DEN NÄST SISTA DAGEN...

Det händer ibland att jag sitter och låter pennan åka iväg på egna vandringar. Det händer i synnerhet när jag sitter och pratar i telefon. Långa samtal. Det är som om min tanke skulle behöva ett eget forum att vandra i, att dansa fram över, en yta att ströva omkring på. 

Så här blev det sedan när jag suttit en stund och snarvlat med en kär vän...

Oftast måste jag erkänna att mina etiketter på mapparna är tråkiga, printade, prydliga lappar. Men i år blev de, lite av slumpen, etiketter födda av en och annan förströdd tanke som kröp ner i mina fingrar, och som vandrade iväg över pappret. 

Jag tror att det blir ett bra nytt år om det får synnerligen spontant handgjorda etiketter på sig. Jag vet inte, men det känns skönt på något underligt vis. Oförväntat, längtansfullt, otippat, ovanligt.

Finns så många ord, så många känslor och förväntningar jag önskar förknippa med det nya året.

Ett nytt år är lite som att sätta ett nytt ljus i ljusstaken och tända på. Resterna av de gamla ljusen finns kvar som en påminnelse, ett minne, där på ljusstaken, och som smulor av stearin på bordduken.

Tids nog städar man bort de nerfallna smulorna, de bleka minnen. De som sitter fast på ljusstaken, hänger med en tid än. Tills ny stearin faller ner och det blir nya, färskare, finare minnen.

Och livet går sin egen lilla vandring. Och bryr sig sju i hur vi vill ha det. 

Ibland blir det bra och vi gläds, skrattar, tar för oss, livet ler. Ibland går det mindre bra och vi grämer oss, blir ledsna, känner sorg, Stundvis är det ingendera utan mest bara stilla tråkig lunk. Visaren åker inte åt vare sig det ena eller det andra hållet. Vad kommer det nya året att ge mig?

Förmodligen en märklig mix av alltsammans. Ett riktigt hopkok av förväntade och lite mindre förväntade händelser. 

Tänker att det mesta kanske ändå blir så som  Betjänten till Grevinnan säger varje år:

"…the same procedure as last year, Miss Sophie?"

Och  grevinnan som svarar:

"The same procedure as every year, James!"

Eller som de äldre i min och så många andras släkt brukar säga; den som lever får se! 

Ja, krångligare än så är det ju faktiskt inte! 

Så låtom oss leva, vet ja! 

***VÄLKOMMEN ÅR 2015***

JULKLAPPARNA SOM INTE FANNS...

…ja, nu kunde man ju kalla det här höjden av dubbelmoral. Och kanske det faktiskt är lite så.

Jag tänker på det här faktum att vi i år faktiskt helt gått in för att inte ge varandra julklappar.

Ja, det gick ju nästan att genomföra. Nästan.

Särbon gav mig en bok som han själv ville läsa- och ha. Och jo, vi har väl en lite sned humor. 

Eller vi och vi, det är väl mest han som har det då. Krhm….

Jag menar jag skulle ju liksom inte komma på den idén! Neee-eej, då. Jag liksom köper helt öppet åt mig själv det jag vill ha. Punkt.

Jag menar, skulle jag packat in det här och gett det till särbon, skulle han minsann skrapat sig i huvudet en stund och…undrat.

Jag menar; wohoooo…Grattis! Du äger nu en Wild Woodgas Campstove. 

Vem skulle liksom inte bli tokglad över det? Kan det finnas någon som inte….?

Ja, ja…jag skall förklara vad det är som är så toppen med den här prylen. 

Det är alltså en liten "brasa" att bära med sig på vandringar. Ett mellanting mellan en öppen eld och en gaslåga i en Trangia eller dylik. Det fina i kråksången här är att man inte behöver vara bunden till ställen där det är tillåtet att tända en eld, man behöver inte bära med sig gas eller bränn-vätska till Trangian. Den här funkar med små kvistar, kottar, löv, barkbitar…till och med djurbajs om det riktigt kniper. Fast så mycket har jag kanske inte ändå tänkt att det skall knipa. Men om.

För visst är det så att även en liten brasa är bättre än ingen brasa alls. Termoskaffe i all ära, men att ta en paus i sin vandring, tända en eld och koka upp sitt kaffe och dricka det hetthett, är oslagbart! 

Att förbereda, att vänta, att dofta elden och känna värmen är en del av ritualen. Ritualen som handlar om att inte ha bråttom. Att ha tid. Att ta sig den tiden. 

Mitt nya mantra: Det Får Ta Tid! För Jag Är Värd Det!

Det fina i den här kråksången till "kvistbrasa"(risukeitin på finska -vilket är en så bra beskrivning) är att den övre delen är uppbyggd som en kakelugn med ett luftrum mellan väggarna. Det vill säga den övre delen är "dubbel". Det gör att värmen liksom fördubblas och med mindre eld får man mer energi och snabbare uppkok av kaffet, eller vad man nu vill koka. Så där i teorin åtminstone. Jag har nämligen inte än haft möjlighet att testa den här härligheten på riktigt, men det lilla jag hann testa innan julförberedelserna såg till att jag höll mig inomhus större delen av dagarna, var synnerligen lovande!

Någon skärpt läsare kan ju lägga märke till att jag babblar om en julklapp som jag bevisligen testat innan jul, och det är alldeles sant det! 

Det är en av fördelarna med vuxenklappar åt en själv. Man kan liksom testa dem när man vill. Man vet att det är på pricken det man vill ha. Och man slipper paketera och öda en massa papper och tejp och snören. Och att rimma en liten vers. Fast det är bland det roligaste med att ge gåvor! 

Är det nu sedan bra eller inte, skoj eller inte, praktiskt eller inte, så det vet jag nu sen inte. Förmodligen nej. Å andra sidan…om jag berättat för mina nära och kära  *host* jultomten att jag vill ha just en sådan HÄR som man får från just den HÄR butiken, så hade det bara resulterat i ett förslag om att jag kanske skulle beställa den själv när jag vet hur, var och vad. Lika långt som brett och kanske just därför vi nått dit vi är gällande julklappar. Och det verkar funka hos oss - för ingen av oss älskar att springa omkring och shoppa. För att vara ärlig så avskyr vi det alla…

Och jag är lite barnsligt glad över en julklapp som jag skaffat mig själv, som ingen av de mina skulle haft den blekaste aning om att jag saknade och önskade och som jag hoppas så mycket av och som jag längtar som ett barn på julafton att få testa så där…på riktigt! 

Men före vi är där så kommer det lite jobb, lite nyår, lite sjukstuga och lite smått annat. 

Men sedan. Sedan är det dags att ta er med ut i skogen och koka kaffet där i tystnaden! Det blir bara vi!

TRASTENS ÅR...

…eller vad vet jag, kom bara att tänka på det när det formligen dräller av trastar runt husknutarna sedan det blivit kallt, och vinter "på riktigt". Ute är det runt -10 grader och ett underbart väder att vara i.

Om man är frisk vill säga.

Det har på sitt sätt blivit så där extra tydligt den här julhelgen, hur det också kan vara så annorlunda.

Min bror, som just nu är relativt stabil i sin sjukdom, kan inte egentligen alls vara ute i kyla. Julhelgen hade vi honom mesta tiden nerbäddad i soffan under filtar och täcken. Han var frusen och fast vi lade på mer fyr i värmesystemet och eldade brasa så kinderna blossade hos oss andra, så frös han ändå.

Man känner sig så hjälplös på något sätt. Fast direkt ont har han inte, bara svag. 

Särbon, han är annars i prima skick han, men väntar på en knäoperation nu på tisdag. Så att få en kompis på långpromenader av honom är inte att räkna med. Och om man skall vara riktigt ärliga så har jag själv en märklig kramp i ena vaden som kommer och går och stundvis gör mina promenader mindre angenäma…Och så mina muskelfästen i höger axel som gått och inflammerat sig och gör alla rörelser med armen ovanom axeln mycket kännbara, om vi lindrigt uttrycker det så. En och annan liten svordom har kommit över mina läppar då jag stundvis glömt min axel och sedan försökt lyfta in en skål i ett ovanskåp i köket… Aaaaarghhh!!!

Men så vi ändå skrattat åt vilket kryck- och protesgäng det är här iår. Vad kan man annat?

Lillungen är ändå frisk han, men avskyr snö och kyla, så att få honom medlurad är inte det lättaste…

Så har vi hundarna, min ivriga, tokiga, överenergiska fyraåring som ääääälskar att rusa runt i snö, och som skulle kunna gå hur långt som helst! Och så har vi brorsans redan till åren komna gentleman till hund, som har en medfödd skada i sin led i det ena bakbenet som gör att den springer på tre ben. Har alltid gjort det.

Samtidigt tycker jag mig märka nu att även den börjar bli styvare i sin framfart. Snö och kyla var till exempel inte alls lika skoj för den som för min. Medan min hund plöjde sig fram i den djupaste snö så att hela hunden täcktes av allt det vita ibland, så klinkade den andra fram från fotspår till fotspår och började frysa rätt snabbt. Så där "pälsmässigt" är de båda rätt lika, och jag vet att brorsans hund innan tyckt om att vara ute också vintertid. Nu är det annorlunda. Bäst att bädda ner den i soffan, den med när vi kommer in. 

Så det börjar luta åt att vi behöver omorganisera hundpromenaderna. Så att vi går en kort först med dem båda, och sedan en sväng till med min. Så alla blir nöjda. 

Om man nu skall behöva kika bakåt på året som var, så kommer vi inte från det faktum, att det varit krämpor och sjukdomar som fått spela en stor roll, tyvärr. Både egna smärre åkommor och andras sjukdomar har satt sin prägel. Kanske inte så att de märkts så mycket här på bloggen, men de har funnits där hela tiden och färgat tillvaron. Ibland lite mer i skymundan, ibland riktigt akut. 

I år var det ett sådant år. 

Kanske just därför har jag kommit till den fantastiska insikt (som knappast någon före mig kommit fram till…eller?) att det där med att vara okej och att de flesta armar och ben (och rygg) funkar i alla fall något så där, att inte någon sjukdom tuggar sönder en sakta men säkert, är faktiskt helt toppen. 

Åh, det här har ni också hört förr…; men man tänker aldrig på det - innan något händer.

Jag minns då min mamma blev sjuk och orken började tryta på allvar, hur mycket jag kom på att vi ännu hade "ogjort" med henne! Det var mycket vi gjorde, men det blir alltid kvar det där ogjorda.

Här i helgen när jag gick ner till havet (förra inlägget) så funderade jag på hur innerligt gärna jag skulle ha tagit brorsan med. Visat honom mina stjärnställen. Han som älskat att fiska, sommar som vinter. 

Jag funderade på att packa ner honom i bilen och köra så nära jag kunde med bilen, men det skulle ändå ha blivit att gå någon hundra meter. Och när jag vid frukosten såg vilken ansträngning det var för honom att ta sig från soffan till matbordet, så skrotade jag den tanken. Och åkte ensam.

Men när jag klättrade upp på berget, stundvis nästan kröp fram i snö och halkade över hala klippor, och ångande av ansträngning stod där ovanför trädtopparna och såg ut över havet då blev jag så där nästan lite religiöst tacksam över just det.

Min kondition skulle knappast palla för några häftiga långvandringar i ödemarkerna, och jag vet inte ens om det är det där extrema som jag är ute efter. Men på något sätt känns det som om jag aldrig mer kommer att ta den där tanken på att man klarar (nästan) vad som helst så för given. 

För visst har detta trastens år, om vi nu kan kalla det så, fått mig mer ödmjuk för vad jag har och vad jag är. Att små saker är på riktigt viktiga. Och att det finns så mycket som man inte skall skjuta upp till "sen någon gång", om man kan förverkliga det här och nu. 

Tänker hon, som inte brukar se tillbaka på vad som varit...

GÅR EN SVÄNG...

...till det där stället där jag känner mig så lugn och kan nästan ta fridfullheten i min hand.

Där havet ännu brusar öppet, men där isen börjat lägga sig i vikarna, där det är så andlöst vackert

oberoende när ger mig tid att sticka mig dit. 

Och känner samma stillhet och ro som havet måste känna när isen lägger sig. Och det blir bara stilla, så stilla. 

Här vill jag stanna, eller åtminstone på något sätt försöka lära mig att bära med mig lugnet inom mig också då kraven gnager i kanten på en. Det skall jag försöka bli bättre på. 

Om det kunde bli temat för 2015? 

Eller något, säger hon som inte någonsin ger nyårslöften…

STILLHETEN EFTER YRSELN...

Märkligt egentligen, att även om gästerna kring matbordet är färre och vuxnare så finns en viss mängd julyrsel kvar i alla fall. Även om mängden julmat är så mycket mindre, så är sorterna ändå de samma - i alla fall rätt så långt. Och det tar faktiskt nästan lika länge att göra liten mängd mat som en större. Vilket resulterade i att jag på något sätt lyckats feldimensionera tiden jag behövde för att knyta ihop en julmiddag i tre verser.

Så det blev i alla fall lite yrsel i mitt lila kök. En sådan där tråkig julyrsel som jag tycker så hjärtligt illa om, men som är så knepig att undgå hur man än försöker.

Dillen var slut i hela byn och skinkan ville inte bli färdig NågonGångDå! Och potatisen hade jag glömt att skala - nu blev det bråttom, och hunden åt upp hälften av saltgurkorna som jag lämnat på ett från min synvinkel lite olämpligt ställe. Hunden tyckte stället var synnerligen lämpligt.

Och i allt det där stöket, så dyker det upp från ingenstans hundratals björktrastar som sätter sig i trädgårdens rönnar och börjar käka rönnbär.

Jag velar en stund inför kaoset i köket och lusten att kasta mig ut med kameran i högsta hugg.

Ja, det blev det senare då! Kaos kan man alltid ta itu med senare...

Och det är ju som det är, jul blir det ju ändå på något sätt och vis.

Eller som hos oss; hunden åt upp hälften av gurkan. Julgransbelysningen hickade till och dog, mindre lämpligt på julaftonseftermiddagen då precis allt stängt och själv stod jag och kockade hej vilt i köket  sprang runt i trädgården och fotade björktrastar. Marschallerna ville inte orka brinna i snöstormen och

just den lilla detaljen märkte jag då jag precis kommit ut ur duschen. Och att stå i stöstorm, i någon minusgrad, iklädd en sliten morgonrock och försöka få eld på småsura marschaller…ja, just då 

kändes hela den här tanken på julförberedelser lite ansträngande, så där mentalt.

Men sedan blir det ju så där fint i alla fall. Alla samlas runt bordet och det mesta smakar som det skall,

ser ut som det skall och där vid något skede då efterrätten plockas fram börjar jag strunta i att julgranen

inte lyser i vår stuga i år. Den finns, men den lyser inte.

Efter kaffet pep det till i datorn, och äldre sonen knackade på skypedörren. I Tokyo var klockan halv fyra på morgonen, men eftersom hans jetlag såg till att han var pigg som en lärka så fick vi en liten skön pratstund med honom också. 

Och så kommer den där sköna stillheten som jag längtar allra, allra mest efter med jularna nuförtiden.

Alla mätta, nöjda och glada och så där som det skall vara. Man ojar sig lite över att man i år, igen, ätit för mycket, fast man hur försökte passa sig och så tar man en chokladpralin till, i alla fall.

Och jag ser att vädret skall fortsätta vara fint, klappar till min kamera och planerar att ta lite längre turer än bara ut i trädgården med den…

Julhelg, känns så bra så!