FÖRSTA OMGÅNGEN...


…hyacinter är avklarad. 
First ting på måndag är att skaffa ett gäng till.

För jag kan klara mig utan det mesta i adventstid, men hyacinter är 
så starkt ett måste att det liksom inte finns ett alternativ.
Inte på riktigt.

Sen har jag av andra orsaker funderat på alternativ jättemycket.
Eller mer på vilka alternativ vi väljer att välja.

Jag har ju valt att vara någon form av wanna-be-vegetarian sedan länge tillbaka.
På det sättet wanna-be att jag äter ost och övriga mjölkprodukter och ägg och fisk och 
någonstans här kan man överge ordet vegetarian tänker jag.

Men jag äter inte kött, vare sig rött eller vitt.
Och det har jag inte gjort på ett bra tag nu.
Att det blivit så har sina olika skäl.

Jag tror inte på att vi helt enkelt, på en global nivå, har
ens en liten tillstymmelse till möjlighet att käka kött i den utsträckning vi gjort hittills
för att ha kvar den välfärd vi har.
Allt är kopplat till allt. Bara banalt att tro något annat.
Så här tänker jag: lika bra att vänja sig. I tid.

För min del är det inte det att jag inte skulle tycka OM kött.
Jag gör. 
Men inte på de villkor som råder nu.
Inte ekologiskt. Inte etiskt. Inte ekonomiskt.

Och så vill jag ju nog att djuren skall ha det hyfsat bra också.
Och att den sista resan för dem är okej. Lite okej i alla fall.
Nu upplever jag att det inte riktigt är så.

Ingen tjur skall behöva få el-shock i sina testiklar för att 
gå fram till slakt om den brutit sina framben i en alldeles för lång och 
tydligen väldigt felaktig transport bara för jag skall kunna äta en osso bucco.

Ingen höna skall behöva käka kraftfoder i några fjuttiga levnadsveckor för att på
möjligast kort tid bli möjligast muskulös och till slut inte ens kunna gå
för att benen inte bär den överdimensionerade kroppen av kött.
För att vi skall få billig broiler i närköpet.

Nä. Jag. Köper. Inte. Det. Här. Mer.

Sedan en tid tillbaka.

Och jag o-väljer kött av den orsaken.
Och tänker att jag äter det animaliska jag klarar av att döda själv.
Som levt ett art-typiskt vilt liv.
Där går min gräns.
Jag fiskar själv och har nada problem att klubba ihjäl en fisk.
Jag har faktiskt tagit jägarexamen, även om jag aldrig jagat aktivt, men om det behövs
så skulle jag klara av att skjuta vilt (inte hejvilt) och vara helt okej med det.

Men jag är inte okej med att köpa snyggt förpackad köttfärs eller marinerad broiler
i storköpet för i min värld och med mina värderingar är det bara att sticka huvudet i 
sanden eller vart man nu vill sticka huvudet och blunda för realiteten.

Vi kan inte käka kött som vi gör.

*

Idag köpte jag levande blåmusslor. Och vildlax. Och tog fram sikfiléer från frysen som jag 
köpt från en lokal fiskare tidigare i höstas.
Rörde ihop en bouillabaisse med (mest) ekologiska grönsaker och fiskarna ovan och 
blåmusslor i en separat skål. För jag vet att för många kan musslor vara lite…främmande.

De var levande när jag tog dem hem, kokade dem i vin och lök och grädde, och 
det blev…ah! 

Tills jag slängde dem i kastrullen hade de minsann haft ett typiskt musselliv so far.

Ni tror inte, men på middagen som jag var med och ordnade så fanns det personer som 
Inte Kunde Äta Bouillabasse, gjord på helt vanlig fisk för att det
var så "underligt". 
PÅ riktigt? 

Och musslor? Vem äter sådant? 

Jag bara gapade! 

Att det på riktigt är så. I väldans många människors vardag! 
Att det verkligen finns människor som tycker det är helt okej att 
käka köttfärs, skinka, broiler och annat kött från djur som under hela sin livstid förmodligen levt ett
liv väldigt långt från sitt art-typiska sätt att leva bara för att bli käk på vår tallrik.
Vi talar ju ändå om lite småintelligenta, levande varelser.
Visste ni annars att höns lätt kan lära sig samma konster som en hund?

Nå, hemskt få tänker så. För det är lite jobbigt.
Jag tyckte det var jobbigt att se flådda kattkroppar på en köttmarket 
i tiderna på den av mina resor. Uff! 
Grisars IQ lär ju också vara rätt så högt, för att vara kött.

Och jag kan förstå.
Att man inte lägger sin panna i djupa veck och tänker till.
Jag förstår det verkligen. 
För jag har också varit där.

Och jag kan förstå den biten att inte kasta sig på vegetåget på direkten.

Men jag har pikilite svårt att förstå fördomarna mot alternativen som 
ändå inte är några nyheter precis.
Här i Norden har man käkat fisk och annat från havet sedan urminnes tider.

Nu hörde gästerna kanske inte till mitt "vardagsumgänge".
Men de hör nog till den stora floden av sådär som människor är mest.

Och DET gör mig lite beklämd.

Om världen skall bli ens en liten smula mer ekologisk, mer rättvis, mer…allt.
Så behövs det skolning skolning skolning och skolning.

Och inte som vår regering gör nu.
Drar in på skolning och utbildning! 
Hur i hela fridens dag tänker man då?

För de som vet, som kan och som läst drar vidare
där man kan veta, lära och läsa mer.

Kvar blir de som inte…utvecklar sig eller ens vill utvecklas.
De som aldrig vågar något nytt.

De som blir kvar där på den första omgången och inte känner att de vågar mer.


*

På många sätt känns det väldans bakåtsträvande.

Och jag tänker att om inte min generation lyckas anamma detta tankesätt 
och föra det vidare - ja då förlorar vi ju en generation av nytänk.
För jag tror inte det finns ett alternativ.

Jag tror inte vi kan välja bort att vi faktiskt måste äta mindre kött i framtiden.
Lika lite som jag tror inte vi kan välja bort 
digitaliseringen på de flesta av våra levnadsområden.

Bara att lära sig gilla läget liksom.
Förr dess bättre.

Lika bra att vara med i den första omgången.







INTE SOM DEN VASSASTE PENNAN...

...i penalen precis.

Ni vet den där känslan när man kommer hem.
Efter en dag på jobbet, härligt med lite dubbelbokning så där fram emot eftermiddagen.

Dagen räddades dock av en alldeles underbar pratstund över en middag med 
en kollega, snart dock exkollega. Och det är det värsta med att säga adjö
till en arbetsplats. Det blir så många människor som man kommer att sakna.

Visst, man kan ha kontakt med dem, men det blir ändå inte det samma som
att ha dem där i rummet breved eller en chat eller ett samtal bort.

Kommer hem vid nio-snåret.
Märker att jag glömt en del papper som jag borde haft med mig på jobbet.
Svarar på mail och organiserar och håller på.

Seglar in på bloggen innan jag skall gå och lägga mig och
märker att möjligheten att kommentera bara försvunnit någonstans?

Försöker leta reda på felet. Hittar det inte.

Tänker: Jag skriver ett snabbt inlägg och frågar råd.

*********

Just det ja…hur svarar man? 
Om man vet svaret?
När man inte kan kommentera.

Bäst att gå och lägga sig bara.

I morgon är en ny dag! 
Jap! 

*

Tillägg senare:

Och så plötsligt fanns möjligheten där igen?! 
Förstår ingenting! 
Och pennan är och förblir trubbig för min del för idag.




SKRUTTIGT I SKÅLEN...

…ibland händer det att man har av den där 
äppelsorten som faktiskt blir skruttiga när 
de legat en tid där i skålen.

De här är från trädgården och alltså 
inte alls sådana där som de man plockar åt sig i butiken,
ni vet de där som ser precis likadana ut fortfarande efter ett halvår.
Eller ett år.

För en hiskelig massa år sedan lät jag en näve juläppel
ligga framme i en korg i vårt dåvarande kontor.
 Så där som man gör.
Veckorna gick och en kille som då jobbade för oss
plockade tydligen alltid nu och då ett äpple åt sig i förbifarten.
I mars åt han upp det sista äpplet i korgen.

Nu trodde han säkert att det var nya äppel varje vecka,
vilket tyvärr inte var sant. Det var bara jag som glömt kvar äpplen i sin korg.
Det var först då jag råkade vara närvarande när han plockade åt sig det
sista äpplet som jag insåg…vad jag glömt att plocka undan.

Men äpplet han högg tänderna i såg hur fint ut som helst 
och smakade tydligen helt okej också för inget sade han.

Och inte jag heller…

Det var nog då jag insåg på allvar hur otroligt besprutat frukter ändå kan vara.

Nå, den unga killen är numera en man i bästa medelåldern, mår bra och 
har alldeles tydligt inte ådragit sig några yttre men av mitt lite 
omedvetna äppelexperiment.
Det lilla brottet är nog preskriberat skulle jag tro.

Men händelsen fick mig att faktiskt tycka OM när äpplen skruttnar.
För då vet jag på något sätt att de inte varit så totalimpregnerade ändå.

Och så känns det också mer okej att återge skruttiga äpplen till naturen.
De här hängde jag ut åt fåglarna. 
Om de nu sen äter av dem, det är en annan sak, men om de gör det
så kan jag ändå vara säker på att de är okej.

*

Tänk att det kan bli så?

Att det som SER skruttigt ut kanske sen också är bättre 
än det som ser ut som en glansbild ännu efter en massa veckor i en korg.

Och om det nu skulle bli FÖR skruttigt så vet man att det definitivt inte
är okej. Frukten liksom säger till. Det blir på något sätt lite mer levande
på det sättet tycker jag.

På något sätt känns det mer okej att kunna lita på sina sinnen.
Att käka ett år gamla äpplen hur fina de än ser ur blir bara lite…tja…fel?

Och det är ju ändå det vi köper. Eller det vi erbjuds.
Vi vet ju alla att äpplen mognar på hösten.
Och så gör det i hela Europa, så när man 
köper europeiska äpplen i butiken på sensommaren, då är det 
nästan ett år gamla äpplen man köper.

*

Fast nu till jul borde ju äpplen ändå vara av årets årsmodell.
Men de bästa av dem är ändå de som skruttnar. 
Innan årsdagen.




DOFTEN AV ADVENT...


…och att aldrig kunna vara utan hyacinter.

Ödmjukt glad för att vare sig jag eller någon annan i min familj
har utvecklat någon som helst form av doftkänslighet.

För julen är för mig i allra högsta grad dofter.
Bilder, det visuella, spelar naturligtvis den första fiolen för mig,
men sedan kommer nog dofterna.

Sist kommer, för mig ljudet. Av sinnen.

Idag har många laddat upp kommentarer om hur viktigt det är
att få lyssna till Hosianna i kyrkan för att det skall bli den rätta
advent-stämningen. 
Många har laddat upp bilder på pepparkakor och jag tänker att knappast har
någon annan högtid så mycket att ge för alla sinnen som just
jultiden?

Här finns allt! 

Ljud, ljus, smak, doft, och så det vi ser.
Pyntet.

Filosoferar.

Om jag inte hade synen, var skulle då vara jul för mig?

Om jag inte hade hörsel, vilket sinne skulle då vara det styrande?

Om jag inte kunde ha dofter omkring mig? 

Om jag inte kunde känna smak?

Vilket av mina sinnen skulle då ta över om något annat 
hade blivit obrukbart - av orsak eller annan?
Det är väl vanskligt att sätta något alls i någon som helst
viktigthetsordning - och det är ju inte ens meningen.

Men att en sekund tänka hur underbart det är att faktiskt ha tillgång till
alla dessa sinnen, inte minst så här i jultid, när
det finns så otroligt mycket att lyssna till, 
att dofta på, att se på, att smaka på.
Att njuta av.
Och så skall vi inte glömma känslan.

Känslan av att beröra. 
Känslan av vinterting.

Som ylle. Och fårskinn. Och värmen från spisen.

*

Hemskt tacksam för alla mina sinnen.

Det är jag nog.
I adventstid - och annars också.





VIN CHAUD...


…och dessa murriga julfärgerna som jag så gillar.

Ibland funderar jag. 
Vad är det som styr att endel människor älskar färger och glim och 
blingbling och desto mer desto bättre.

Och så finns det vi som älskar det där dämpade, lugna,
avskalade, sparsmakade och kanske då lite tråkbleka.

Men ändå….ack så vackra! 

Och den smaken finns lite med i allt.

Jag gillar till exempel inte speciellt mycket smaken av glögg där,
i mitt tycke, det försöker samsas alldeles för mycket smaker
på en och samma gång.

Så sedan många år har jag bytt ut glöggen mot vin chaud, 
och det passar mig förträffligt.

Sparsmakat. 
Och årets julkrans…ja den är nog lite sparspakad den med.
Men aaah…så vacker - och så gott den doftar! 

Men mer om den när den kommit upp där den skall hänga.

Den skall alltså inte drälla över fåtölj-ryggen om man säger så.

Men det får bli tills i morgon.


Nu tänker jag njuta fredag och småsmutta på min vin chaud
och njuta ljus och doften av anis och vanilj och kanel
som håller sig kvar i köket som ett lågtrycksmoln där över arbetsbänken.
Och på sitt sätt tycker jag att det är
skönt att de där åren då julpynt all-in
som så var viktigt för ungarna, och mig också för den delen, och
viktigt för den rätta julstämningen då,  är "över". 


Lite skönt tycker jag nog att att det är med
"vuxen-jul" och där det är
okej med lite mer dämpat liksom.

Jag tror inte att jag kommer att sakna den där 
hysterin.

Jag nöjer mig med lite avskalat i år.

Skönt. Vackert. Rofyllt.

Jap.
Alla-är-vuxna-jul.
Underbart!