UNDERBART ÄR KORT...

Kan inte låta bli. Jag vet ju att det inte är så stor idé, men jag gör det ändå.

När jag bäddat klart med rena lakan i hela huset, plockar jag in en bukett, knipsar 

någon kvist här och där. Plockar fram den där gamla vasen som jag släpat på sedan 

barndomshemmet. Genom otaliga flytt. Men den bär på den där

rätta känslan av sommar för mig.

Man bär ju på sina barndomsminnen, endel bleknar inte ens 

speciellt mycket under åren som går.

Man kan plocka fram dem, blåsa det värsta dammet bort, och

så är man liksom på nytt där. Där minnet en gång föddes.

Schersmin bär på ett sådant minne för mig.

När jag var barn hade vi en sådan där 70-tals trädgårdsgunga med knallblått plasttak 

och brokiga blommönster på sittdynorna. 

Den riggades varje sommar upp framför en gigantisk schersminbuske.

Den hade dubbla blommor och doftade helt, helt underbart. 

Fanns inget bättre än att krypa upp i gungan med en filt och en bra bok och 

ligga där och sakta gunga i en aning av söt blomdoft. 

Humlor och blomflugor som surrade ikapp. 

Och dagarna som gick som dagar går när man är barn.

*

I år dåsar jag minsann inte i en gunga precis, hänger mest på

en stege och målar. Målar mellan regnskurarna vill säga.

Regnskurarna som duggar tätt, om man vill uttrycka det artigt...

Men det skall väl bli nåt som blir klart framåt sensommaren, 

får man hoppas i alla fall.

Men nu är tiden för schersmin.

Plockar in en ny kvist för att lägga på mitt nattduksbord.

Bara för att få vakna till den milda doften.

Den av schersmin och den av nytvättade lakan.

Svårt att välja vilken som är bättre - egentligen.

DESSA SKRIVKRAMPER...

...ja, man kunde ju tänka att vad är det jag ojar och vojar mig över skrivkramper

hit och dit. Har jag inget att säga så kan jag ju bara låta bli att skriva, eller hur?

Alltså här på bloggen. 

Det är bara det att det är så skönt när fingrarna får dansa över tangenterna, 

när tankarna kommer och ord läggs till ord, blir till text.

Bara den processen är så skön! Och egoistiskt så vill jag inte vara utan den.

Men ibland vill tankarna bara inte gå i de där fria banorna som

skapar sköna meningar.

Lite som så där idag. Eller nu. Mina tankar

vill mest bara påminna mig om att gå och byta rena lakan i sängen.

Jag borde också gå ut och fota ett murket källarfönster, maila det till

ett byggnadsvårdarföretag och kolla om de skulle ha ett liknande. 

Borde minsann också stryka lite kläder, och katten borde borstas.

Ja, hon är lite stel än efter sitt "svansbrott" och kommer inte riktigt åt att sköta

sin långa päls, så det är kardan som gäller där. I övrigt så slapp hon få svansen amputerad!

Länge gick hon omkring med en totalt slappt hängande svans och skulle

det inte varit veterinärens semestertider och midsommar och annat som kom ivägen, 

så skulle nog katten redan varit en svans kortare. Men som det nu var så

drog den planerade operationen ut på tiden och så precis när jag skulle

beställa tid för operation, så vippade svansen lite.

Så lite så jag nästan fick intala mig själv; visst gjorde den?

Nästa dag såg jag tydligt hur svansändan svängde. Lite, lite.

Och på eftermiddagen lyfte hon inte svansen lite från svansroten också?

Och så har vi nu följt med, varje dag lite mer rörlighet i svansen.

Och så en dag så kom hon emot mig med svansen rakt upp - nästan som innan olyckan.

Liten knorr har hon på svansen, men i det stora hela funkar den som förr.

Svansen.

Så skönt! Visserligen skulle hon klarat sig okej utan svans, men visst 

påverkar svansen kattens balanssinne en hel del. Och så

blev hon så "stum". Har aldrig tänkt på hur mycket en katt kommunicerar med

svansen sin. 

Så slutet gott för svansens del.

*

Näe, nu skall jag nog bara ta itu med de där sysslorna som 

molar på i mitt tankeflöde som om man hade en sten i skon.

Man kan gå, men det är inte skönt.

Med irrande tankar kan man kanske skriva, men inte är det skönt det heller.

Vare sig för skribenten - eller läsaren.

Aj, hjorten? Vad den har med saken att göra? Absolut ingenting. 

Om inte det då, att så där kan jag också stå och glo när

jag inte kommer på vad jag skall skriva om.

Heh.

DET HÄNDER I TRÄDGÅRDEN....

...sakta men säkert så börjar uteplatsen likna nåt.

Innan regnen (ja de har varit många...) hann jag med att måla hela härligheten ett varv. 

Nu väntar jag bara på lite snickerier till och så målar jag 

andra varvet - om det håller upp, vill säga.

Och så väntar vi på lite sommarvärme - också.

I regnet anlände stenarna som skall bli golv.

Nästan 2 ton sten...huoh! 

Ja, just det ja, om någon undrar varför vi gjorde allt i bakvänd ordning, så 

beror det på att berget ligger precis under ytan där jag tänkte pergolan och att lägga golvet 

först och sedan märka att man inte lyckas gräva gropar för stolpfästen, det hade blivit lite...jobbigt.

Så det blev lite tvärtom. Vi gör golvet efteråt. Ja.

Lite som Pippi. Avigt är också ett sätt.

Och inget att gömma sig bakom handen för - eller HUR lilla gråsparv?

Vi har ett litet gäng gråsparvar här på gården som lyckats med häckningen.

Det är skoj att se dem flaxa hit och dit i buskarna. Jag hör till dem som 

av någon orsak tycker speciellt bra om gråsparvarna.

När jag var barn älskade jag den där fabeln om lilla gråsparven

som var så artig att han alltid lät andra fåglar gå före i kön

när färgerna från regnbågen delades ut. 

När det sedan äntligen var gråsparvens tur så fanns bara brunt och grått kvar.

Voj liten! 

Och söt som få när en liten sparvunge burrar upp sig 

och lägger huvudet under vingen för en liten tupplur.

Eller sparv-lur, då.

Ja men det händer lite smått på Bokulla-backen minsann.

SOMMARMAT...

...i all sin enkelhet.

Och jag kan sen tycka om det! 

Ofta är det bara jag och en eller någon extra till vid matbordet.

Förbi är de tiderna då man stod med armbågen i grytorna och rörde runt.

Det är på gott och ont faktiskt! 

Jag kan (nu) tycka att det var enklare att röra ihop större mängder mat

än att nu försöka krympa ihop.

Knepigast är det de veckor jag är själv. 

Hur gör man om man inte vill käka lasagne i fyra, fem dagar, liksom?

(Och jo, frysen är full....;))

Men bara att röra ihop en potatissallad för enbart två pers är ju en utmaning.

Man tar "några" nypotatisar. Kokar "några" ägg. 

skivar "någon" lök och skalar bara "några" räkor.

Och vips har man lunch för ett halvdussin istället för två! 

Jag får inte det att gå ihop. Jag kommer aldrig att lära mig! 

Hur sjutton bakar man en focaccia för två?

Tar en fingerborg som mått istället för decilitermåttet?

Glad att jag kunde dela lite focaccia till grannarna i 

närmaste stugan. Annars hade vi käkat detta till förbannelse....

Ja, jisses...detta om något är ett riktigt (osmakligt) i-landsproblem.

Jag vet! 

Och jag som ändå strävar efter att minimera spillet.

Hur svårt kan det vara, liksom?

Att laga lagom mat för en, eller två! 

*

Sedan början på året har jag roat mig med en lite annorlunda form av

kompostering, tänkte att jag nog nu, med lite längre erfarenhet 

skall bjuda på ett faktainlägg om det.

Men det tar vi en annan dag.

Det om Bokashi.

Nu är måndagens kväll långt liden.

Brasan i stugan har slocknat och i morgon blir det att ta itu med

målande och planering och ritningar och funderingar och skisser

på jobb som ligger på planeringsstadiet, men som skall bli verklighet.

Några dagar sådant och sedan om en vecka så gör jag det som 

jag kanske älskar mest av allt.

Bara sätter mig i bilen och kör vart näsan pekar i en knapp veckas tid.

Stannar där det känns okej och drar vidare om det känns så.

Den ultimata 'friheten' - i några dagar.

Lite 'Thelma and Louise-känsla', 

fast med medelåldersglitter i håret - på ett bra sätt - ni vet?

Men mer om det ena och det andra sedan.

Nu skall jag krypa i säng. 

Skönt mätt av sommarmat och trött av havsvind.

I morgon är en ny dag - och mycket att göra.

Natt! 

ÄLSKA BLÅBÄR...

...ja det är den tiden på året då skogspromenaden är så där extra givande.

Gick ut i skogen med en korg för det har ploppat upp bilder på kantareller 

på diverse sociala medier och lite hoppfull gällande det skuttade jag iväg.

Dessvärre lyste kantarellerna med sin frånvaro på alla mina "säkra" kantarellställen,

så jag tassade tillbaka och bytte ut den glesa korgen mot en bärhink.

Hunden var salig! 

Hon  ä l s k a r  blåbär och äter mängder från riset när vi är ute i skogen.

Och i år finns det att dela med sig av.

Blåbären är både många och stora.

Medan jag gick där och plockade så tänkte jag att det borde nästan

vara lag på att gå ut i skogen en dag, i alla fall en stund och plocka en liter

blåbär. Skulle jag vara läkare så skulle jag ordinera en timme blåbärsplockning till

varenda en kotte som skulle klara av att gå i en skog.

Det är så skönt för själen.

Inte precis då när man ger sig ut kanske. Inte ens för mig.

Men när man sedan går där i tystnaden och plockar och plockar, 

lite monotont petande. Går lite på måfå hit och dit för att hitta ett fint

bärställe. Glor på marken. Lyssnar på tystnad. 

Händerna som mekaniskt lägger bär till bär till bär.

Då händer det något mellan öronen.

Det blir liksom lugnt och ett ro lägger sig.

Det går inte att förklara - det måste nog bara upplevas.

Så om du bara har möjlighet, gå ut i skogen.

Plocka bär till en paj. Eller mer.

Andas djupt och ta vara på den stunden då hela fokus

är på att lägga bär till bär och låta tankarna forsa fritt.

Det kan låta banalt, och kanske du, som jag, hatade bärplockning när

du var barn eller så. Men ge det en chans.

Något väldigt skönt sker i själen där bland riset. 

Bakade en paj. Med knäcktäcke.

Det sjönk enkelt ner i diverse magar.

Det finns så många sätt att älska blåbär på.

Att plocka dem är ett.

Det finns fler! 

Som paj, och smoothie, och mer paj...