MYLLA UNDER NAGLARNA...

Det är den tiden på året då jag börjar tänka i färger. Släpar på en gammal yrkesskada från mina år inom blombranschen och varje vår märker jag hur jag tänker blomtema och färger och stämningar och stil när jag går in i en blomaffär. Jag blir inte längre så förförd av alla maffiga sommarblommor som skriker ut sina färger, det är länge sedan jag kommit hem med något sådant.

Det bara är så att jag märker där jag står i kassakön att det är örter, buxbom, uppstammad oliv- eller rosmarin. Gärna båda! Och murgröna. Och jordreva (ett måste) och Muehlenbeckia, plättar i luften (riktigt, riktigt måste). År efter år.

Kanske, kanske en blodröd liten viol. Kanske.

Och lavendel.

Varje år. Samma sak.

Jag blir mätt, och matt av alla grälla färger och bara dras till det där dämpade, lugna och tryggt sköna.

I mina ögon.

I år hoppade också en fin hortensia in i shoppingvagnen. Utan att jag behövde uppväga och överväga.

I morgon är det kvällstur för min del på jobbet och efter det skall jag en sväng till blombutiken som ligger nästan granne med min arbetsplats som bjuder på lite vårmingel bland allt fint. Tänk om jag skulle satsa på att ta kameran med för en gångs skull? Så där som andra bloggare gör…lite så? ;)
Av ovannämnda orsaker, som har med min andra yrkeskompetens eller vad sjutton man skall kalla det, så brukar ansvaret för det gröna på jobbet ramla hos mig. Passar mig mer än bra! Synd bara att min nuvarande bransch inte riktigt kan frossa i det gröna. Men jag petar in lite vackert fint där det passar.
Grönt är skönt! Och så välbehövligt och så läkande.
Och lekande.
Inte att glömma det!
Bara det skulle bli lite varmare så man kom åt att flytta ut de här och äntligen få lite mull under naglarna! Tålamodet är på upphällningen så här på tröskeln till sommaren. Man står där med tusen miljoner idéer som man vill förverkliga och allt känns möjligt och öppet och självklart.
Just nu, innan man börjar sucka över gräsklippning och maskrosor och rensning och vattning och allt det där som man borde lära sig att njuta av likaväl. Men som rätt få gör?
I år har jag ändå valt mer än vanligt blommor som kommer att passa på stugan mer än här. Eftersom jag planerar hårt för att i år kunna hänga på stugan hela semestern så tänker jag föra mer krukor med sommarblommor dit än jag kommer att ha här.
Om sex ynka veckor börjar jag min semester, lillungen har sommarlov, konvalescenten är just konvalescent och inte fullt så fullbokad med jobb som vanligt. Och den äldre grabben har mer projektarbeten i sina studier som han kan göra nästan var som helst, och så kommer hans tjej från Korea att landa här ett par sköna sommarmånader och det känns nästan lite magiskt att kunna sopa ihop alla fina på samma gång och njuta sommar.

Bara det liksom! 

DRILLSNÄPPANS DRILL...

 Det blir nog lite sjöfågel baserade inlägg nu. Men det är så som det är. Släpar ännu på svansen av förkylningen och har inte helt återfått min energinivå. Vädret har väl också varit så där och eftersom jag inte riktigt klarar av att bara sitta inne och kuckla i en liten stuga så har jag vandrat i sakta mak längs stränderna med min kamera. Till och med hundarna föredrar att ligga i varsin famn på mina grabbar där de sitter framför brasan. Och vem kan nu klandra dem för det?

Drillsnäppan hör också till inventarierna här längs stränderna. Den är en rätt så skygg krabat och oftast hör man den mera än man ser. Den drillar lite småhysteriskt över det mesta. Oftast tycker jag att jag ser den drillande flyga över havsytan med snabba, snabba vingslag. Dyker upp från ingenstans och plötsligt är den borta igen.
Det är ju så att den faktiskt har en ganska så fin kamouflage-färg där den sakta vippande med sin stjärt tassar runt bland strandstenarna.
Knappt så jag såg den nu heller. Jag hade satt mig på huk (det var vått på marken) under en krokig tall och satt där och lutade mig mot stammen och bara njöt. Då ser jag i ögonvrån något smått röra sig bland stenarna. Sakta kom den närmare och var alldeles tydligt helt omedveten om att jag satt där och kikade. 

Plötsligt sprang den ut i vattnet och doppade huvudet under ytan, för att sekunden därpå göra en dykning snabbt som f-n. Om jag inte råkat ha kameran riktad mot fågeln, skulle jag aldrig hunnit ta bilderna, så otroligt snabb var den! 

 Vips, var den uppe igen med något som i mina ögon såg ut som en barkbit. Okej, först såg det ut som en liten fisk, men rätt snabbt insåg jag att fiskar, i synnerhet levande sådana, inte ser ut som den här. De brukar vara lite mer böjda och definitivt sprattla mycket mer då de blir fångade!

 Så några välriktade kast med "barkbiten" mot berget och så en liten funderare på det. Ett par upprepningar av hela proceduren.

Och visst sjutton fanns där något smått delikat inuti barkbiten! När jag lade upp bilderna på fejan, så fick jag svar på frågan vad det kan ha varit för en "barkbit" av lillungens biologilärare. Här är nog fejans (och andra sociala mediers) stora styrka, denna möjlighet att utbyta information, tankar och ja allt.
Men nu skulle jag inte snurra in mig i det tankeflödet. Må det bli ett eget inlägg, det med, i sinom tid.
Idag är det kryp för hela slanten. Han, biologiläraren alltså är nog en vandrande uppslagsbok och vips fick jag, och andra som brukar tumma upp mina bilder där, veta att barkbiten alltså är en 

husmask 

som skulle ha blivit en nattslända om det inte råkat sig så illa att den blev drillsnäppelunch i stället.

Vid det här laget hade mina arma ben redan somnat av att sitta orörlig på huk en betydligt längre stund än vad som var riktigt skönt. När drillsnäppan ätit, ställde den sig på klipporna och putsade fjädrar och så blev den där och stå och i en smärtsam minut tänkte jag att den somnat innan den i maklig takt började vandra bortåt.
Så fin tyckte jag upplevelsen var, med den annars så hispiga fågel nu så lugnt vandrande och ätande där alldeles intill mig, så jag hade inte hjärta att ställa mig upp för då jag skulle ha skrämt iväg den.
Inte ens fast benen ropat 'Hosianna!' en bra stund redan.
När fågeln kommit bakom följande klippa och utom synhåll från mig så lät jag mig falla ner på rumpan och sträcka ut benen…..aaaaahhhh, så skööönt!!! Gaaaaah! 

Ja, tänk så man kan ändra sig.
För bara något år sedan skulle jag antagligen inte ens märkt den lilla fågeln om jag så skulle ha snubblat över den på strandstenarna. 

 Och allt är nog kamerans fel. Och bloggens.

Och jag är nyförälskad i naturen omkring mig.
Bara det, liksom! 

STORSKRAKENS VIK...

 I år verkar det som om fler skrakpar hittat till viken än på länge. Än ligger inte honan och ruvar utan de simmar omkring par om par, ibland flera par tillsammans. Jag tycker på något sätt alldeles speciellt bra om just skrakar. Jag vet inte varför. Kanske för att de så starkt hör till sommaren just här vid den här viken. Få saker är så livsbejakande glättiga och spralliga som ett gäng med skrakungar som yrar omkring i strandvattnet. 

Kanske det också beror på att jag minns en alldeles speciell stund då en skrakfamilj simmade förbi.
Lillungen var kanske fem, eller sex. Hur som helst så hade han, och jag, precis fått bekräftat att grabben har lite mer problem att koncentrera sig än ungar vanligtvis har i den åldern. Han hade fått en bokstavskombinationsdiagnos. Sådant brukar vara en lättnad och en sorg på samma gång. Det är bara så. Och hur sjutton förklarar man åt en fem,sex-åring vad det betyder för hans del?
Minns att vi satt där på berget och solen värmde våra bara fötter och vi satt och pratade och pratade och pratade. För mig var det viktigaste att få grabben att förstå, om än på barns sätt, men ändå förstå vad det är han kommer att behöva tampas med. 

Inte minst fördomar från andra, vilket nu med facit i hand, nog ändå varit det allra jobbigaste.
Under alla dessa år.
Vi valde att gå ut med det öppet, tala om det, förklara och upplysa.  Och ändå stötte vi på fördomar som okunniga människor strödde omkring sig. Det gjorde ont. Inte det andra. 

 Nå, hur som helst - där satt jag med den sötaste lilla grabb som precis fått höra att han ändå är lite annorlunda, inte mycket men lite. Lite vildare, lite pratigare, lite mer otålig, lite mer lättstörd, lite mer hela tiden i farten.
Just då simmar en skrakfamilj förbi, med sina fjorton ungar som för hit och dit i rasande fart. Då utbrister ungen;
- Vet du mamma, jag tror att de där har ADHD hela gänget!
Vad kunde jag annat än skratta! Han, så liten han ändå då var, hade insett hur ADHD ser ut utifrån. 

 Så gick åren. Att leva med ett bokstavsbarn är inget mer än att man som förälder kanske lär sig vara steget före, lite mer än annars. Värst har som sagt varit dessa fördomar.
Minns en pappa som inte ville att hans dotter skulle vara ensam med grabben för att det fanns knivar i närheten! (jo, ni läste rätt). Bokstavsbarn är inte automatiskt våldsamma! Absolut inte!
När jag hörde det så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta! Verkligen inte!
Lillungen min är nog det mest fredsälskande kryp som finns. När han var mindre och någon lite större grabb hade gett sig på honom, så kunde han sucka;
- Jag är ju som Alfons Åberg - jag VET inte ens hur man slåss!
Numera händer det om jag någon gång brusar upp och drar upp min volym lite över utspridda strumpor och ogjorda läxor, så kan han komma lugnt intill mig, lägga sina varma händer på mina axlar, titta mig djupt i ögonen och säga;
- Mamma, det där är väl ändå ingen orsak att höja rösten över?
Nähe, nähe…så låter alltså en tonåring med bokstavsdiagnos?!!
Och ibland skulle jag ha sådan lust att i dessa stunder teleportera alla fördomsfulla människor till vår tillvaro och bara säga; sug på den!
Klart att jag i tiderna funderade mycket på hur det skulle gå, vilka problem skulle grabben stöta på, vilka duster hade vi framför oss.
Inget av det har sannats. Jodå, grabben får kämpa mer än andra med skolämnen som inte intresserar honom. Han kan ha en helt annorlunda logik än de flesta - men det är inte alls sagt att den logiken är fel!  

Nu har det gått mer än tio år sedan den där stunden på klipporna, med grabben och mig, då skrakfamiljen yrade förbi. Nu kan jag bara konstatera att från den där yra, lite rufsiga ungen min, har det vuxit upp en synnerligen snäll, omtänksam, lugn(!) och eftertänksam ung man som kolugnt och med en inre säkerhet stolt seglar framåt i sitt liv. 

Därför är skrakar så viktiga för mig.

 De har blivit en symbol i mitt hjärta.

NATTENS GÄST...

Här är han, gästen som kom i natt. Framåt eftermiddagen hade han lagt sig till ro i trädgården. Vi följde med varandra där jag satt vid mitt skrivbord och ordnade recept. En bra sysselsättning när huvudet känns tungt och nysningarna duggar tätt. Kom ihåg lillungens uttryck när han snörvlade i sin tur. Det kom en nysning. Så var det tyst en sekund och sedan hördes: OMG! It´s everywhere!!!
Nysningar KAN överraska.
Nåväl, jag hade finsällskap utanför fönstret. I regnet.

Framåt eftermiddagen slutade det regna. Det började snöa i stället. Uppgivet bläddrar jag vidare och sorterar lappar med sopprecept, utrivna tidningssidor och sådant i diverse högar. Soppor, vegetariskt, såser, thai…
Frågan är hur sjutton jag skall kategorisera dessa? Min matsmak är ju ett mischmasch av allt möjligt.
Att nu sedan få system på det. Hmmm. Kanske min hjärna inte orkar med den biten i dag.
Går och kokar mig mera te, i väntan på att grabben kommer hem från skolan.
Medan vattnet kokar upp går jag ut en sväng på gården för att få ens lite syre i näsborrarna. Det är fuktigt, friskt och kallt. Ok, må vara bra för de som är pollen-allergiska men liiite mer vår? Litelite?

Tillbaka vid skrivbordet, med teet, ser jag flugsnapparen ruska om sig med jämna mellanrum där han sitter i rönnen. Stackarn! Jag hade önskat honom ett lite mer varmt mottagande faktiskt!
Lyfter tekoppen till en rykande skål mot honom:
Kämpa på kumpis! Snart har du din tant här också.
Och du, fågelholken i ändan på ateljén är putsad, och dessutom var den ledig ännu för någon dag sedan. Där var ni i fjol. Ta och testa den! 

Oj, det blev visst två inlägg på en och samma dag! Nä, nu skall jag gå och röra ihop något nyttigt med en massa vitaminer i. Det får gärna bli lite gott också!
Man blir hungrig av att bläddra bland recept, minsann.
Och så kunde det sluta snöa!!!!!!!

VÅRREGNET...

Vaknade vid fyratiden av att halsen var sträv som ett rostigt rivjärn och rösten därefter. Kände inte så mycket mer av förkylning, tyckte jag, men rösten var väck och halsen som ett öppet sår. Lillungen hade genomgått samma symptom en knapp vecka innan, så nu var det min tur. 

När grabben åkt iväg till skolan kröp jag ner bland täcken och dynor på nytt och somnade om.

Vaknade vid halva dagen (!) i en kropp som värker och en fortsatt trötthet över ögonlock som inte riktigt vill gå att skaka av sig. Ändå är det inte som en vinterförkylning, inte lika hårt, inte lika intensivt. 

Lite som om viruset inte riktigt skulle orka längre vara lika ettrigt. Skulle vara skönt om det inte blev så mycket mer än såhär.

Och varför är det så? Att influensavirus krymper och försvinner nästan helt då det blir vår och sommar här hos oss? 

Idag regnar det ett envist vårregn över min trädgård. Släppte hundarna ut en sväng då jag steg upp, såg att de strök runt husen som katter och höll sig under tak. Det har regnat en hel del nu. Bilderna tog jag häromkvällen när det också regnade. Visst är vårregn fint, men det kunde räcka nu. 

Medan jag sitter här vid mitt köksbord och sörplar på mitt te, så fladdrar det till utanför fönstret. 

Svartvita flugsnappar-hanen tycks ha kommit. Det är först gången jag ser honom. Kanske kom han på natten med vinden från söder? Sedan jag flyttade hit har jag alla år haft ett par boende här i min trädgård. Tänk om det är samma, och tänk att de hittar till samma lilla holk på nytt varje år. Jag slutar nog aldrig häpnas över det.

Naturens vattenreservoarer fylls verkligen på idag! Valborgshelgens väder ser inte speciellt mycket mer lovande ut. Om inte det blir mer och fler förkylningar i familjen, så kommer vi nog att dra ut till stugan.

Målpytsar och säckar med mylla är klara för att packas med. Och champagnen. Och sparrisen!

Nu skall jag försöka ge järnet på att skrämma iväg det som härjar runt i min hals. Vårregn eller inte, att dra ut till stugans sköna lugn är nog så lockande, nu när jag börjar tänka på det! 

Och svartvita flugsnappar-herren sitter i rönnen bland lurviga små mössöron med regn på fjädrarna. Det droppar från hans näbb. Och han ser rätt uppgiven ut. Liten.