INGEN BLOMNING ATT TALA OM...

...i januari på Madeira var det någon som sade innan jag åkte.

Nu tror jag att den personen och jag har  aningen skilda definitioner på blomning.

Okej, okej...det är säkert så att det finns årstider då det blommar ännu mer där, men det här räckte minsann att för stunden lindra min längtan efter vår, efter sommar.

Det är märkligt svårt att försöka beskriva den lilla öns skönhet utan att låta som en överivrig marknadsföringsassistent inom resebranschen som dessutom har provisionslön. Enbart.

Men det är nu bara sanslöst vackert där - också i januari.

Nu var det kanske inte blomprakten som lockade i första hand. 

Även om jag minsann räknar mig  till den där blomälskande andelen människor som blir lite blöta i själen och stirriga i blicken av allt vackert som växer och aldrig, aldrig lyckas ta mig ut från en plantskola, blombutik eller knappt ens förbi matmarketarnas ledsna tulpaner utan att det slinker med en eller annan ört. 

Men det var inte därför det blev Madeira. 

Inte i första hand i alla fall.

Men att det ser ut så här skadar ju liksom inte heller! Vart man än tittar!

KameliaTRÄD på bakgården, vad sägs om det? 

Madeira har ju ett klimat som skulle få vilken som helst växt att go crazy - och det gör de. 

Växterna. Och vi lite när vi ser det. I alla fall vi blomningssvältfödda nordbor som inte riktigt förstår klippta häckar av kinarosor, monstera och gullranka som växer som ogräs lite här och där. Och häckar av rosmarin utanför husen. Fem potatisskördar i året och så vidare...

Lite här och där snubblar man över bekanta sommarblommor. Eller sommarblommor hos oss. I kruka. Här hittar man dem i bergskrevor, i mursprickor, så där som vi hittar maskrosor.

Och maskrosor - jo de finns också, men de är i minoritet bland allt det andra.

Och så är det så prydligt! Städat! Inte bara på turiststråken utan även långt ute på landet.

Det är just så snyggt som det ser ut på bilderna - överallt.

Madeiraborna själva är måna om att ha det snyggt. Man plockar upp skräp som man ser på gatan - även om man inte själv råkat vara den som tappat/kastat/slängt skräpet.

Man uppfostras så.

Blir man arbetslös på Madeira betalas man utkomststöd precis som hos oss - men det förpliktar också. Under någon timme per dag skall man göra något för samhället. Rensa en rabatt, sopa en gatstump, gå ut med en åldring. Inte hela dagen för man skall ju också ha tid att söka sig ett nytt jobb.

Men någon timme.

Vilken winwin-grej egentligen? Den arbetslösa får känna sig behövd, kommer ut bland folk, skapar nya bekantskaper, nya kontakter, gör något för sitt samhälle...

Jag tror många arbetslösa också på våra breddgrader skulle uppskatta ett sådant system...?

Fast nu snubblar jag in på helt andra ämnen, ju!

Blomprakten i januari är faktiskt inte fy skam alls - även om det inte var därför jag åkte dit.

Det var bara bonus!

FÖRST OCH SIST...

Första kvällen satt jag där. 

På balkongen med den brusande Atlanten 

till höger om min axel och med Funchals lampor framför mig.

Bussresan från flygfältet hade gett små smakprov på vad jag hade att vänta.

Vackert, prydligt, renligt, vackert.

Blommor, grönska, havet, himmel. 

Då anade jag inte att jag skulle komma att förföras av denna lilla fjuttiga prick till ö där mitt i Atlanten. Totalt oförberedd var jag då på hur mycket denna lilla bit vulkanö skulle ha att bjuda på. Jodå, jag hade läst på. Och hört.

Men ändå.

Det skulle det visa sig vara så mycket mer.

Första morgonen. Kaffet puttrade på hemvant i köket. Frukostsemlor och ost, solvarma tomater på assietten och mangojuice i glaset. 

Solen har stigit upp innan mig, men drar sig i morgontimmarna och mojnar sig genom några kvarblivna moln, som sakta drar sig ut mot havs.

Det blir en solig dag.

Bara det hinner.

Njuter av morgonrodnaden och den milda bris från havet som envisas med att lägga några hårtestar framför ögonen på mig.

En vecka där snö är ett tämligen okänt begrepp inleds.

En vecka på en liten ö som lovar bjuda på så mycket.

Har jag läst.

På kvällen, innan avresan, sitter jag i kvällssolen med ett glas madeira vin där solen bor.

Vet jag nu. 

Förundras över allt denna lilla ö har i sin famn, i sitt sköte.

Hur den samtidigt kan vara karg och frodig.

Mogen och jungfrulig.

Fräsch och urgammal.

Historisk och ung.

Allt på 750 m2.

Det är så att man kunde bli lite förälskad.

Och blev.

*

Fortsättning följer. 

LÅNGT UTDRAGET...

...är januari. 

Jag är smärtsamt medveten om att jag sagt det förr, att jag upprepar mig som en enkelriktad papegoja - men jag gillar inte januari speciellt mycket. Har aldrig gjort det.

På jobbet är det som att starta ekorrhjulet pånytt. Stegräknaren är nollad.

Just hade man klarat av att uppnå de där varven som var utsatta som mål för året innan. Någon dag kunde man sitta där och smälla med hängslen och pösa i sin egen förträfflighet. Man fixade det.

Siffrorna sitter där de skall. Budjeten höll och + och - ligger där på pappren i största samförstånd och i behaglig harmoni.

Och så börjar man om igen...

Det är sällan större fel på min motivation, och bara jag får upp varven på hjulet, brukar det gå rätt bra att bara rulla på. 

I januari brukar det bara vara lite motigt.

Januari är kallt, saknar ljus, man har tröttnat på snön, solen vägrar infinna sig, och jobbet smakar oxveckor, växterna blir bara långa, bleka, rangliga och...ja tråkiga.

Som så mycket i januari. 

I mitt januari.

Men jag har tänkt göra något åt min djupa klagovisa.

Om det är något jag har lärt mig här i livet, så är det att högljutt klagande sällan leder till någon som helst förbättring på någon som helst front.

För stunden kan det förvisso kännas primitivt tillfredsställande att gå omkring och muttra och puttra över alltings eländighet, men någon större hjälp lär det knappast ha. 

Så nu packar jag ner lite böcker och tänker dra.

Eftersom jag under många tidigare vintrar lagt märke till min rysliga aversion mot just januari så har jag planerat en liten flykt från eländet.

HA! Jag tänker rymma min kos!

Med mig tar jag böcker för eventuella regniga stunder.

Ulla-Lena Lundberg IS, Finlandiaprisets vinnare i fjol och en bok med ett språk som får mig att spinna som en liten gräddmätt kattunge!

Steve Hagens MEDITATION från början. Om jag skulle lära mig att förstå det här med meditation ens bättre. 

Och Christian Rönnbackas Troijalainen (Trojanen) för att en deckare är alltid bra att ha till hands - och så är ju författaren dessutom min kollega. Är boken minst lika verbalt underhållande som han är i verkligheten, så lär det också bli en njutbar läsning.

Förutom böckerna har jag packat ner karta, vandringsskor, ficklampa, kameran (förstås!) ryggsäck, regnkläder och tröjor och så lite fladdrigt att trippa omkring i på kvällarna.

Och simppare, för morgondoppet.

Här skall det kollas upp om inte januari är lite mera uthärdbar på en annan plats på jorden?

Alla fågelmatplatserna är full-laddade med läckerheter.

Om Kurre skulle lägga beslag på en av dem, så finns det tre till.

Katt- och husvakterna är vidtalade och hunden incheckad på hotell.

Så nu säger jag 

tchau!

Och återkommer om tio dagar sådär.

SÅ MÅNGA VÄGAR...

...att gå, att upptäcka.

Och jag längtar att ge mig ut på vandring. Att ta mig fram, att se, att vara i stunden.

För sällan kan jag känna mig så närvarande i nuet, men samtidigt vara var som helst i mina tankar som när jag går, vandrar, sätter den ena foten framför den andra.

Man talar ofta om att ge sig ut på nya stigar, när man menar något form av korsning i sin livsvandring. Man byter jobb, man byter partner, man börjar med något nytt på det mentala planet.

Jag talar nu om en längtan att gå på helt verkliga, konkreta, fysiska vägar. 

Ta sig till platser som man inte besökt.

Och nu tänker jag faktiskt inte på att resa till Himalaya eller Antarktis, utan upptäcka sin egen närmiljö, sin egen hembygd genom vägar man aldrig tagit in på tidigare.

På min mentala vandring har jag valt rätt så många nya stigar under de senaste åren.

Det känns som om det skulle vara nog av det nu.

Ni har fått följa med när jag flyttat. Mina vägval när det gäller personer i min närmaste omgivning har jag valt att hålla utanför bloggen - men det har varit val av stigar även där.

Det har varit sköna grässtigar att gå barfota på, men också snåriga etapper då man rispat upp sina ben. Sådär som livet nu är.

Eget och andras.

I år har jag tänkt upptäcka min nya hembygd genom kameran och genom att ta mig fram på vägar och stigar. En enkel vandring i det som finns omkring mig.

Vinter, vår, sommar, höst.

I år skall jag inte flytta. I år skall jag inte inreda ett hem. I år skall jag inte göra några som helst stora omvälvningar i mitt liv. 

Har jag tänkt.

I år skall jag bara vandra stilla fram, begrunda och vara nyfiken.

Vara i stunden och ta in på nya stigar.

Sådana där konkreta av sand, av asfalt eller bara trampat gräs.

Snöiga, regniga, solgassande och höstlövsbeströdda.

Jag tar er med på vandringarna.

Genom byar, skogar, ängar. Över klippor och torg.

I år skall det bli av!

Japp!

ATT SOVA UT...

...en hjärnskakning.

Efter en sväng in på sjukhuset med skivröntgen av hjärnan och ett underbart smärtstillande dropp på programmet var jag återigen hemma med det inte alldeles för svåra och mycket enkelt genomförbara rådet att vila och ta det lugnt.

Man vill ju inte vara en besvärlig patient, så jag tog läkaren på orden, lade mig i soffan och sov. Vaknade någon timme senare, frågade lillungen om han har koll på läget (det hade han), förflyttade mig till sängen och fortsatte sova - i tolv timmar.

Non stop.

Vaknade av att min flock (utom lillungen då, som åkt till skolan) satt och stirrade ner på mig med en något bekymrad min. Deras rutiner var ruckade.

Och de var oroade, så där som nu djur kan vara när allt inte är som det alltid brukar vara. Och så här skall det ju inte vara?!

Lade mig i soffan för att läsa (för sömnkvoten var nog fylld nu för en tid framöver). 

De lade sig i fotändan och iakttog mig så till den grad att det inte blev något av läsande.

Steg upp, kokade kaffe och åt en smörgås. Gick efter posten.

Läste tidningen. Hunden låg utsträckt framför öppna spisen, och katten satt och tittade ut genom fönstret på småfåglarna.

Jag lade mig i soffan, och vips var de båda där igen, i fotändan, med sina intensiva blickar och framåtvända öron. 

"Matte ligger aldrig på soffan.

Gör hon det, då är det fel.

Någonstans."

Voffo gör hon på detta viset? Voffo?!!

Så lite är det som kan rucka på jämvikten och balansen i en liten flock.

I morgon skall jag ta och återställa den normala dagsordningen.

Återgå till de normala rutinerna, återställa vardagen.

Nu har jag sovit ut!