NIXNAX...

...förvisso är det vackert som i ett sagolandskap därute, men när temperaturerna är rysligt mycket på minussidan, så trivs jag aningen hellre inomhus om jag skall vara riktigt ärlig.
När hunden trippar fram på tre ben med det fjärde turvis i luften så blir det liksom inte långpromenader direkt som man hänger sig åt.

Så vi låter hunden sova sött inbäddad i soffan.
Trädgården sover sött inbäddad i snötäcket.
Lillungen sover (snart) sött mellan nytvättade linnelakan.
Katten snusar på fönsterbrädet ovanpå det varma elementet.
Sommarstugan ligger i sin vinterdvala.


Mina tankar och funderingar ligger också inbäddade i ett bomull av obeslutsamhet.
De sover däremot inte, de är vakna. Om än lite yrvakna.

Plötsligt finns det flera alternativ att välja mellan, flera stigar att ta in på. Nya lås att öppna.

Ofta gör det gott att sova på saken, som man säger.
Desto äldre jag blir desto viktigare, och självklarare, är det för mig att få sova på saken.
Innan man gör beslut.

Själv skall jag sova sött.
Och se vart saker och ting leder.
Just nu är jag bara glad - trots att det är en rysligt massa minusgrader därute.

I morgon är en ny dag - med nya möjligheter.
Låt oss ta vara på det,  så även om mycket slumrar omkring oss alla just nu, bör man vara vaken nog att se när nya impulser, nya tankar och nya chanser dyker upp.

För de finns där - bara man tittar omkring sig lite!

LITE VARMARE...

...så ja, efter att spytt lite galla över vinter och kyla i förra inlägget kan vi köra med lite varmare tema denna gång.

Och allt värmande behövs minsann.

Ute är det minustjugoågonting!

Det knastrar igen så där otrevligt mycket under stövlarna, som att gå på styrox. 

Jag tycker inte om styrox.

Men stickat - det gillar jag.

Stora tröjor, långa halsdukar, sockor.

Har för tillfället en halsduk så lång att jag kunde snöra in en liten bys samtliga invånare i den.

Den väcker en viss munterhet på jobbet, eftersom det tar mig en god stund att i klä mig mumielooken varje gång jag måste sticka min näsa utanför ytterdörren.

Följaktligen har min lilla följeslagare också en hemstickad helyllelook när vi släpar ut oss på kvällspromenader.

Det blir lite varmare då!

DÄR SATT DEN...

...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande. 

Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.

Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.

Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.

Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.

 Och jag gillar den inte alls!

Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen. 

När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum. 

Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.

Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.

Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara alldeles ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.

Vad är det som drabbar mig då?

Jo, det kallas februari.

Varje år! År efter år!

Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!

Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!

Ljuset har kommit tillbaka lite grann! 

Och ändå är det som om jag stagnerar.

Mentalt.

Jag känner till hur detta slutar.

Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.

Det kallas visst för mars?

Varje år åker jag på detta.

Samma sak. Samma fenomen.

Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?

Tips?

VILL MAN KRÅNGLA TILL DET...

...så är Photoshop ett ypperligt bra kanal att förverkliga det på.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka...jo, visst det är skoj att skruva till bilderna och testa på en massa vridande hit och dit, men nja...det är nu liksom inte riktigt min grej i alla fall, kanske.

Jag vill ju hellre lära mig att ta bra bilder innan, utan att behöva fixa till en massa i Ps.
Jag kanske har fel, men jag kan ibland tycka när jag ser väldigt tydligt photoshoppade bilder att de förlorat något av sin livfullhet, av sin äkthet, av sin ärlighet och sin charm i just det att de inte är så perfekta.

Jag kanske bara är sådan? Det riktigt perfekta tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker det är urtråkigt. En riktigt perfekt människa, ett riktigt perfekt hem, en riktigt perfekt bild.
Är bara uttråkande.


Sedan kan man ju förstås föra tanken lite längre och tänka på att det är en konst i sig att få photoshoppade bilder att se inte-alls-photoshoppade ut?

Har kommit till sidan 29 i min Lär-dig-PS-steg-för-steg-bok, och jag är inte speciellt imponerad.
Fast jag skall fortsätta läsa och traggla mig igenom uppgifterna. Kanske jag får en aha-upplevelse när jag minst anar det?
För en sak måste jag medge - PS är det första programmet som jag inte självmant kommit på hur det fungerar utan blev illa tvungen att traska till bibban för att låna en bok i ämnet.
Och har jag nu satt såpass mycket "energi" på att försöka lära mig det, så tänker jag minsann göra det också. Där måste ju finnas en hel del som jag inte ens skrapat på ytan på - än.
Men om jag kommer att använda mig av PS i större utsträckning?

Återstår att se...tills dess får ni nöja er med mina foton precis som dom är.
Tills jag får den där aha-upplevelsen då...eller nåt.

I väntan på den.
Hm?

VINTERSKYMNING...

...det har varit så mörkt i så många dagar, veckor, månader, att när solen plötsligt en lördagsförmiddag bestämmer sig för att nu skall det minsann bli ändring på den saken och ser till att nu skall det blir ljust! Och då skall det bli så ljust att det gör ont i ögonen när man traskar ut i naturen.

Snön knastrar under stövlarna och kylan gnistrar i snödrivorna.

Luften är mättad av syre.

Jag och hunden plumsar genom snödrivorna i skogen, grenarna släpper ner sina snödekorationer på oss.

Och luften är fylld av kristallklara dofter, som kittlar i näsan.  

Tanken är klar och man känner syret i blodet. Funderar på att gräva fram mina skidor. 

Och sonens. En dag som denna är gjord för en skidtur över slätterna.

Men det blir ändå ogjort idag, hemma väntar en hem som blivit slarvigt omhändataget den senaste tiden. 

Det har funnits så mycket annat som pockat på uppmärksamhet den senaste tiden. Känns som om jag bara varit hemma för att sova ut mellan varven. 

Men efter en sådan period känns det extra viktigt att få landa i ett, för en själv, vackert hem.

Jag tror att själar mår bra i vackra omgivningar.

I vinterskymningen går jag omkring och bara tycker om vissa detaljer i mitt hem. Banala, små, detaljer, som jag har där varje dag, och oftast inte tänker så mycket på.

Men så ibland stannar handen, eller blicken, på något som får en liten sträng av välbehag att darra till.

Jag tror att vi alla behöver uppleva skönhet omkring oss.

Är det sedan skönhet ute i snögnistrande skog, i hemmet, eller i andra vardagliga ting är kanske inte så viktigt - bara vi uppmärksammar skönheten omkring oss.

Det där vardagsvackra!

Som får våra välbehagssträngar att dallra.

Det som finns där nära dig, bara du lyfter blicken och låter den svepa över allt som är vackert och viktigt - just för dig. 

Både inne och ute!

Alldeles där intill.