...ibland händer det att man tappar bort en dag.
Jag skyller på vädret som inte är speciellt vintrigt längre, med varningar
för åar som svämmar över - två månader tidigare än vanligt.
Och jag lyckades på något sätt missa det här med fastlag.
Jag har till och med i år lite missat det här med vilket tema min fastetid
skall ha.
Jag har ju sportat med mindre TV - det är redan nu på så minimi så det
skulle inte kännas någonstans.
Att TV-tittande flyttats över till nät-närvaro är en annan sak.
Jag vet inte om jag ens kan skylla ifrån och säga att jag ofta jobbar samtidigt
som jag "är på nätet".
Mycket av det jag gör nu är att vara uppkopplad.
Snart skall en hemsida vara klar för lansering och några texter till en ursnygg tidning
skall skrivas klart, ett härligt trädgårdsplaneringsarbete har format sig i mitt huvud.
Nu skall det bara ner till pappers så det går att presentera vidare.
Och så har jag faktiskt formligen ramlat över ett
riktigt, riktigt intressant projekt som jag alldeles snart skall dela med mig mer er.
Det är det bästa jag ramlat över på....år!
Just nu känner jag mig så glad att få jobba och hålla på med det jag gör.
För att vara ärlig har jag inte ännu ens hunnit starta det jag hade tänkt
börja med under vintermånaderna, det har kommit annat i stället.
Ingen är gladare för det än jag!
Min energi är på väg tillbaka och efter gårdagens dystra
känningar över mina ex-kollegers uppsägnings-öden är jag idag igen
lite mer mitt gamla jag som känner att det finns en kreativitetskälla att skopa ur.
Bara det!
Voila!
Här är min arbetsplats nu.
Jag bytte ut mitt ljudisolerade glasbursrum, med ergonomisk stol och bord
mot detta. Egentligen är det nästan lite kusligt, men
mina problem med stel axel är nästan borta nu.
Jo visst, jag känner av den, men inte som förr.
Inte alls.
Och den här arbetspunkten är inte den mest ergonomiska i världen,
men det jobb jag gör här gör jag med hjärtat.
Och undrar om inte just det spelar en så oerhört mycket större roll
än något annat!?!!
Man må trolla fram vilka tekniska lösningar som helst som
uppfyller alla ergonomiska krav i världen - det är
ändå sist och slutligen hur vi känner det inom oss som
på riktigt spelar någon roll.
Just nu tror jag på att man kan stå på huvudet dagarna i ända
bara själen jublar av det man gör.
Mattas själens röst av så börjar kroppen ropa än högre
att något är riktigt fel.
Och jag tror att det här är så otroligt mycket starkare
än vi förstår.
Att få ta med sitt hjärta och sin själ till jobbet,
att få göra något som de får vara med på gör underverk.
Att lämna dem hemma på morgonen när man går,
gör bara att kroppen känner saknad, upplever att den drar hela lasset
och tröttnar, blir sjuk.
Och smittar ner själen, och till sist hjärtat därhemma.
Och man blir orkeslös.
Vi är inte bara en del.
Och det där allt vet vi ju - instinktivt begriper varenda en att det är så det är.
Men på något sätt vågar vi kanske bara inte alltid lyssna inåt.
Kanske vi på något sätt är rädda för ekot som vi kommer att höra.
Men ja just det...årets fasta!
Jag får nog fundera på det ännu ett tag.
En dag hit eller dit kan väl kvitta?
Det är ändå de stora cirklarna som spelar någon roll.
Eller är det det?
När jag presenterar det bästa jag snubblat över i år så
tror jag man ändrar åsikt.
För egentligen är det de små stegen som betyder något.
För då har man valt en riktning.
Mot det man tror på.
