 

(ja, det känns nästan mer så - besöka - än att se) 

hittar man den som Paavolan Tammi

(Paavolas Ek, egen översättning) 

Stigen som leder till Eken är inte speciellt lång, ett par hundra meter bara.

Och stigen är väl utmärkt. 

En sådan skönhet. Jag säger då det! 

ENSAM...

....här.

Jag tror på allvar att det är här min själ bor,

det är hit den rymmer när jag känner mig rotlös och vilsen.

Det är hit jag behöver ta mig för att hitta den igen.

Min själ.

(eller någo´)

SKOGEN OCH SKÄRGÅRDEN KALLAR - ÄN...

...det må nu sen vara att det inte är så många plusgrader som orkar visa sig på termometern.

Längtan dit finns ändå! 

Har några lite mer intensiva dagar här nu, lite klockan runt faktiskt så till slutet av veckan 

har jag samlat åt mig mer skriv- och planeringsjobb som jag lika väl kan göra från stugan! 

Längtar, längtar...

Jo, jag vet ju att hon här kommer att ha just den där lite uttråkade minen medan jag sitter 

och låter fingrarna dansa över tangenterna, koncentrerar mig med en rynka mellan ögonbrynen,

och funderar och tänker och suckar och gör om.

Men vi är där ute i skogen, och när helst jag känner att det behövs en tankepaus

i frisk havsluft, kan vi ta oss ut på en sväng i naturen.

Jag vet inte om jag önskade ha tystnad och stillhet i mitt liv

jämt, att den sortens tystnad skulle bli en norm och min vardag.

Jag tror inte det. Men jag vet inte.

Men jag märker absolut när jag varit i för mycket sorl och det varit för mycket brus en tid.

Då slår "längta-knappen" till naturen på och börjar alarmera.

Efter min utmattning händer det så mycket lättare, fortare och snabbare än innan att 

jag längtar efter, eller behöver det där tysta lugnet. 

Jag försöker vara lyhörd, och efter möjlighet, ordna min tillvaro så att det blir en

balans i mig. Alltid lyckas det ju inte, men försöka duger! 

Och jag vet ju inte om jag någonsin får tillbaka min forna tolerans

för oljud, brus och ståhej.

*

Jag hör ju till de lyckligt lottade som faktiskt både har möjlighet och känner

att jag kan vila ut och ladda mig - och trivs väldigt bra i tystnad. 

Men de som inte gillar tystnad och avskildhet - hur laddar de upp sig när

man bränt sig lite i botten?

När en egenvald tystnad och stilla egentid inte känns naturlig och befriande?

Hur gör man då?

När skog och skärgård inte är ett alternativ?

När inte det fungerar?

Så på det sättet är jag faktiskt glad att jag vickar lite mer över åt det 

introverta hållet, för det är så "enkelt" att ladda upp sig, 

vila ut, andas.

Bara att vara själv. Gärna i lite tystnad, då.

Och det är ju inte så krångligt att få till.

Sådant kan jag fundera på ibland.

Ja. 

ETT KALAS SENARE...

...är det absolut skönaste att få kasta fötterna upp på en stol, medan

man själv sitter på en annan - på behagligt avstånd från den fötterna

befinner sig på, och bara vara!  

Jag inser att jag är så där extremt dålig på att fota in action, det vill säga när det

händer kalas-saker. Som när champagnen korkas, eller såsen hämtas till bordet.

När gåvopaket bänds upp. 

Kanske beroende på att jag då oftast agerar servitör, underhållare,

arrangör, kock och dekoratör - oftast på en och samma gång.

Ja...man har ju tilldelats en del roller i livet liksom...

(Och grodan på bilden har en alldeles egen historia - kanske jag drar den för er någon vacker dag)

Men här i paketet fanns en liten överraskningspresent för grabben.

Ända sedan vi i juni i år var och fotade på ett närbeläget flygfält för småflygplan

så visste jag.

Vad han skall få till födelsedagsgåva av mig. 

Lillungen min är ju inte så där himla bra på det där med att önska sig saker - ting.

Det är faktiskt inget aktivt val han gjort - han bara är sådan. 

Och vad sjutton skall man hitta på åt någon som är nöjd med allt han har

(jo, i-landsproblem sannerligen, jag vet...)

när man ändå så innerligt gärna vill ge något att minnas.

Så då kom jag på det! 

I det stora paketet gömmer sig minsann två kort av kreditkorts-storlek.

Det ena får man en stillbild- och videofilmning för.

Och för den andra ett fallskärmshopp minsann.

Det finns liksom inte i min värld att jag skulle dokumentera det, själva hoppet,

inte med min höjdskräck! Men jag kan stå på marken och heja på.

Och fota landningen.

Tryggt på jordytan. 

Han älskade det! 

Så någon gång i vår ser vi honom dala ner från himlen som ett löv.

Och hoppeligen landa lika fint (och tryggt) på marken....

Fly high, my son!