AVSKUREN...

…från verkligheten. Så känns det då jag är inne på fjärde veckan av sjukskrivning.
Mer eller mindre som en fånge i mitt hem krymper världen. På flera sätt.
Dels händer det rätt så lite i mitt lilla liv just nu. Ruskigt lite - egentligen inget alls.
Dels har hela världen krupit närmare in i mitt liv än på mycket länge.
Vad jag tänker på är att jag nu har haft tid att vara uppkopplad på nyheter, twitter, facebook och 
aldrig har jag läst så mycket artiklar relaterat till det som händer i världen som nu.
Det blir märkligt motstridigt på något vis.

I mitt fysiska liv har händelser som vad katten sysslar med under dagarna
intagit större plats än kanske någonsin förut. Fåglarnas våriver och om det 
är snö eller inte på morgonen. Allt sådant tar plats. Får ta.
Jag står färdig med smörgåsar när grabben kommer hem från skolan.
Sådana där små, banala saker som lite skrynklar till mig i hjärtat just för att
de är banala, jordnära, verkliga och just här och nu.

Samtidigt kan jag känna att jag är så avskuren.
Jag blir nästan lite manisk med att läsa nyheter, lyssna på nyheter, se på nyheter.
Och så seglar jag in på facebook och läser vad man har ätit, var man varit, ja ni vet.

Och det blir där också en märklig…konflikt.

På veckoslutet, när det minsann hände saker och ting i Ukraina, eller på Krim, som 
säkert på något sätt kommer att påverka oss alla, var facebook överöst med
bilder, inlägg och kommentarer om vårens tidiga ankomst.
Precis så som jag här på bloggen.

Seglar man in på twitter är tonen en helt annan. Där kan man med hjälp av det alltid lika
fina google-translate läsa tankar om allt det där stora som händer oberoende av på vilket 
språk någon skriver. Krisen kryper ner i min soffa, lägger sig på min linnekudde, tätt där intill
hunden som tuggar på de sista resterna av sitt tuggben.

Jag nästan lite skäms för att jag lägger upp en suddig bild på min katt som rusar in till värmen
från en plaskblöt trädgård på facebook. På twitter skulle jag aldrig någonsin
lägga ut något så banalt. Hur skulle det se ut? Liksom?!!

Också här på bloggen har jag alltid valt att skriva om det där lilla, vardagliga.
Det lite vackra, snälla, sköna. I mina ögon.
Ibland har jag funderat:

Är det bara tråkigt, ett tecken på en trivial, ytlig tillvaro, eller kan det vara så att
vår alldeles egna leverne, med allt det där alldagliga ändå är vårt verkliga liv?
Det som finns kvar även om vi skulle bli avskurna från resten av världen, på riktigt?



Kan det vara så, att just på grund av det faktum att vi när som helst kan ta in hela 
världens jämmer och elände, kriser och katastrofer till våra kök och vardagsrum ja, 
till och med till våra soffhörn, 
faktiskt behöver, som motvikt, kunna lyfta fram de där enkla, fina, sakerna i vardagen.
Ge dem en stund i ljuset, dela dem med andra?

Påminna oss lite om vår egen sanning. 
Om att den oftast ändå är ganska så bra.




I MORSE VAR DET SNÖ...


…på marken där knopparna redan visat sig.
Glad att jag hann se, träffa, möta, dessa små, små tecken på vår innan
allt bäddades in i ett vått, tungt täcke av blötsnö.

Egentligen borde jag idag ha varit på en plats där våren redan kommit lite längre än här.
Hade beställt en resa till Lissabon, och in i det sista hade jag hoppats kunna
åka, men, men…
Så blidde det inte. Så är det ibland. Här sitter jag kvar.
Bara att försöka gilla läget, fast det just nu i tillvaron av snösörja känns lite krystat.

Försöker koncentrera mig på att skriva en text klar som jag jobbat på längre än
jag gillar att jobba med en text.
Orden, meningarna och ja, liksom hela tanken, vill inte samarbeta för att
skapa något vettigt över huvudtaget. 

Så ofta kan jag längta efter lugn och tystnad. Nu har jag det.
Och kan ändå inte koncentrera mig.
Lite patetiskt och komiskt, ynkligt och paradoxalt. 

Katten jamar utanför dörren, den har plockat ett möss till, vill ha lite beröm.
Smeker den över ryggen, hon gillar det egentligen inte, men har ibland överseende med 
att jag gör saker automatiskt utan att tänka. Hon får en bit ost.
Den katten älskar ost. Hon kunde lära sig jonglera för ständig tillgång till
gouda, eller ännu hellre cheddar.

Radion malar på om israpporten. Berättar var isbrytarna rör sig och om trafikrestriktionerna.
Jag förstår inget av det, och funderar på varför detta läses upp i radion i en tid då 
alla ändå hela tiden är uppkopplade, hela tiden?

Sedan följer nyheter, läget i Krim tar det mesta utrymmet.
Och så börjar en gudstjänst. Och jag fortsätter undra.
Varför är det väldigt ofta så att när det kommer religiösa program i radion så
blir talet såååå myyyckeeeet låååångsammmaaarrreeee?
Som om man förväntade sig att de som lyssnar har lite trögt att förstå?

Jag blir irriterad på det långsamma pratet och stänger av. 
Andlighet behöver inte vara trögt. Väl?

Kokar en kopp te och glor ut över den nu av snö täckta trädgården.
Det är ändå bara andra mars. Det kanske hör till att det skall vara snö?

Ja, ja…det är kanske så det skall vara. 


Och jag borde vara i Lissabon.
Men nu är jag inte det.

Lika bra att ta itu med den där texten nu.
Den som skall bli skriven.
Idag, det har jag bestämt…

…skall bara först.

Skön söndag! 

RASTLÖS I TANKEN….


Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste
solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.
Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa
som skall ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och
resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam 
och trivas med sig själv.

"Det osynliga barnet"
-Tove Jansson-

…försöker vara i stunden, för det är det enda jag kan just nu.
Värken i benet har nästan släppt, och dag för dag blir jag rörligare.
Men det är som om mina tankar, kanske min själ, eller det där man har
där inom sig, inte alls är i balans med kroppen.
Det känns som att vara i total otakt. Ett hjul är punkterat och farten har stannat upp, men
foten ligger på gasen och motorn skriker.

Inne i mig pågår ett litet krig, eller det är kanske att ta i, mer som ett uppror.
Mitt inre vill så mycket!
Det gastar och gapar, kastar tusen tankar omkring som confetti och lämnar mig sedan
med golvet i min själ täckt av små, små tankefragment som jag borde
lägga ett pussel av.

Min kropp skriker, protesterar:
- Hur skall du kunna ordna det här, du som inte ens kan böja ner dig?

Kroppen malar på, envisas med att försöka lugna ner mitt inre.
Det går sådär.

Nu skall jag ta mina bråkstakar, kroppen och själen,
koka en kopp kaffe och sätta mig i solen på terassen
och bara njuta av att det är mars.
Och så där alldeles underbart vårigt.

Morgondagen och gårdagen är lika långt borta.
Nu är här.

Det tar vi vara på!

Inte sant?

SÅ VÅR, SÅ VÅR...



…åh jag måste snabbt ta tillbaka det där med grådaskighet.
Solen, ni vet den där varma planeten som både lyser och värmer, har 
visat sig! 
Det där klotet som får nästan utvissnade tulpaner att bli vackra och humöret
att åka upp-upp-upp.

Sådde årets första frön.

En väninna hade smugglat hem några frön till en
g i g a n t -tomat från solkusten.
Få se vad det blir…

Eftersom jag inte ännu är så där sprittande rörlig av mig, så tar man vad man har
och slänger en ostkupa på krukan. Det får agera "växthus"…
Bläddrade i boken Franske Fornimmelser, den har redan några år på nacken,
men den bara är så vacker, så inspirerande, att jag undrar om den
inte håller på att bli en klassiker.
Hos mig åtminstone.

Jag tröttnar liksom inte på den sortens vackerhet som finns där.


Det första steget mot vår har tagits.
Idag borde jag också ha tagit mitt första steg på kursen jag planerat gå
nu under våren.
Men det gick…liksom inte. 
Att sitta är fortfarande inte min grej. 
Till all tur har jag en kompis på samma kurs som får hålla mig up-to-date,
tills jag klarar av att krypa ner i en skolbänk.
Det skall väl gå det med, vid något skede...

Idag var det ändå sol, det var lite vår…och det är inte ens mars än!

*

Jag vet att vintern kommer ännu att lugga till några gånger innan
det blir vår så där på riktigt, men ååååh, vad underbart det var att bli
matad med sol och förväntan.
Och längtan.

Och så jag längtar!



DE FÖRSTA FLYTTFÅGLARNA...



 …har anlänt läser jag i någon tidning. 
Blåmesarna flyger in och ut i holken i silverpilen, den mitt på gården.
Och det kvittras och hålls på i buskarna.
Själv har jag inte sett tillstymmelsen av en flyttfågel än, men å andra sidan har två
veckor av inomhusvistelse bakom mig, så det är ju inte så underligt…

Igår vågade jag mig ändå på att sätta mig i en bil (just den biten har varit kämpigast, att sitta)
och åka iväg för att hämta hem lillungen som varit på skriftskolläger hela sportlovet.
Nappade kameran med, så jag kunde med lämpliga mellanrum ropa STOPP! och STANNA! till
särbon som agerade chaufför, ifall något intressant skulle dyka upp.
Det gjorde det inte.
Vädret var milt sagt grått och sikten absolut noll.
Plötsligt inser jag att det är en point med färger som gult och rött där det är meningen att man
skall lägga märke till något. Det funkar tydligen.

Det är inte mycket till is kvar. Den kom snabbt - när den då äntligen kom - och tydligen kommer
den att försvinna lika fort igen. Även om "min" vik ännu är isbelagd så såg jag flera platser där
det är lite strömt där vågorna guppade glatt.

Flyttfåglar och vågskvalp - det är ju nästan så man får lite vårkänslor…nästan.
Några små, rätt svaga. Men ändå.

Lite svårt har man att föreställa sig blått glitter och solvarma klippor, klarblå himmel och
klart solsken. Men vi är ju på rätt väg, eller hur.
Värre än så här kan det ju inte bli?

Himmel, hav och jord har gått ihop till ett gråtäcke som tynger som
tusen duntäcken. 

Jag vet att det är så här varje år. Just som jag tror att jag inte kommer att stå
ut en endaste stund grådaskslaskvinter eller isandekylasomkryperinimärgen till, så
dyker det upp småsmå korn av hopp om vår.

Man måste uppleva en vinter här i Norden för att verkligen
uppskatta våren. Det tror jag.
Man blir ju helt fjantig av pyttepyttesmå tecken som knappast ens
kan tolkas som vår tecken.
Tänk att man skall bli så svältfödd - varje år!


Som gräddan på moset och smörklick i gröten
visade sig Hennes Majestät Solen mellan tallstammarna precis en
liten stund innan den kröp tillbaka bakom gråtäcket.

Det behövs så lite…så lite, så lite.
För att inge hopp åt en på solljus svältfödd stackare som jag…

Länge leve våren - alltid lika välkommen, desto tidigare, desto bättre.

Basta!