FIRST STOP - IMATRA...


Som jag ju nämnt så gillar jag skarpt det här med att bara sätta sig i bilen och åka iväg. 
Utan några som helst större planer. Min erfarenhet är att det oftast blir ur bra som helst så.

Vi, lillungen och jag,  startade på förmiddagen och skulle vi valt motorvägar hela vägen, så hade vi varit framme på någon timme bara, men nu valde vi småvägar (eller mindre vägar) istället och själva resan fick ta den tid den tog. Med oss, som sällskap, hade vi ett åskmoln på uppväxt. 
Vi kunde följa med det hela vägen och det växte och växte och växte. 

Och så kom vi då efter ett antal kringelikrokar fram till Imatra.

Imatra är en stad i Södra Karelen vid Vuoksen. Härifrån är det bara 7 km till den ryska gränsen
så i stadsbilden hör man en hel del ryska också en sådan här alldeles vanlig dag. 
Redan för över hundra år sedan var turismen stor här. Både från Ryssland, men också från övriga Europa. Imatra fors var då en turistattraktion att räkna med - helt i klass med Eiffeltornet faktiskt.
Imatra forsen är ju faktiskt inget mindre än Europas största fors. 
Numera producerar forsen el vid ett intill liggande kraftverk. 

För att ta emot denna turistström byggde man ett maffigt hotell. Till en början byggdes hotellet i trä, men efter att det brann ner så uppförde man ett stenslott 1903 som skulle tillfredsställa besökarnas krav på elegans och stil.
Då i början hette hotellet Grand Hotel Cascade. Nu går det under det lite trista namnet (i mitt tycke då) Valtionhotelli (ungefär som random Statshotellet...)
Ett så vackert hotell hade liksom förtjänat ett mer glamouröst namn, tycker jag.



Och det är vackert! Visst kan man förstå att även den ryska adeln kunde
tänka sig att semestra här. 
Här i korridorerna har Pjotr Tsaikovski, Alexandr Skrjabin och Igor Stravinsky tassat.
Albert Edelfelt, Akseli Gallen-Kallela, Louise Sparre och Juhani Aho
var här när det nya hotellet invigdes. 

Så visst har gästlistan varit imponerande under århundradet. 



Och så vi då...

Det är riktigt, riktigt vackert här! Allt är liksom vackert.
Här är lilla hallen precis utanför vårt rum. 
Och balkongen. Den tänkte jag lägga beslag på bara vi kom tillbaka från en runda runt
självaste forsen. 



Det var ju den som spelar huvudrollen här ändå. Forsen.

Här ser man hur det såg ut då för dryga hundra år sedan innan forsen tämjdes till att 
producera el. 
Hur man åkte i små korgar över forsen. För att vara ärlig så vet jag inte om jag 
varit fullt så avslappnad som damerna på bilden verkar vara...

Hade kanske föredragit att sitta i lusthuset och smutta på lite likör?


Just det. Här är hotellet då. 
1903 blev slottet i jugendstil färdigt. Ritad av arkitekten
Usko Nyström.

I dagen läge så bjuder hotellet på ett riktigt fint spa, så man får minsann valuta
för sina slantar än idag.
Nu är jag ju här bara på en blixtvisit, men undrar om jag inte skall ta mig lite mer tid
och komma hit på nytt och njuta spa och passa på när man släpper vattenmassorna loss.

Då forsar här fram cirka 500 000 liter vatten - i sekunden.

I vanliga fall släpper man vatten i den gamla flodfåran varje dag i tjugo minuter.
Denna sommar bara på lördagar.



Just nu håller man nämligen på att renovera dammen. 
Så det kommer att bli ett avbrott i dammuppvisningarna på hela två år då
hela dammen skall renoveras.
Och när man ser vattennivån däruppe vid tornen så kan man kanske lite ana 
trycket på dammluckorna?

Urkraft. 
Det är precis det som hålls tillbaka här och då är det nog läge
att dammportarna pallar för trycket! 

Återkommer om, eh något år, med bilder på forsen då den forsar.
Europas största.





Gick en sväng runt stan, käkade lite gott i kvällssolen och 
roades av dessa "singelbänkar" eller som jag tänkte:
Parkbänkar för introverta. 
Så omtänksamt liksom? 


Och så hotellet från andra sidan. Kan ju förstå sonens kommentar när han såg var vi skulle
övernatta första gången:
- Skall vi sova över i ett Disney-slott?

Och lite så känns det ju. Men på ett o-glassigt sätt.
Hotellet är smakfullt och snyggt restaurerat. 


Längs forsen finns sköna naturstigar att ta sig en after dinner- promenad längs med. 
Varningsskyltar här och där påminner om att forsen inte är att leka med. 
Ser man den tomma forsfåran med sina vassa stenar som står upp, så inser man ju att 
även den mest erfarne forsfararen gick förbi den här forsen. 
Däremot lär forsen i tiderna varit ett ställe att avsluta sina dagar på, om man 
uttrycker det så. Då för hundra år sedan var man till exempel extra vaksam
på personer som bara köpt en enkelbiljett på tåget med destination Imatra.

Så mycket dessa stenblock ändå kunde berätta! 


Och här är världens bästa ressällskap i mitt tycke!  
Han som är överlägset bäst att ha med när jag samtidigt behöver jobba och skriva.
Min "lillunge". 
Vad glad jag är att han ännu ids hänga med som ressällskap.


Gick en snabb promenad i det som man kallar Finlands äldsta naturpark.
Hela Imatraforsen räknas väl som Finlands första sevärdhet. 
Och visst är den det ännu idag! 



En liten bit ifrån forsen finns dessa jättegrytor som bildats av stenar som snurrat och snurrat och snurrat på i eviga tider. 
Just dessa grytor är inte så himla stora - men kanske det i Imatra-trakten bara finns små jättar?



Vårt hotellfönster. 
Precis där utanför ligger forsen. Kan bara föreställa mig hur
oerhört inspirerande denna plats måtte ha varit då för hundra år sedan.
Att dra sig tillbaka hit för att skriva. Öppna fönstret och lyssna på
forsens brus. 
Ja-a, kunde jag välja så hade jag gärna varit en författare för hundra år sedan.
En som hade kunnat åka hit för att skriva på sin roman. 
Ja...ah! 


Men nu är jag bara en vanlig en som gärna skriver någon rad nu och då av
lusten till orden.
Vanligen blir det att svara på mail och så, om man skall vara ärlig.
Sen skadar det ju inte om man nu och då kan göra det i en miljö som denna.
Ta med ett glas rött, öppna de dubbla dörrarna till balkongen och njuta av 
stämningen på detta underbara hotell en helt vanlig vardagskväll.



Och medan jag sitter där och skriver så får jag syn på "tornen" vid ingången.

Och tänker att få till något som ser maffigt ut så behöver man inte
alltid krångla till det. 
Tänk vad mycket snyggt man kan göra av lite betong och lite röd- och grå granit. 

Och på natten var det åskväder.
Ville tänka att det var just "vårt" åskmoln som hade vuxit sig stort nog
för att morra i natten.

Vem vet?








UPPREPNINGAR...



...idag plockade jag fram min verktygslåda för att spika upp ett par
småtavlor. Som jag säkert redan nämnt så har jag en hel del gamla verktyg som
jag i tiderna ärvde efter min pappa som var en synnerligen ivrig snickare. 

Och vet ni, jag njuter oerhört av att få känna dessa gamla verktyg i mina händer 
och att verkligen använda dem, hela tiden.
Hammarens träskaft är som sammet efter årtionden av användning.
Inget, inget gummi-, plastskaft når ens i närheten av samma känsla.

Faktum är att jag på riktigt faktiskt varje gång jag använder mina gamla, 
vackra verktyg tänker på de som var.

Jag kanske upprepar mig nu, kanske jag skrivit om detta tidigare.
Men det är bara det att det känns så bra varje gång.
Att dessa gamla bruksföremål verkligen brukas i min vardag.
De är inga museiföremål, de är med - på riktigt.

Och så tänker jag. Har de hållit i årtionden hos min far,
så lär de hålla i årtionden hos dottern hans.




Sedan till andra upprepningar ja.

Köpte idag för att trösta mig i det eviga regnet ett par inredningstidningar.
Det sker mer sällan, men ibland vill jag unna mig lite "tjejgodis"...

Bläddrade igenom tidning nummer ett, kokade mig en kopp te och öppnade
tidning nummer två...

Och då blev jag liksom perplex. Inte kan det vara så att jag köpt två stycken av 
samma tidning? Näe.... stollig kan väl inte ens jag vara fastän 
jag hastade genom butiken som ett skollat troll?

Nå, inte var det ju så...

...bara reklamerna som går igen i tydligen alla tidningar med samma kundgrupp.

Och varför inte? Det är ju så det funkar. Reklamen.

Så tänker jag vidare på det här med att reklamen ju också kommer att bli ytterst personlig
och individinriktad i framtiden. Redan nu så vet man ju nästa dag när man kollar
sina sociala medier på vilka sidor man surfat på dagen innan. 
Eller vad man shoppat igår.
För det syns i dagens reklamflöde.

Fascinerande så sjutton. Lite spooky, men intressant! 

Idag har jag till exempel upprepade gånger googlat på 
korgar att ha på cykeln och där man kan ha en liten hund i.
Få se vad som det dyker upp för erbjudanden i morgon? 
Kanske något att nappa på?

Med det vill jag säga att jag inte är speciellt glad i allmän reklam
som man blir utsatt för hela tiden.
Men "intelligent" och "personlig" reklam.
Kommer jag att ogilla det lika mycket? Eller blir det något 
man som konsument på riktigt kan dra nytta av?

Jag kan leva med att googla runt en kväll på bildäck och söderresor
om jag följande dag får en massa bra (!) erbjudande på dylikt i mina inboxar
eller i mitt flöde...eller vad sjutton man nu sedan i framtiden kallar det
där personliga sättet att nå en.

Reklam kommer vi ju aldrig att slippa helt, hur mycket adblockers vi än har,
så på det sättet är det ju skönt att tänka att reklamen kanske ändå på
något plan kommer att vara relevant för just mig. 

Tills dess får jag väl försöka stå ut med reklamupprepningar i 
tidningar och andra medier som intresserar mig.
Tröstar mig med att jag åtminstone slipper 
reklam om verktyg. 

För just den biten känner jag att jag inte behöver uppdatera 
på de närmaste årtionden.
Dessutom tillfredställer de gamla verktygen estetikern i mig.
De blir ju bara vackrare med åren. 

Visa mig den skruvmejsel med plastskaft som klarar av det.
Som får nästa generation att sucka av lycka när man greppar ett 60-70 år
gammalt plastskaft...

...jag har så svårt att föreställa mig det.

Kanske jag har fel?
Men inget har en sådan värme och ett sådant skönt grepp-minne 
som ett gammalt träskaft till ett verktyg man fortfarande använder.

*

Det finns så mycket nytt som jag så innerligt välkomnar.
Och så mycket gammalt som jag så innerligt önskar hålla kvar och bevara.

Kanske det är möjligt att ta det bästa ur olika världar?
Kanske man kan?


UNDERBART ÄR KORT...


Kan inte låta bli. Jag vet ju att det inte är så stor idé, men jag gör det ändå.

När jag bäddat klart med rena lakan i hela huset, plockar jag in en bukett, knipsar 
någon kvist här och där. Plockar fram den där gamla vasen som jag släpat på sedan 
barndomshemmet. Genom otaliga flytt. Men den bär på den där
rätta känslan av sommar för mig.








Man bär ju på sina barndomsminnen, endel bleknar inte ens 
speciellt mycket under åren som går.
Man kan plocka fram dem, blåsa det värsta dammet bort, och
är man liksom på nytt där. Där minnet en gång föddes.

Schersmin bär på ett sådant minne för mig.

När jag var barn hade vi en sådan där 70-tals trädgårdsgunga med knallblått plasttak 
och brokiga blommönster på sittdynorna. 
Den riggades varje sommar upp framför en gigantisk schersminbuske.
Den hade dubbla blommor och doftade helt, helt underbart. 

Fanns inget bättre än att krypa upp i gungan med en filt och en bra bok och 
ligga där och sakta gunga i en aning av söt blomdoft. 
Humlor och blomflugor som surrade ikapp. 
Och dagarna som gick som dagar går när man är barn.

*

I år dåsar jag minsann inte i en gunga precis, hänger mest på
en stege och målar. Målar mellan regnskurarna vill säga.
Regnskurarna som duggar tätt, om man vill uttrycka det artigt...

Men det skall väl bli nåt som blir klart framåt sensommaren, 
får man hoppas i alla fall.

Men nu är tiden för schersmin.
Plockar in en ny kvist för att lägga på mitt nattduksbord.
Bara för att få vakna till den milda doften.
Den av schersmin och den av nytvättade lakan.
Svårt att välja vilken som är bättre - egentligen.





DESSA SKRIVKRAMPER...


...ja, man kunde ju tänka att vad är det jag ojar och vojar mig över skrivkramper
hit och dit. Har jag inget att säga så kan jag ju bara låta bli att skriva, eller hur?

Alltså här på bloggen. 
Det är bara det att det är så skönt när fingrarna får dansa över tangenterna, 
när tankarna kommer och ord läggs till ord, blir till text.
Bara den processen är så skön! Och egoistiskt så vill jag inte vara utan den.

Men ibland vill tankarna bara inte gå i de där fria banorna som
skapar sköna meningar.
Lite som så där idag. Eller nu. Mina tankar
vill mest bara påminna mig om att gå och byta rena lakan i sängen.
Jag borde också gå ut och fota ett murket källarfönster, maila det till
ett byggnadsvårdarföretag och kolla om de skulle ha ett liknande. 
Borde minsann också stryka lite kläder, och katten borde borstas.
Ja, hon är lite stel än efter sitt "svansbrott" och kommer inte riktigt åt att sköta
sin långa päls, så det är kardan som gäller där. I övrigt så slapp hon få svansen amputerad!

Länge gick hon omkring med en totalt slappt hängande svans och skulle
det inte varit veterinärens semestertider och midsommar och annat som kom ivägen, 
så skulle nog katten redan varit en svans kortare. Men som det nu var så
drog den planerade operationen ut på tiden och så precis när jag skulle
beställa tid för operation, så vippade svansen lite.
Så lite så jag nästan fick intala mig själv; visst gjorde den?

Nästa dag såg jag tydligt hur svansändan svängde. Lite, lite.
Och på eftermiddagen lyfte hon inte svansen lite från svansroten också?
Och så har vi nu följt med, varje dag lite mer rörlighet i svansen.

Och så en dag så kom hon emot mig med svansen rakt upp - nästan som innan olyckan.
Liten knorr har hon på svansen, men i det stora hela funkar den som förr.
Svansen.

Så skönt! Visserligen skulle hon klarat sig okej utan svans, men visst 
påverkar svansen kattens balanssinne en hel del. Och så
blev hon så "stum". Har aldrig tänkt på hur mycket en katt kommunicerar med
svansen sin. 

Så slutet gott för svansens del.

*

Näe, nu skall jag nog bara ta itu med de där sysslorna som 
molar på i mitt tankeflöde som om man hade en sten i skon.
Man kan gå, men det är inte skönt.

Med irrande tankar kan man kanske skriva, men inte är det skönt det heller.
Vare sig för skribenten - eller läsaren.

Aj, hjorten? Vad den har med saken att göra? Absolut ingenting. 
Om inte det då, att så där kan jag också stå och glo när
jag inte kommer på vad jag skall skriva om.

Heh.








DET HÄNDER I TRÄDGÅRDEN....


...sakta men säkert så börjar uteplatsen likna nåt.

Innan regnen (ja de har varit många...) hann jag med att måla hela härligheten ett varv. 
Nu väntar jag bara på lite snickerier till och så målar jag 
andra varvet - om det håller upp, vill säga.

Och så väntar vi på lite sommarvärme - också.



I regnet anlände stenarna som skall bli golv.
Nästan 2 ton sten...huoh! 

Ja, just det ja, om någon undrar varför vi gjorde allt i bakvänd ordning, så 
beror det på att berget ligger precis under ytan där jag tänkte pergolan och att lägga golvet 
först och sedan märka att man inte lyckas gräva gropar för stolpfästen, det hade blivit lite...jobbigt.

Så det blev lite tvärtom. Vi gör golvet efteråt. Ja.
Lite som Pippi. Avigt är också ett sätt.




Och inget att gömma sig bakom handen för - eller HUR lilla gråsparv?

Vi har ett litet gäng gråsparvar här på gården som lyckats med häckningen.
Det är skoj att se dem flaxa hit och dit i buskarna. Jag hör till dem som 
av någon orsak tycker speciellt bra om gråsparvarna.
När jag var barn älskade jag den där fabeln om lilla gråsparven
som var så artig att han alltid lät andra fåglar gå före i kön
när färgerna från regnbågen delades ut. 
När det sedan äntligen var gråsparvens tur så fanns bara brunt och grått kvar.

Voj liten! 

Och söt som få när en liten sparvunge burrar upp sig 
och lägger huvudet under vingen för en liten tupplur.
Eller sparv-lur, då.

Ja men det händer lite smått på Bokulla-backen minsann.