DET KOM SNÖ...


...det var väntat. Förr eller senare skulle den ju komma. Allt annat är otänkbart på dessa
breddgrader. Förväntat. Och ändå, var det nästan magiskt när det kom.
Kylan, ljuset, den dämpande effekten som bara snön kan ha på allt.
Allt är så naket, och ändå så mjukt. På ljud.

Gick en promenad i skogen. Valde en ny skog, ny för mig.
Jag brukar göra så, när det snöat.
Vid nysnö är det omöjligt att tappa bort sig, bara att vända och gå tillbaka samma väg man kom. Mycket behändigt. Med spår. I snö.

Sådant förstår jag. Praktiska saker.
Så finns det så oerhört mycket annat jag också skulle vilja förstå.
Inte bara läsa om, utan verkligen förstå.
Förde en intressant diskussion över en laxpasta och ett par glas vin om 
den situation vi, "mänskligheten", är i idag. 
Vart vi är på väg. Varifrån vi startat.

Ord, meningar, tankar om ekonomi, om politik, om historia, 
om miljö, om...om allt det där stora.

Som hur vi än försöker g(l)ömma påverkar oss in på individnivå.
Fråga är kan vi påverka - från individnivå?

Först gäller det kanske ändå att försöka förstå...vad det är som händer.
Och det är så galet intressant - och rätt svårt att...förstå.
Undrar om någon verkligen gör det?

På riktigt?

När kvällen skymmer kryper jag upp i mitt soffhörn och tullar på sista chokladen från
julen. Ute faller några enstaka, vilsna, snöflingor.
Nästan alla har åkt och en ny vecka väntar.



MOTSTRIDIGT VÄRRE...


...kom just hem från en promenad med hunden.
(Och bilden är inte från ikväll, utan en dag då det nästan fanns ljus. Nästan).
Det är så mörkt ute att jag knappast ser jycken i andra ändan av kopplet. Det gör mina steg tunga, 
mörka på något sätt. En bil som kommer emot bländar mig med sina missriktade lyktor.
Kanske de inte alls är missriktade? Kanske jag bara är så ovan för ljus i mina ögon?
MEN samtidigt som jag muttrar för mig själv i kvällens svärta, gillar jag sen fuktiga luften.
Det är som att andas dimma - det fuktar mig inombords på ett skönt sätt. Jag fryser inte och
allt känns liksom milt på något sätt. Lite lulligt-ulligt mjukt där i mörkret.
Fräscht, men inte friskt. Snällt men inte tryggt.

Jag samtidigt längtar efter (lite) vinterkyla och fruktar den, eller fruktar är ju ett alldeles för starkt
ord, men jag liksom vill och vill inte...

Jag funderar varför jag inte planterade några tulpanlökar (till) nu på hösten.
Jo, för att jag har ingen "ledig"rabatt.
Jag velar om att anlägga nytt, eller bara låta trädgården vara som den är.
Samtidigt som jag längtar efter trädgårdspåtande, så njuter jag av att ha tid
till annat. På ett sätt som jag aldrig haft innan.
Jag vet, det låter motstridigt.

Men det är så det är idag. En dag av mycket motstridigt.
I tankar. I funderingar. I gärningar. I allt.




UPS AND DOWNS...


...när man riktigt tänker efter så är det ju så lite med allt!


Aj-jo, Gott Nytt År på er alla, förresten!


Jag började mitt år med en rejäl förkylning. Det har känts i kroppen en tid, men 
som det så ofta är så "håller man ihop" tills allt stök är över och man kan 
slappna av. 
Har hänt förr, åt mig. Och många andra känner säkert igen sig.

Däremot har jag sällan "njutit" så av att vara förkyld som nu.
Eftersom min jultomte tydligen var rätt uppdaterad på vad jag gillar att läsa, så det gick inte
någon större nöd på mig. 
Även om jag räknade att jag lyckades med konststycket att sova 16 timmar av 24 
så blev där ju trots allt 8 timmar då jag var vaken, och orkade läsa.

Och så jag har läst, och tänkt.
Orkade inte med något ljud, så både tv och radio har varit stängd i 
nästan tre dygn.
Och vet ni - DET har varit sällsynt skönt - och annorlunda.
När det är riktigt tyst och stilla möter man sina tankar så in på huden att 
det blir en upplevelse i sig.

Så på sitt sätt kan en "downs" bli en "ups" i alla fall.

Den som inte tyckte att det var speciellt roligt var hunden min.
Fyra dygn med snabba turer i trädgården börjar gå en energisk terrier på nerverna.
Hennes blick säger; det finns en måtta på hur mycket man kan ligga i soffan!

Jag kan hålla med! När febern släppt känner jag också (lite) av den där oron i kroppen.
Nu väntar jag bara på att det skall ljusna i morgon, så vi kommer ut - lite längre än till postlådan!

Mer om mina funderingar en annan dag - nu skall jag gå och...snyta mig!




IN I VASSEN...




...bar det till idag. 
Den där efter-julen-otåligheten-i-hela-kroppen gör sig påmind och jag
börjar längta ut i naturen.
Även om det är grått. Och lite trist.
Havet lockar. Stranden. 

Tar mig ner till stranden. Havet svallar öppet, vassen prasslar stilla. Det är lugnt idag.
Och det regnar inte, vilket känns som ett bonus.
Är lite delad för det här med mild vinter.
Samtidigt som jag tycker att det är skönt med milda temperaturer, så störs jag
av mörkret. Det är så kompakt. Hela tiden.
Hur varmt och snöfritt det än är, så är det ändå lika långt till våren som om
det varit en halvmeter snö.

Medan jag står där på stranden och låter hunden snusa runt bland vassruggarna,
flyger ett par småskrakar förbi.
De har inte heller flytt. De har stannat för att vänta på våren.

De flyger några gånger fram och tillbaka över viken.
Det känns ändå ensamt och tyst och dämpat.
En seg fiskare styr sin motorbåt genom viken och ut på mer öppet vatten.
Det ser kallt ut. 

Jag föredrar att hållas på landbacken. Där i samma zon som alen.
Men min blick drar sig ut över vattnet. 
Jag kan inte rå för det, men jag får över mig en häftig längtan efter vår.
Kanske var det alens hängen, kanske var det
knipans visslande flykt precis över vattenytan som
gjorde det? 
Kanske lite av allt.


Snart blir det lite kyligt därute på udden.
Hunden lutar sig sittande mot mitt ben, som om hon sade;
Jag är klar, vi kan åka hem nu.

Jag drar lungorna fulla av havsluft, kisar ännu en gång över vattnet, kopplar hunden och går mot bilen.
Vägen är översvämmad av pölar fulla av regnvatten. 
Det forsar i diken. Det dryper av träden.
Skymningen är inte hemskt långt borta.
Och jag känner mig hungrig.

Också det en ny känsla efter allt julfrossande.

När jag kommer hem till gården och går mot dörren flyger två svanar över.
Med sikte mot viken som jag just lämnat.

Jag följer dem med blicken.
Än är viken öppen och isfri.

Stannar de, eller kommer de att flytta, kommer isen att lägga sig?

*

Kokar en vitlöksspäckad tomatsoppa och utanför smyger sig skymningen in på knutarna.
Dukar bordet och bjuder på rykande het soppa som doftar...sommar faktiskt.

Den här dagen var till ända.
Det var en bra dag.

På sitt sätt.

ALLA DESSA NYANSER AV GRÅTT...

...åkte iväg till närmaste pyttelite större stad för att köpa hummer.
Jag vill ha hummer till nyår. Alla nyår jag ätit hummer har visat sig att det nya året
blivit bra år. Vem blir inte vidskeplig med mindre? 
Så hummer skall det bli.

Tydligen har andra haft samma tanke, så nu är jag fortfarande utan hummer och en viss
lyxproblems-oro börjar sprida sig. 
Fast det finns ju ännu dagar kvar att jaga hummer i butikernas kyldiskar.
Lyxproblem är så till vida sköna att de är liksom inte problem på riktigt.

I bilen hade jag packat ner både hund och kamera, med tanke att jag skulle kombinera det här
med butiksresa och en sväng i naturen.
Men när jag styrde min plåtkossa hemåt hade regnet redan tilltagit så till den grad att varken jag, hunden 
och allra minst min vattenotäta kamera tyckte att det nu skulle vara en toppenidé.

Så vi struntade i det.
För i dag.


Däremot valde jag att köra längs med lite småvägar hem.
De var lika grå som de större.
Det är nu bara rysligt grått överallt. Det är bara så!
Däremot fick jag en idé om vad jag skall göra bara det blir lite mer vårigt
då jag skumpade fram längs dessa gamla vägar.
Det fick mig direkt på lite bättre humör.
Förväntansfull på ett bra sätt.
Hemkommer märkte jag att repet som fågelmatshuset hängt i gått av 
av ålder. Solrosfrön utspridda över helahalva trädgårdsgången.
Och en massa pipande talgoxar i buskarna som var lite förvirrade över
tillvaron.

Jag lappade ihop upphängningen lite hippsomhapp. Klarar den sig till våren
blir det bra. Sedan skall jag kanske satsa på något mer hållbart.


När jag nu ändå "tvingades" att vistas ute i trädgården, den grå, så 
passade jag på att se på trädgården genom ett regndisigt filter.
Finns här något vackert alls, bland alla dessa nyanser av grått?

Och ja, på något sätt finns det ju ändå en skönhet i allt det fula!

Kärleksörten står där envist kvar i rabatten.
Inte så skön, men envis. 
Fägringen är förlorad men kvar finns ändå det som får mig att påminna
mig om hur det var. När det var som vackrast.
Och hur det kommer att vara, igen.
För nya knoppar syns redan blekt gröna runt de gamla blomstjälkarna.

Jag sopar de nerfallna solrosfröna in under en buske.
Må vara att inte fåglarna hittar dit, men en och annan lite skogsmus kanske får sig ett skrovmål?

Tankarna går till mina igelkottar, eller mina och mina, de som tassade runt i min 
trädgård i slutet av sommaren.
En regnig vinter är värre för dem än en kall vinter med mycket snö.
Det förstår man ju; vem skulle nu kunna sova i en säng där
det allt är blött hela tiden?
Då är ett tjockt täcke av snödun bättre.
Om man är en taggig kotte.


Lite taggig är ju i och för sig resten av min trädgård också. Jag hör till dem som sällan, eller aldrig, 
städar i rabatterna till hösten. De perenner som orkar stå upp hela vintern får bjuda fåglar - och möss också för den delen - på frökalas så länge det räcker till.
Någon kan tänka att det bara samlar...just möss. 
Men nu är det ju inte så enkelt. Vi vet alla att har mössen käk därute, så stannar de där och tar
sig inte lika ivrigt inomhus. Så...jo, jag föredrar möss - i trädgården - för de finns oberoende.


Fågelbadet och igelkottarnas dricksplats är inbäddat i en vinterpäls av kvarglömda löv.
Känns som en evighet sedan de föll.
Grenarna har spretat så nakna nu en längre tid...


Grå och nakna.
Det finns kanske en skönhet även här - om man riktigt, riktigt vet var man skall leta...

Bland alla dessa nyanser av 
G R Å T T.