FÅNGAD I EN MORGONROCK...

...en dimmig helgdagsmorgon.

Novemberdiset ligger slickat över hustaken. Det är alldeles vindstilla och liksom sömnigt därute utanför mina fönster.

Bara några ivriga talgoxar flaxar mellan plommonträdet och fågelfröna där på den sneda ställningen. Allt det övriga är bara tyst.

Frukosten har dragit ut på tiden. Sitter fångad i min morgonrocks sköna, sömniga, värme. Läser tidningen. Trycksvärtans svaga lukt blandar sig med kaffedoften och blir till ett doftpotpurri av långsam morgon.

Snart måste jag lösgöra mig från morgonrockens mjuka famn, starta upp. 

Det finns så mycket fint med idag, tänker jag och kurar i morgonrocken ännu en stund.

Kokar mig en kopp kaffe till, övertygar hunden om att det alldeles strax blir en promenad i skogen. Sedan kan helgen starta med alla dess program.

Att ibland få starta långsamt gör underverk för maskineriet.

Fråga bara katten!

DAG ETT...

...sak ett.

Första november och dag 1. i utrensningen.

Kommer ni ihåg när jag här för någon dag sedan babblade om att rensa ut härhemma innan Stora Julpyntsruschen?

Kolla här, så ni vet vad jag talar om :)

Till min glädje är vi några i min omgivning som hakat på detta och idag är det då start med Sak Ett.

Denna bokhållare har jag haft i många år. 

Ibland ställer jag en årstidsrelaterad bok där som jag tycker om.

Eller en kokbok. Eller en spegel. Beroende på humör.

Den har faktiskt också agerat kranshållare på mina föräldrars grav en eller två vintrar.

Nu börjar jag mitt utrensande lite mjukmjäkigt och väljer att ställa den här i Lådan som jag kommer att samla saker i som jag inte just nu vet om jag verkligen vill bli av med eller som jag bara vill ställa undan för en tid.

När november är slut tänker jag stänga Lådan, föra ut den i lidret och efter ett halvår, i vår när trasten sjunger, skall jag testa om jag alls kommer ihåg vilka saker jag gömde...

och vilka jag totalt glömde.

Projektet startat.

29 days still to go.

(Och för att undvika 30 inlägg om ting jag kan undvara, så återkommer jag med ett sammandrag/collage innan advent...så det kommer att dyka upp annat här på bloggen den närmaste tiden...jag lovar! Men jag är i gång.)

LJUS OCH YLLE...

...är det mest aktuella i min hemma-tillvaro just nu.

Känner av en liten stum laddning i tillvaron.

Det är mörkt, det är kallt, det är vått och allmänt stiltje i vardagen.

Känner rastlösheten komma krypande.

Skulle jag vara ett mumintroll, är det nog nu jag skulle börja dra mig tillbaka för vintersömn tror jag.

Men nu är jag bara en alldeles vanlig finlandsvenska med jobb och barn och djur och ett hus att ta hand om och har ingen möjlighet i världen att dra mig tillbaka och sova mig igenom vintermånaderna.

Jag kan bara ta till vapen som stearinljus och yllesockor.

Mot novembermelankolin.

Nästan så jag kan känna en liten uns av avund på alla som lyckas uppehålla samma energinivå året runt.

Jag gör inte det.

Jag vet att november kommer att suga av min energi som en uthungrad myggsvärm innan regn.

Jag gör mitt bästa för att motverka fenomenet.

Tar alla tillfällen i akt att vara ute i friska luften.

Det är bara det att mörk luft är urlakad på något vis.

Och kvällarna är mörka. Och det är då jag hinner med frisk luft.

Frisk, men mörk, luft.

Om man ändå vore ett litet mumintroll!

ARONIA...

...den där busken utanför vardagsrumsfönstret.

Jag har mest gillat aronia för den fina höstfärgen på löven. Och har inte så mycket reflekterat över bären. Kanske för att jag aldrig tidigare haft en aroniabuske där jag bott.

Som klippt häck, jo, men då blir det ju inte så mycket bär liksom.

Nu har jag en gigantisk aronia bakom husknuten och det får mig att fundera på bären på ett annat sätt än tidigare.

Jag har nog alltid vetat att det dräller av C-vitamin och antioxidanter i dessa svarta bär.

De är inte goda på det sättet att man skulle kunna slänga in en näve i munnen och mmmmm:a sig igenom den smakupplevelsen.

Eller inte jag i alla fall. 

Jag gillar få smakupplevelser av bär som är liksom sträva och beska och totalt saknar sötma.

Men ändå lockar alla dessa nyttiga grejer som gömmer sig i dessa små svarta pärlor.

Någonstans har jag läst att aroniabären gärna skall få sig ett litet frostnyp innan man tar sig an dem, och det har de ju fått nu. 

Kanske det minskar på det beska, på samma sätt som med rönnbär?

Kanske det är just nu man skall ge sig ut och skörda aronia?

Å andra sidan är de så otroligt vackra där på busken också...

...kanske jag bara tar vara på varannan klase eller så?

Vad man kan hitta på av aronia - och en massa annat smasken hittar du här:

Mat så in i Norden

GRÖNA, SKÖNA...

...tomater.

En morgon, när jag kom på jobb, hade jag en hel liten korg med gröna tomater som väntade på mig. Min arbetskompis hade lagt bakom örat att jag någon gång ordat om att jag äääälskar inlagda gröna tomater.

Så himla gott till höstens grytor och andra kötträtter.

Så här kommer receptet:

1 kg gröna tomater

vatten och salt

Till lagen:

2 dl ättikssprit

3 dl vatten

4 dl socker

10 hela kryddnejlikor

1 kanelstång

Sjud tomaterna på låg värme i lättsaltat vatten i ca 10 minuter.

Ta upp tomaterna och lägg dem i rena glasburkar.

Koka upp lagen och häll den kokande över tomaterna.

I mitt barndomshem så kokades lagen på nytt upp följande dag, skummade och hälldes på på nytt, men jag har hoppat över det. Det har kanhända något med hållbarhet att göra, men eftersom jag aldrig lagar så stora mängder att de skulle hinna bli speciellt gamla i kylskåpet, så kör jag med bara ett uppkok.

Inlagda gröna tomater är kanske inte det vackraste på tallriken, men sååå gott.

Förresten: 

Pricka gärna tomaterna med en stoppnål eller en vass sax innan du kokar upp dem, så spricker inte skalet på tomaterna så lätt.

(inte så där som på bilden ovan - när man glömmer att pricka...)

I övrigt har weekenden haft middagar och höstträdgårdspyssel som högsta prioritet.

Och så kommunalvalsröstning naturligvis, inte att förglömma.

Det är lite annorlunda att nu rösta i en ny kommun.

I den kommun där jag levt största delen av mitt vuxna liv, där var jag insatt i saker och ting, men här har jag inte riktigt hunnit med det - än. 

Inte på mer än helt alldagligt, vanligt och inte speciellt insatt sätt. 

Men jag hittade min kandidat, så i kväll blir det kolla upp vem blir inröstade i min nya kommun och hoppas att det går vägen för XX.

Skall bli intressant att se!

Småroad kom jag på att jag faktiskt ännu aldrig behövt visa ID när jag 

röstat i de kommuner där jag bott sedan jag fick börja rösta - 
och det är ju i ärlighetens namn några år sedan...

Antingen har jag fler politiskt aktiva i min bekantskapskrets än medeltalet eller så är den finlandssvenska ankdammen ännu mindre än jag tänkt mig, 
eller så har man fått en liten släng av den där apan alla känner...

Vem vet?

Men kväll - valvaka.