...åkte iväg till närmaste pyttelite större stad för att köpa hummer.
Jag vill ha hummer till nyår. Alla nyår jag ätit hummer har visat sig att det nya året
blivit bra år. Vem blir inte vidskeplig med mindre?
Så hummer skall det bli.
Tydligen har andra haft samma tanke, så nu är jag fortfarande utan hummer och en viss
lyxproblems-oro börjar sprida sig.
Fast det finns ju ännu dagar kvar att jaga hummer i butikernas kyldiskar.
Lyxproblem är så till vida sköna att de är liksom inte problem på riktigt.
I bilen hade jag packat ner både hund och kamera, med tanke att jag skulle kombinera det här
med butiksresa och en sväng i naturen.
Men när jag styrde min plåtkossa hemåt hade regnet redan tilltagit så till den grad att varken jag, hunden
och allra minst min vattenotäta kamera tyckte att det nu skulle vara en toppenidé.
Så vi struntade i det.
För i dag.
Däremot valde jag att köra längs med lite småvägar hem.
De var lika grå som de större.
Det är nu bara rysligt grått överallt. Det är bara så!
Däremot fick jag en idé om vad jag skall göra bara det blir lite mer vårigt
då jag skumpade fram längs dessa gamla vägar.
Det fick mig direkt på lite bättre humör.
Förväntansfull på ett bra sätt.
Hemkommer märkte jag att repet som fågelmatshuset hängt i gått av
av ålder. Solrosfrön utspridda över helahalva trädgårdsgången.
Och en massa pipande talgoxar i buskarna som var lite förvirrade över
tillvaron.
Jag lappade ihop upphängningen lite hippsomhapp. Klarar den sig till våren
blir det bra. Sedan skall jag kanske satsa på något mer hållbart.
När jag nu ändå "tvingades" att vistas ute i trädgården, den grå, så
passade jag på att se på trädgården genom ett regndisigt filter.
Finns här något vackert alls, bland alla dessa nyanser av grått?
Och ja, på något sätt finns det ju ändå en skönhet i allt det fula!
Kärleksörten står där envist kvar i rabatten.
Inte så skön, men envis.
Fägringen är förlorad men kvar finns ändå det som får mig att påminna
mig om hur det var. När det var som vackrast.
Och hur det kommer att vara, igen.
För nya knoppar syns redan blekt gröna runt de gamla blomstjälkarna.
Jag sopar de nerfallna solrosfröna in under en buske.
Må vara att inte fåglarna hittar dit, men en och annan lite skogsmus kanske får sig ett skrovmål?
Tankarna går till mina igelkottar, eller mina och mina, de som tassade runt i min
trädgård i slutet av sommaren.
En regnig vinter är värre för dem än en kall vinter med mycket snö.
Det förstår man ju; vem skulle nu kunna sova i en säng där
det allt är blött hela tiden?
Då är ett tjockt täcke av snödun bättre.
Om man är en taggig kotte.
Lite taggig är ju i och för sig resten av min trädgård också. Jag hör till dem som sällan, eller aldrig,
städar i rabatterna till hösten. De perenner som orkar stå upp hela vintern får bjuda fåglar - och möss också för den delen - på frökalas så länge det räcker till.
Någon kan tänka att det bara samlar...just möss.
Men nu är det ju inte så enkelt. Vi vet alla att har mössen käk därute, så stannar de där och tar
sig inte lika ivrigt inomhus. Så...jo, jag föredrar möss - i trädgården - för de finns oberoende.
Fågelbadet och igelkottarnas dricksplats är inbäddat i en vinterpäls av kvarglömda löv.
Känns som en evighet sedan de föll.
Grenarna har spretat så nakna nu en längre tid...
Grå och nakna.
Det finns kanske en skönhet även här - om man riktigt, riktigt vet var man skall leta...
Bland alla dessa nyanser av
G R Å T T.