BIOAVFALL OCH ATT GÖRA EGEN MULL...

Ber om lite uppmärksamhet här. 
Innan jag börjar.
Sätt er bekvämt, häll upp lite te, kaffe eller fredagskvällen till ära ett glas vin.
Det här kommer att ta tid. För det här kommer jag inte att kunna tala kort om.

Som om jag gjorde det annars heller, men ja, ni fattar?

När jag flyttade på hösten så tänkte jag att bara det blir vår så skall jag (igen) försöka
starta upp en ny kompost för det tar så emot att slänga matrester i soporna. Över häften av 
våra sopor är faktiskt köksavfall som kunde göra mer nytta än så.

Nå, att starta en kompost i oktober är kanske inte det vettigaste och eftersom mina
erfarenhet av tidigare komposter varit lite...eh...varierande så tänkte jag att det är bara att 
snällt vänta till våren med den biten. Och bita ihop och slänga allt i sina vanliga sopor.

Nå, som det nu är ibland så spelar slumpen eller ödet eller you name it in,
och jag blir presenterad för en person som kommer med en grej som vänder upp och ner på 
hela min kompostmedvetenhet, -kunskap och -intresse.

Hon kallar det Bokashi och jag kan knappt för mig själv erkänna att jag aldrig hört talas om det.
Men så mycket biologi och ekologi och pedologi har jag bläddrat mig igenom under studieårens 
glada dagar att det hon berättar om känns helt rätt från första stund.

Att man inte kommit på det tidigare?!!!? 
Nå, nu är ju verkligheten den att det var en japansk professor och hans team som faktiskt kom
på det här redan för dryga trettio år sedan. Att det sedan inte hittat till oss hit till Norden 
före rätt nyligen kan säkert förklaras med ja, just det att vi är Norden.
Lite kallt och lite på sidan om i alla fall.

Nå jo, men jag skall försöka hålla mig till saken.
Soporna ja, bioavfallet.

Vi börjar där.

I en traditionell kompostering så ruttnar avfallet sakta och blir mylla i sinom tid.
Genom att välja bokashi-metoden så går man från "bananskal till mylla" på
bara några veckor. Året runt om man så vill.

När jag först hörde det här så tänkte jag nog lite Too Good To Be True.
Men jag har fått retirera, för det här funkar verkligen! 

Kort och gott handlar det om att fermentera, dvs syra, lite som att göra surkål eller så. 
Men nu är det soporna som får den behandlingen.
Genom att tillföra mikroorganismer som bryter ner bioavfallet i en syrefri miljö sker en nerbrytning 
som sker fort och inte förorsakar någon odör alls. Det luktar, eller doftar, mest lite som vinäger.
Lite syrligt alltså. Vilket gör att man kan göra det här inomhus hur enkelt som helst.



Sagt och gjort, jag hakade på och desto mer jag bokashade desto mer övertygad
om att det här är en alldeles otroligt bra grej blev jag.

Jag tror jag skall ta det där hur man kommer igång, vad som behövs och vad 
bokashi-kompostering egentligen är i ett annat inlägg för det är i all sin enkelhet 
ändå något som är bra att förstå. 
Det är kompostering, och ändå inte.
Det är så naturligt som det kan bli, och ändå är det främmande för det är nytt - hos oss.

Men jag är helt såld!
Jag vet att det här funkar. För jag har sett mina bananskal bli mylla.
Mitt i vintern. På sex veckor. Inomhus. Och det luktar inte.



I morgon skall jag berätta hur det går till.
vad man behöver och varför det här är alldeles fantastiskt.

Aldrig har sopor varit så fina som nu! 

I morgon blir det lite tillbakablick i min bokashi-dagbok.

Det kommer att dofta syrligt friskt och jordigt mustigt om mina följande inlägg.

Det är ju trots allt en ny växtsäsong på kommande. 
Eller hur?





FJÄDRAR OCH VÅRSOL...


...och vingar som för en sakta framåt. 

När jag den där novemberdagen hörde mig själv säga till chefen att nu
säger jag upp mig, så visste jag nog inte om jag kommer att kunna flyga, 
eller falla som en skadskjuten kråka till marken så det smäller om det.

Till min enorma glädje märker jag att det börjat hopa sig uppdrag så till den grad
att jag behöver börja prioritera och organisera vad jag kommer att hinna med, och när.
Här i veckan blev jag klar med ett par saker jag lovat och det känns bra att kunna
kruxa för dem på min to-do-lista. 
Vissa saker som jag trodde jag skulle syssla med nu på våren får jag snällt skjuta 
framåt hösten, och bara den tanken känns lite bisarr. Jag planerar hösten. I mars!

Men som sagt - det känns bra! 

Bra känns det också att ha en svägerska som håller sig med höns, så
alltid nu och då får jag På Riktigt Lyckliga Höns-ägg.
Och om vi inte råkar ha vägarna förbi varann, så har jag nu
hittat REKO-ringar också här i Vanda där jag nu bor. 
Helt toppen! 

Att köpa sina ägg, mjöl, fisk, grönsaker (bara det blir sommar) från 
producenten direkt är bara så rätt! 
En Farmers Market på facebook, vilket REKO ju rätt långt är, 
kombinerar det bästa av två världar liksom.
Det jordnära och det digitala.



Och det bästa med någon slags freelance-digital nomad tillvaro som jag just 
nu försöker leva är nog det här att kunna jobba då det känns bäst för mig. Vilket ofta är kvällar.
Och förmiddagar. 
Jag har alltid blivit lite rastlös på eftermiddagarna, och tankarna börjar irra på villovägar. 
Det är inte min bästa tid på dygnet. Inte tidiga morgnar heller! 
Men nu har jag löst det på det sättet att jag går ut när det börjar kännas grötigt i hjärnkontoret
där vid två snåret. Då har jag ofta suttit och skrivit eller skissat sedan nio.
 Jag har äntligen lärt mig att det är okej att bara ta tid och ge sig själv en timmes promenad. 
För ofta sitter jag sedan och jobbar kvällarna igenom istället.

Som en inrotad 9-17 person behöver jag få öva mig lite i det här.
Att jag faktiskt bestämmer själv.




Men så jag njuter! 

Häromdagen tog jag en sväng till en närliggande fors.
Jo, det finns alltså flera här i området. Både åar och forsar, så det är bara att välja.
Jag utforskar stigar och småvägar att ta sig runt en sväng i naturen, som just tar en timme eller så.
Optimala små ställen att fly till och tanka natur och syre när både kropp och hjärna ropar efter det.

På min tur häromdagen märkte jag att nu är det definitivt vår på gång i buskarna.
Skidarna må stava och glida fram över fälten, och jag må hoppa omkring på 
halvmeter tjocka isblock som fastnat längs åsfränderna. 
Det är ändå nu det börjar hända grejer! 

Pilfinksparet var så ivriga där runt sin holk, alldeles tydligt var de på bostadsvisning.
Även om kroppspråket på bilden tyder på att de skulle vara osams över hur man 
skall klämma tandkrämstuben, eller något, så hade vi lite 'love is i the air' här.

Sångsvanparet tog sig en behövlig paus de med.

Jag hade kanske kunnat smyga mig närmare för bättre bild, men jag har alltid 
det där i bakhuvudet att aldrig störa djuren. 
Som glad amatörfotograf så tänker man kanske inte alltid på det.
Djur måste få vila, som de här svanarna, de har säkert flugit en bra sträcka och 
behöver sin vila.
Djur behöver få äta i fred. Och djur behöver få ha sina ungar ifred.

Visst händer det att man i misstag skrämmer iväg någon när man
rör sig i naturen, men att lite tänka efter innan skadar inte.

Jag tänker nog att jag är där i naturen på djurens villkor - inte tvärtom.

Nå, det blev lite moralpredikan det här. Det var det inte meningen, men
en liten påminnelse så här inför våren. 
Man kanske inte alltid tänker efter att man kan för djuren vara en riktig plåga,
själv upplever man det ju inte så. Man vill ju inget illa - bara ta ett snyggt foto.

Nå jo.


Sen går just den här stigen förbi en kohage med det mest förtjusande 
lurviga highland cattle-varelser i. 
De blir inte speciellt störda av en fotograf.

De stod mest där och småsov och bara njöt i vårsolen.





FÅNGA FLYENDE SOLSTRÅLAR...


...har jag, och katten sysslat med ett par dagar nu.
Katten dock betydligt mer energiskt än jag.
Redan på fredagen då jag och lillungen satte oss i bilen
för en liten utfärd till städerna här omkring, så kände jag att det var någon 
liten förkylning på gång i kroppen. Man vet när det kommer.
Men till all tur blev det inte mer än att vara lite off i ett par dagar. Har ju
hört skräckhistorier om årets influensa, och DET skulle jag inte vare sig ha
lust eller tid med.

Nu söndagskväll känns det redan bättre.

Hade tänkt hinna med en hel del detta veckoslut, men när det nu inte riktigt blev 
som tänkt så får jag väl ta igen det med råge de närmaste dagarna istället.
Får helt enkelt springa lite ifatt och försöka 
fånga de där flyende solstrålarna. 

I mina hängiga stunder funderar jag  på bloggens fortsatta varande.
Eller inriktning, eller ens existens.

Vad skall jag skriva om?
Borde jag ha mer fokus på något specifikt?
Ändra om, göra nytt, tänka till?
Har bloggen nu bara helt enkelt levt sitt liv länge nog?
Så som den är nu? 
Eller över huvud taget? 

Lite små sådana funderingar har jag.

Och katten, ja den har krupit ihop i sin korgstol 
och funderar föga på något alls.

Jag tror jag skall följa hennes exempel och göra precis likadant! 








FRÅNVARO PÅ BRÄDET...

...jag har väl funderat nu och då.
Om de få besökarna på fågelbrädet här beror på att jag helt enkelt hade mer 
fågelbesök där jag bodde innan, eller är det så att det överlag är färre fåglar i farten
den här vintern. 
När jag för ut solrosfrön och annat godis, så inte är det många som kommer flaxande.

I år missade jag Pihabongaus (Gårdskrysset) som Birdlife Finland ordnar
i månadsskiftet januari-februari. 
Men nu när jag läser på deras webbsida så bekräftar dom det jag också märkt.
Det är färre övervintrande fåglar i år än innan.
Förra sommaren var nog en liten katastrof för många småfåglar.

Så därför är jag jätte glad för kampanjen:

"En miljon fågelholkar" 

Tanken är att Finland skulle till slutet av maj 2017 få en miljon nya
fågelholkar, för att en hel del fåglar som bygger sina bon i olika håligheter har faktiskt 
svårt att hitta boplatser åt sig när utbudet på gamla träd och andra ställen
som förr erbjudit naturliga boplatser åt dessa fåglar.

Och så tror jag att det var så mycket vanligare förr att man spikade eller
hängde upp fågelholkar lite här och där.
Jag vågar påstå att det inte ens är så många som i dagens läge kan bygga en 
fågelholk - än mindre har koll på vilken storlek hålet skall vara 
beroende på vilken fågel man vill att skall komma till holken.

Och kampanjen den börjar nu 1. mars i år.

Glädjande nog har en del städer och kommuner också kommit med i 
kampanjen och lovat att det kommer att vara okej att sätta upp holkar
i parkträden och också i övrigt på stadens och kommunens mark.

Så tummen upp för det! 

För vi tar så lätt på det där att småfåglar liksom är något 
som alltid finns för att de alltid funnits.
Men nu behöver - även de - lite hjälp för att fortsätta finnas.
I den utsträckning vi är vana med.

Så bygg en holk. Eller två. 
Och vet man inte hur man gör 
- så finns tips och modeller hittar man på...nätet.


På nätet hittade jag också i tiderna det här receptet:



Grytbröd! 

Jag tror lite grann att det här är guds gåva till alla oss som 
hatar att knåda och hålla på. Som är för bekväma att plocka fram en massa
köksmaskinsattiraljer bara för att baka ett ynka bröd.
Men som kunde mörda lite smått för nybakat bröd.

Det här är svaret på alla våra böner! 

Bara tänk: ett bröd som du behöver, förutom själva ingredienserna och lite ugnsvärme, 
är en skål, en träslev och en gryta.

Och tid. Tålamod. Lite planering. 

Att låta det jäsa.


Och det är värt varje sekund av väntan!


Däremot har det visat sig att det inte tar speciellt lång tid att göra sig AV med brödet.
Så här såg det ut på skärbrädet en knapp timme efter att brödet kommit ut ur ugnen...

Det är också en form av frånvaro på brädet.
Bröd-frånvaro på skär-brädet.

*

Håller på och bygger upp en receptbank här på bloggen,
så när den är klar så kan man klicka sig dit.

I väntan på det; 

4 dl vetemjöl
3 dl graham mjöl 
(eller annat som man råkar ha hemma, eller så
kör man 7 dl vetemjöl - vilket som funkar)
3 1/2 dl vatten
färsk jäst i storlek av en ärta
1 1/2 tsk salt.

Värm vattnet till fingervarmt och blanda det med jästen.
Rör i saltet och mjölet. 
Det skall inte knådas alls utan bara röras om så det blir en jämn kladdig smet.

Lägg en plastfilm över bunken, eller gör som jag som lagar
degen direkt i en burk som jag har lock till.

Ställ degen att jäsa i 12-24 timmar.
Desto fler timmar desto mer smak i brödet.

*

Ett dygn, eller ett halvt om du har "bråttom" senare ställer du 
ugnen på 225 grader och sätter in en liten ( 2-3 liter) gryta i ugnen.
Har du ingen gryta, lär det funka med kastrull också, bara det finns ett lock till.

Tippa ut degen på ett mycket väl mjölat bord och fös ihop degen till en...hög.
Knåda INTE!
Strö över lite mjöl och skär med vass kniv några snygga snitt i degen. 

Lägg en duk över och låt jäsa ytterligare en halv timme.

När ugnen (och grytan som du satt in i den kalla ugnen) är heta
och brödet jäst sin halvtimma, så lyfter du över degen rakt 
ner i den heta grytan.

Man kan, om man vill, pensla lite olja i grytan innan man tippar i
degen för att undvika att degen fastnar.

Så sätter man grytan med degen med locket på in i ugnen i 30 minuter.
Då tar man bort locket och gräddar brödet vidare i 15 minuter.

Sedan är det bara att tippa ut det nygräddade brödet.

Och njuta! 

Ett fantastiskt gott bröd, men minimal arbetsinsats.
Som sagt...guds gåva till oss...alla! 









SPORTLOVS-VÄDER....

...NOT! 

Så här kastar vädret nu. Från strålande solsken och någon minusgrad till det här.

Det är onekligen lite slött det här! För alla de som skall fira sportlov nästa vecka menar jag.
Min egen grabb inkluderad.
Just idag känns det mer som november än februari.

Men vad gör man? Vädret kan man inget åt - annat än himla sig åt det då förstås! 



Tänkte överraska grabben och hans kompis då de inledde sitt sportlov idag.
Hade det varit friska vintervindar och köldgrader så hade det nog blivit
kakao och något gott till. Lite renskinn i snödrivorna och kanske en brasa i 
trädgården - lite så.

Men nix, nu kändes inte den tanken speciellt lockande, i ösregn och dis.
Så för att sno ihop lite något vintervitt i alla fall, så
gjorde jag en vit, varm och mycket choklad-ig dryck.



Som smakar...gudomligt! 
Mycket sött och mycket smak och mycket gudomlighet i ett litet glas.

Man kan naturligvis bara smälta ner den vita chokladen i lite värmd mjölk, 
och det blir helt säkert inte fel det heller, men i den här
lite till-lyxade varianten så smälter man först chokladen i en ugnsform
i 150 grader, ca 20 minuter, så att chokladen blir lite kristalliserad och
får en annorlunda smak. Lite nötig, lite knäckig. Har man tid
och ork och lust - gör det där extra lilla med att köra den vita chokladen i 
ugn en stund innan man häller ner den i den varma mjölken.

Jag tog en fingernypa salt och blandade i för att bryta det där supersöta. 
Just det och så blandade jag i lite vaniljfrön också. En halv vaniljstång.
Choklad hade jag i cirka 100 g till 8 dl mjölk.

Och så vispgrädde på och lite kanelpuder.


Och så bara att hugga i.

Lite varm vitchoklad-dryck på en glasveranda en mycket blöt och disig
och lite mörkmulen februaridag då årets sportlov inleddes.


Vitare än så här blir nog inte idag.
Så Vitt jag vet.

Skön början på sportlovet hörni!