SAMMETSNÄTTER...

...dessa nätter mellan värme och kyla. Sommar och höst. Mörkret som smeksamt kryper in på terasser och uteplatser. Gör fönstren till mörka speglar. 

Efter dessa sammetsnätter med trolsk dimma, en dimma som segt stannar kvar en bra bit in på morgonen, kommer dagern som tidvis kan ge en flashback till sommaren. Och ändå inte riktigt så.

Även solens värme är som sammet. Mjuk och precis lagom. 

Sakta, sakta kommer min energi tillbaka, efter att varit totalt bortblåst de senaste veckorna. Veckor då både lust och ork att renovera eller tänka kreativt inte bara varit nollställt, utan rentav på frostiga minussidan.

Idéerna har varit få, och de fåtal som lyckats gro i mitt inre kreativitetsland, har varit synnerligen svagväxta. 

Bleka.

Men i takt med att naturen börjar få mer sprakande färger, sprakar det lite till i idéflödet också.

Kanske det bara är så, att det behövs lite tid, lite avstånd för att känna in sig i allt det nya. 

Kanske ett nytt hem är lite som ett par nya skor. 

Det skall bli lite skavsår och ömma tår, innan de sitter som de ska.

Hemmet skall också genomgå denna fas innan det börjar kännas som ett hem. 

Bli hemvant.

I sammetsnatten sitter jag på den höstinredda terassen och bara finns i mörknet. Stjärnhimlen blinkar mot mig och på avstånd hör jag en räv skälla. 

Hunden reser ragg. 

Gatlyktans bleka sken skvallrar om att det är en stad jag bor i. 

En stadsräv. En stadshund, en stadslampa.

Men en stjärnhimmel som sträcker sig vidare än så.

En himmel som lyser upp sammetsnatten var man än befinner sig. 

Kanske idéer är som stjärnor?

De finns där hela tiden, de bara synes mer tydliga emellanåt?

Man skall bara ha tålamod att vänta.

Vänta på sammetsnätterna då man ser allting så tydligt.

Då tankar, funderingar, problem och dess lösningar finner varann.

Då mycket faller på plats.

Bara att ge sig till tåls - man vet när man hittat hem.

När en stjärna blinkar faller en pusselbit på plats.

Idéer får sitt fotfäste.

I sammetsnatten kan man andas fritt och låta idéerna, tankarna, dansa i dimman.

Bara blunda och andas in den fuktiga, friska luft som är höst, och ge tankarna, drömmarna det utrymme de behöver för att gro.

Det är så det funkar :)

 - tror jag...

pok

M 

AIDA HAR ORDET...

"Matte tycker egentligen att det är lite märkligt när hundar (eller varför inte också katter) "skriver" genom matte eller husse. Ändå vet jag att hon ibland roas av att läsa just sådana kåserier eller blogginlägg. Hon är lite märklig ibland, min matte.
Ta nu till exempel dethär med veckoslut på stugan. HON tycker att sensommarvarma klippor är till för att sitta och glo ut över havet, eller ännu värre, sitta och glo in i en bok. Vad är det för skoj i det?
Jag menar, här kan man ju springa, hoppa, skutta, jaga gräshoppor och ödlor (fast då ropar matte NEJ med Stora Bokstäver).
När jag inte riktigt lyckas få igång matte som efter en arbetsvecka och renovering hemma bara vill vara, måste jag hitta på något att roa mig själv med. Jag förstår inte...man kan väl bara vara medans man jagar en avokadokärna nerför klippbranten? Man är ju liksom då också...är i gång menar jag.
Bara vara igång, liksom.

 När avokadokärnan försvunnit in under en sten kan man ta för sig lite mer utmanande och försöka få tag på en slända. De är snabba de!
Men det är jag också - så snabb att matte inte ens hinner få mig på bild.

Men visst, när jag fått göra av med lite av energin som spritter i kroppen, kan jag också uppskatta att krypa ner brevid matte och mysa en stund i kvällssolen. Men bara en stund.
Matte påstår att energinivån är lite ojämt fördelat mellan de fyrfotade och tvåfotade i familjen. Hon krafsar mig, precis där under hakan, som hon vet att jag tycker så om, och suckar lite.
Läser en stund, glor ut över havet.
Konstiga saker hon tycker om.

Men det finns saker som inte heller hon kan motstå. Och det är en promenad i skogen. Isynnerhet om där finns den minsta lilla chans att det finns svamp. Matte tycker om svamp. Hon riktigt lyser upp när hon hittar dem, fast endel bryr hon sig inte alls om. Konstigt!?
Jag gillar också att vara med i svampskogen. Men allra, allra mest tycker jag ändå om det nya som matte kommit på att jag skall göra. Hon kallar det att spåra. Matte påstår att det gör gott för mig att få använda nosen lite.
Synnerligen bra tycker jag om det som matte kallar köttbullespåra.
Lätt som en plätt. Man bara nosar lite i lingonriset och vips hittar man en köttbulle, och så en till och
så ännu en.
*Lycka*
Kanske det är så matte känner det när hon hittar sina svampar?

Sen brukar vi hålla på med nåt som matte kallar för skolning. Lydnad. DET är däremot inte alls riktigt lika kul...Eller jo, men inte just nu. Det finns liksom så mycket annat som är så himla mycket roligare, mer intressant. Matte småsuckar och muttrar nåt om tonårsfasoner.
Men sedan rufsar hon om mig och ler, vet du, det blir nog bra när liten blir stor...säger hon.

Vadå blir stor?
Jag ÄR stor - kanske inte så det syns, sådär om man räknar i cm och kg, men annars.
Och om det är som med svampar, så vet jag inte heller om det är en så god idé att bli stor?

Fast det kan ju hända att matte egentligen menade VUXEN?

DET lär hon få vänta på en tid ännu - det är alldeles för roligt att bara busa runt!
*hau*

Aida

SKYMNINGEN...

...har lagt sig över hustaken. Värmen har stannat kvar, sommarvärmen, men ljuset är ett annat. Också inomhus. Tonerna blir mjuka, skuggorna djupare. Ljuden mer dämpade.

Trädgården ligger mörk när jag tassar ut i badrocken för att vattna några bortglömda blomkrukor med bortglömda sommarblommor. 

Hunden följer med, småskäller några gånger - muttrar i mörknet.

Sommarblommorna drar på sista versen. De har inte fått den omvårdnad, inte det vatten och inte den gödsel de så väl förtjänat. Jag har inte hunnit, inte sett.

Planerar att hinna åka via blomsterhandeln och skaffa nya, höstinvånare till krukorna i morgon.

Det slår mig att trots att renoveringtröttheten drabbat mig som ett slag med stora släggan, så släpper inte behovet att ha det vackert i sin omgivning. Vad är det gör att just det känns så viktigt?

Gardiner. Jag måste skaffa nya gardiner. De gamla sitter illa i de nya fönstren. För brett, för långt, för annorlunda proportioner. 

Det är med nytt boende som med årstidsväxling. Något skiljer trots att det är ganska samma. Skillnaderna som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Ljuset, ljudet. Känslan.

Ändå tror jag att det gör gott att ändra om. Eller som jag läste i en reklam i dagstidningen idag:

"Människan är sällan gjord att stanna i en och samma ruta".

Vad som reklamen egentligen handlade om har jag ingen aning...det har jag glömt!

Det är dags att gå vidare.

Köpa nya blommor och fundera ut nya gardiner. 

Lillungen bygger sig ett nytt nätverk av nya kompisar.

Jag hälsar på nya grannar när jag söker min tidning från den nya postlådan.

Nu är vi i vår nya ruta. 

Också årstiden håller på att växla.

*Höst*

Nytt ljus, nya ljud och nya dofter.

Skön skymning.

M

KAOSET...

...efter en flytt kan dra musten ur vem som helst. Lägg en renovering och intensiva arbetsdagar på det, en  lillunge som börjat ny (stor) skola och känner sig sisådär inför det, lite annat smått och gott i strul väg...där hittar ni mig just nu!

Jag vill helst slippa det här skedet, kaos-skedet. Jag vill ha ordning och rutiner. 

Jag älskar rutiner. När det är lite lagom småtråkigt! 

Jag längtar så efter att få ordning på tillvaron. 

Jag vill ha det klart. Hemmet. Jag känner inte längre samma längtan efter att pynja och pynta som tidigare. Jag vill att det skall vara klart. 

Nu!

Ändå rymde jag och lillungen till stugan, för mättnaden av att fixa och dona, att vara kreativ, att hitta på, att planera, att fundera ut, är total. 

Satte mig på terassen och läste en gammal bok som jag påbörjat för länge sedan. Här följer ett litet citat:

"Själv målar jag inte, vare sig landskap eller stilleben, men ibland upplever jag att jag bor i ett. Min noggrant utformade hemmiljö kan stundom kännas som en tvångströja som jag inte kan vrida mig ut ur. Det känns som om föremålen och deras placering i förhållandet till varandra med hänsyn till färg, form och infallande ljus har bildat en okränkbar komposition som inte tål den minsta förändring. Ibland har jag drabbats av en vild och förtvivlad impuls att röra om i alltihop, slänga kuddarna på golvet, skvätta vin på mattorna, strö ut tidningar och fat med halvätna smörgåsar och äppelskrottar, strunta i att lägga på sängöverkastet och låta tamburen belamras med tio par skodon som inte ens har rengjorts. Skaffa två katter och en kanin som biter sönder sladdar. Låta fullt utslagna tulpaner stå kvar i unket vatten medan de sidenmatta bladen sakta faller av och skräpar ner bordet med sin skamlösa skönhet. Jag skulle vilja ha det så och jag skulle inte vilja ha det så! Jag längtar efter kaos men klarar inte av det."

Jag kunde inte låta bli att le stort för mig själv...Jag har kaoset, med katt, äppelskrott, halvätna smörgåsar, ingen kanin, men väl en hundvalp som tuggar i sig allt som kommer i dess väg. Som den morgonsömniga person jag är får jag sällan på sängöverkastet. Jag, och andra har skvättat vin på mattan, tidningar finns lite här och där, för att inte tala om alla skodon i tamburen...

Jag har kaos, just nu lite mer kaos än vanligtvis.

Och när jag läser beskrivningen, citatet ovan, blir jag nästan lite glad åt mitt kaos.

Det kanske är bättre med lite skit här och där än ett rent helvete i allafall? 

Men liiite mindre (flytt-och renoverings) kaos skulle jag trots allt inte tacka nej till...heheee

Näe, nu skall jag sluta bloggbabbla och ta mig en bastu i den mörka augustikvällen. 

Gör det trivsamt i ert kaos, litet eller stort.

Det perfekta är bara tråkigt...

...intalar jag mig ;)

PoK

M

P.s. Citatet är förresten från boken: Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

RÅ LOOK...

...på väggarna i köket. Det gamla kaklet är ned hackat och köket ser mest ut som en ful puppa i vinteride.    Men det, köket, håller på att breda ut sina vingar och bli en fjäril.
En puppa som förvandlas till en fjäril kanske bara inte stöter på en massa tekniska besvär under utvecklingen. Annars är liknelsen bra. Ingen köksfläkt som vägrar passa in. Inga bänkskivor som inte vill räcka till. Någon har någonstans räknat lite fel.

Men idag har jag ändå börjat se en skymt av den första fjärilsvingen som håller på att utvecklas. Kanske?Lite, lite kan jag börja ana hur det blir på riktigt - och inte bara i min fantasi. 

Ännu ekar det mellan väggarna.
När man är mitt i en renovering och man känner att allt omkring en är bara kaos och ogjorda jobb finns vart man än väljer att stanna blicken. När listan på det som skall göras är lång så man nästan är tvungen att rulla upp den på en tom toarulle för att den inte skall trassla in sig.
Då är det dags att skriva ner en annan lista, en lista på allt det som redan är gjort.
Avklarat. Finito.Check.
Det gör underverk i missmodet :)

För hur positiv man än försöker vara, så kryper det ibland en känsla av vanmakt när man står där bland allt det halvfärdiga. Men bland pytsar av målfärg och spackel, bland penslar, rollers och spatlar står en rosa hortensia och inger hopp om annan inredning än förpackningskartong, starkströmskablar och högar av lister som söker sina platser.

I morse när lillungen kravlade sig upp ur sänghalmen och tassade ut i köket gnuggande det sista sömngruset ur ögonen konstaterade han:
- Heeej, vi har ju ett kök nu!
Öh, ja...kanske? I synnerhet om man har lite, lite sömngrus kvar som grumlar blicken kan man se det så. Kanske?
Snabbt lyfte jag upp hortensian på arbetsbänken och stuvade ner det mesta av verktyg och annat o-kökigt i en tom låda, och vips såg jag också på köket lite mer som på en fjäril än som på en puppa.

Nu skall jag gå och provköra diskmaskinen.
Ett köksljud.
Från köket.
Nice!

tycker
M