...eller (lite) snö och (mycket) sol.
Det är nog mera så. Ändå.
Sitter bara större delen av dagen instängd inom fyra väggar och solen hinner nästan
smita undan innan jag är hemma.
Vad har det hänt denna vecka då?
Särbon skulle köra sonen till skolan härom morgonen.
Han fick punktering på bilen, och sonen tyckte det var skoj att det hände något oförutsett.
Vad som helst som avbryter vardagslunk verkar uppfriskande, tydligen...
På min bil är däcken hela. Men det samlas en massa snögeggamojs bekom hjulen, som fryser
till enorma (alltså riktigt enorma) is-klumpar berg. En morgon fick jag för mig att det inte är en så
bra idé att ha dem där. Sparkade till klumpen på ena sidan av bilen, den lossnade lätt.
På andra sidan satt det bättre fast. En liten fjuttig spark med tåändan hade ingen
verkan överhuvudtaget, varpå jag finner mig själv tänkande som en häst,
och vänder mig om och sparkar bakut.
Klacken slår i isen...men inget händer. Tar lite bättre sats, och känner mig som en ardenner när
jag ger an. Bara att denna gång var det inte klacken som tog smällen, utan min häl som bara
skyddades av några mm fjuttig läderstövel. Och den skyddar inte något vidare kan jag berätta.
Följaktligen tar jag mig sakta linkande framåt resten av dagen.
Hälar förlorar 0-1 mot stenhårda isberg.
Nu vet ni det!
Köper hem ett massageryggstöd som lovar shiatsu-massage och blir lite
förälskad. Vilken härlig uppfinning! Någon som utan att knarra knådar en över ryggen, och
det med lite extra värmestrålning. På riktigt. Det är gudomligt!
Till och med tonåringen som annars är lite blasé om det mesta smyger sig till "massagefåtöljen"
för lite knåderi. Det är skönt!
På jobbet vill de inbokade jobben i kalendern och verkligheten inte riktigt synkronisera.
Det är verkligheten som härskar och får min stressnivå att kila stadigt uppåt.
Jag får en rynka mellan ögonbrynen. Den tycker jag inte om.
Jag vill göra saker och ting bra. Gärna snabbt också, men främst bra.
Det verkar som en utopi just nu.
Mina kalendrar, den privata och den på jobbet går lite i kors.
Jag märker att jag borde vara på två platser samtidigt. Få har lyckats med det. Inte jag heller.
Och idag var jag fullständigt övertygad om att sonen skulle till tandläkaren idag, så jag
påminner honom om saken sisådär tolv gånger inom hans första tio vakna minuter.
Så där som bara tonårsmammor gör.
Det var fel dag. Sonen var lagom road. Tandläkaren var lagom road.
Läraren från vars timme sonen varit borta
var också lagom road. Och jag var lagom road över att mina kalendrar inte
verkar synkronisera...alls.
Särbon vill åka på en kulturell/historisktintressant/aktiv/programfullspäckad semester
och jag vill helst bara förvandla mig till en nöjd grönsak på en varm plats för en vecka.
Längtar efter total nonstimuli och lite yoga på terassen i morgonsolen. Gå till ett närliggande
torg och fördriva tre timmar på att hitta de rätta tomaterna och kanske en melon.
Dricka tusen koppar kaffe på ett café i en mild bris från Medelhavet.
Läsa en bok och snurra en hårtest runt fingret.
Vi försöker hitta en kompromiss.
Jag känner att jag kanske kan bli helt hysteriskt om orden
tidtabell och semester förekommer i samma mening.
Han försöker undvika att göra mig hysterisk. Det gör jag med.
Jag blir sällan hysterisk - just därför är det skrämmande för oss båda.
Vi kanske kommer överens.
Jag har en idé. Som kunde vara bra för oss alla.
Hunden har haft diarré och katten har vårfnatt.
Julrosen har dött i sin urna på grund av ingen uppmärksamhet alls och
sotaren som kom idag för att sota mina fyra eldstäder tyckte att jag
kunde vara flitigare på att stänga spjället och inte elda så mycket åt kråkorna.
Han har säkert en point...
Och ute snöar snöar det. Och temperaturen ligger och dallrar någonstans vid - 17 grader.
Det är midvinter och egentligen händer det inte så mycket.
hos,
