SLITNA GÅNGJÄRN...

…som ni vet så har jag ju en förkärlek till gamla skruttiga ting.

Gärna med lite sliten patina sådär.

Att det sedan finns dagar då de där egna gångjärnen också får för sig 

att påminna en om att de minsann också är lite slitna!

Och det har jag fått utstå en tid nu, gångjärnen i nacken har 

rostat eller strejkat eller annars bara varit osamarbetsvillig så

det här med att få ordning på torpet här har dragit lite ut på tiden.

Samtidigt har det varit kanske bara bra, för

även om jag varit både rastlös och frustrerad och otålig,

så har jag hunnit känna in lite hur det här hemmet vill vara.

Någon kan tro att jag är lite…ja lite egen så där…men jag tror att man skall

lyssna och känna efter, för hem (och trädgårdar för den delen) "berättar" hur de

vill vara.

Att rusa iväg kan bli så fel.

Det gäller att ha tålamod. I alla fall lite tålamod.

Och att lyssna…

Eller på något sätt uppmärksamma på vilka saker genast hittar

sin plats och vilka som inte gör det.

Vilka färger, vilka material.

Nu är det ju inte "huset" eller "hemmet" som talar till en.

Naturligtvis inte.

Men jag tror att vid förändringar i livet, vilket nu en flytt definitivt ändå är,

så ändras man lite lite.

Byter man jobb så byter man kanske sin klädstil lite.

Justerar.

Byter man frisyr så känns andra smycken bättre än innan.

Så tror jag också hem fungerar.

Ett nytt hem behöver nya former och nyanser - på något plan.

Nu är det här ju ett hus jag återinflyttar i, så till den delen är allt bekant.

Men denna gång är jag ändå en helt annan människa, på något plan, 

än då förr.

Och att hitta nyanserna och stämningen som skall stämma på det 

jag är nu har tagit lite tid.

Vilket jag inte är van vid. 

En brukar bara göra och så blir det hyfsat bra i alla fall.

Men denna gång kanske det varit riktigt bra att ens slitna gångjärn

tvingat en till lite eftertanke innan.

Jag vet inte men jag tror.

När inflammationen i axeln och påföljande nackspärr

 varit som mest besvärlig har jag inte gjort nästan något alls.

Att sätta sig och läsa en roman mitt i flytt- och inredningskaoset

 hade inte riktigt funkat, även det stundvis varit just det 

enda jag borde ha gjort…

Istället har jag plockat fram en i-paddan-bok som jag laddat ner

för en tid sedan och aldrig riktigt påbörjat.

Nämligen Marie Kondos bok som på

finska heter:

Siivouksen elämänmullistava taika.

(Konsten att städa)

Och även om jag bara kommit en bit in i boken, 

och kan tycka att den är irriterande nog "skriven till dumma amerikaner"

med alla upprepningar och utfyllnadstext till förbannelse och lite naiv,

så finns där ändå en point i det tjejen skriver.

Och jag kommer nog att beta mig igenom resten av boken.

Återkommer sedan med hur jag tyckte.

Jag kan ju nog hålla med om att det är skönt att göra sig av med grejer.

Å andra sidan…om vi inte i släkten hade de som inte gör sig av med grejer typ någonsin,

hade jag då kunnat njuta av detta otroligt vackra hantverk på en

sliten, men åh och ah så vacker moraklocka?

Var drar man gränser för vad man skall spara för kommande behov,

egna eller andras?

På tal om det så hittar jag i takpanelen påmålade klisterbilder av stjärnor, månar och planeter.

I tiderna var de självlysande på natten. En egen liten stjärnhimmel ovanför sonens säng.

Man har tydligen inte orkat pilla bort dem när man målat om.

Och inget illa med det.

De är på ett ställe där bara en invigt kan se var de är.

För mig blev det bara som en påminnelse om hur 

viktigt det är att samtidigt som man städar och slänger och 

röjer och rensar så göra det 

"på rätt sätt".

Och här tycker jag att tjejen som författat boken nog har en point.

Men före jag går in på det mer, så skall jag läsa hela boken.

Återkommer!

*

Och p.s.

Det där om "dumma amerikaner" - om någon undrar så 

hörde jag uttrycket första gången i samband med lansering av en iPhone

för många, många år sedan.

Då tiden var inne för mig att välja min första smart-telefon.

Då fick jag uppmaningen att välja en iPhone - för den

är så enkel att använda - den är ju gjord för dumma amerikaner! 

Och jag instämmer! 

Hör till dem som inte skulle överge det tuggade äpplet i första hand.

Vare sig det är en telefon , en padda eller en dator.

Så illa gick det för mig.

Vad vet man - kanske Kon Mari s bok är något för mig också?

NOVEMBERDETALJER...

…jag har ingen aning om vad det kan bero på, men jag bara inte kan sälla mig till de där som tycker

att november är så grå så man kan dö lite grann.

Februari kan, också mars ibland vara dögrå...men november? 

Nja….?

Så jag vill lite ta november i försvar faktiskt! 

Det ÄR inte så illa som man först skulle tro.

Dels har man inte helt tröttnat på mörkret än.

Det är lite små-exotiskt faktiskt.

Och kylan har inte klamrat sig fast i en som en envis igel.

Egentligen är det ganska skönt faktiskt.

Regn…

Man har inte tröttnat på det än.

Regn är mys. Och vid mys är det levande ljus och 

egentligen ÄR det inte så tokigt i alla fall?

Med november. 

Rörde ihop en egen müsli-blandning till de där 

murriga morgnarna då jag knappt vet vad jag heter.

Och så gärna man än kunde skylla det på november så

när det gäller mig så skulle det vara fejk.

Jag är lika morgonsömnig i juni som nu.

Morgon är bara inte min grej.

Oberoende av årstid.

Jag lover…under min livstid har det funnits otaliga gånger

då jag önskat att jag skapats med liiite mer morgonmänniska i mig.

Men nä. Nä. 

Jag blir inte annat än vad jag skapats till.

Gudarna vet till vilken nytta? 

Liksom vem behöver morgontrötta människor?

I ärlighetens namn så är det ju inte ens så att jag skulle vara tokproduktiv

på kvällen ens. 

Eller jo…om jag fått sova till tio, men vem kan det?

Ganska få som på något sätt är inkörd i det normala tempot och rytmen i samhället.

Vilket jag är.

*

Ibland känner jag att jag kan avundas katten.

Den är så sin egen tids herre (eller fru).

När det är läge för mat så hoppar hon upp på vedspisen och kollar om det skulle finnas

något ätbart i "Meow-skålen".

Om inte så låter hon oss bli uppmärksammade på att det är tomt.

Inser att om jag vill använda mig av vedspisen i vinter, så 

gäller det att i god tid vänja katten att matskålen är någon annanstans.

Än känns det inte speciellt aktuellt med nästan tio grader därute.

Men det lär väl bli vinter i år också.

Väl?

Ute i trädgården tassar fasanfamiljen omkring.

Det känns lyxigt att få följa med dem och deras liv nästan 

dagligen, eller nej…det blir något jag gör på veckosluten…med god tur.

Så här i november så är det inte så mycket jag ser av dem

på vardagen då jag åker iväg innan åtta och är tillbaka hemma vid

halv sex sådär. Ofta senare.

Då är det mörkt.

Novembermörkt.

Och novemberdetaljerna, de där ute, är lite knepiga att få på bild.

*

På det sättet är november en besvärlig månad! 

VINTERPÄLS I VINTERTRÄDGÅRD...

…det fortsätter vara milt och även om jag försöker klä mig enligt temperatur och inte enligt kalendern så händer det sig att jag missar lite. 

Som idag när jag åkte med min äldre grabb till Det Närliggande Köpcentret och insåg redan efter

ett varv in i första butiken att jag överklätt mig.

Inte i stil men i lager kläder.

Att försöka få de där måste-shoppa-sakerna fixade med 

svetten rinnande nerför ryggen är ingen höjdare.

Shoppandet i sig är sällan en höjdare för mig, men när man blir varm så

förstår jag onekligen att ungar kan få sådana där som på

finska kallas "itkupotkuraivare".

Kanske det bästa finska ordet! 

På svenska: "gråt-spark-utbrott-av-ilska" 

är liksom inte alls lika, om nu inte onomatopoetiskt, så väldans beskrivande! 

Nå, vi kom hem med en del av det vi behövde.

Och hemma i trädgården ser jag att ekorren har samma outfit som 

jag för dagen,

Vit skjorta, på det en grå tröja och bruna skor.

Och ett hår (öron) som står rakt upp.

Mycket fint. Mycket vintrigt. 

Och mycket varmt! 

Men gemensamt för oss båda är att vi minsann smälter in i tapeten.

Denna murriga novemberlördag.

DAMM PÅ KAMERALINSEN...

…ja jisses.

Det är något med november. 

Som gör att kameran börjar samla damm.

Det har med ljuset som saknas och  dagarna som är så korta att 

man knappast hinner

stava till DAG innan det redan är kväll blir 

som gör att det inte blir så mycket tid till fotografering.

Men jag vill inte klaga, för visst, det har varit en Alldeles Fantastisk Fin Höst.

Med finaste, varmaste, soligaste vädret - typ ever! 

*

Men visst märks det att det blivit november.

I min lådda på datorn som heter November 2015 finns exakt en bild.

Den ser ni här.

Det är bara det att nu finns det mycket att planera, fundera på, 

uppväga och tänka till om.

Inreda och utreda.

Känner mig lite som fru koltrast här som

skuttar runt och svänger och vrider

river och rycker i vart och vartannat löv

för att hitta…något.

Hon söker mat - jag söker…ja, kanske svar? 

På tankar.

ETT GYLLENE VECKOSLUT...

…på många sätt.

Jag älskar när kyrkogårdarna förvandlas till gnistrande

ädelstenar som glittrar och glimmar i natten.

 I år blev det att åka till stugan och på vägen dit ut

på fredagskvällen så körde jag förbi den lilla byns gravgård som

ligger där intill havet och hela sluttningen var som ett smycke

som lyste upp. 

På andra sidan vägen var havet svart och dovt som 

bara ett novemberhav en sen kväll kan vara.

När jag kom fram till stugan ställde jag mig och blickade rakt ut i mörkret, 

mot havet.

Hörde en knipa flyga över viken. 

Det visslar om vingarna.

Men jag såg bara mörker. Totalt svart.

Jag är inte mörkrädd, men det är något väldans naket och 

utlämnande i att vara i totalt mörker.

Mina, eller de mänskliga sinnena i stort, är så utstrukna att jag kan varken se, höra, dofta 

eller ens ana en fara om jag så traskade rakt in i den när ljuset tagits bort.

Jag är lite tudelad inför den där känslan att stå där mitt i mörkret

och veta att jag har absolut nollkoll på 

vad som finns omkring mig.

Men att jag vet att OM där finns något så har det hundrakoll på var jag är.

Så visst föredrar jag ljuset. 

Och framför allt det gyllene ljuset.

Det som förvisso är lite sparsmakat så här i november, och bättre lär det ju inte bli.

Min kollega hade redan smygplockatfram (jo, det heter så) lite julljus.

Hon ursäktade sig med att hon bor ute i skogen och ingen ser när hon

tänder sina julljus.

Och jag HAR sneglat på en stor julstjärna i papper som kunde vara tokfin.

Men jag håller mig än.

Än är det höst för mig.

Och när det är senhöst och man nu råkar vara sen med att stänga en sommarstuga 

så kan man helt enkelt inte undgå att ta en sväng i skogen

och hoppas på någon liter trattisar att släpa hem.

Och visst, visst. Där finns de ju.

Vid den där granen dit jag alltid först går för att kolla.

Finns där lite trattisar så finns det förmodligen inte så mycket

i skogen överlag.

Finns där trattisar så där " normalt" så vet man att man får gå och

speja runt lite i skogen för att hitta mer, men det finns.

Finns där massor, där vid granen, så vet jag att jag inte kommer hem 

med mindre än en korg full med trattisar.

I år var det så där medel.

Men tillräckligt nog för att göra veckoslutet 

vacker gyllene.

För mig.