FÖDELSEDAGSMIDDAG...

...har det varit i stugan i dag.

Har sagt det tidigare och säger det igen; det är så himla roligt att röra ihop en middag när man har TID att göra det. Dedär vardagsmiddagarna är inte alls lika intressanta!

Tid att planera, tid att duka, tid att laga, tid att njuta, sånt tycker jag så om!

Steg upp i morse och satte mig med morgonkoppen kaffe ute i trädgården (börjar bli lite extremt, jag vet, men ännu går det bra...) och började planera födelsedagsmiddagen. Min ex, min bästa vän och ungarnas pappa får en årsring till han också!

Efter morgonkaffet gav jag mig iväg till torget i grannstaden och gick och valde bland alla godsaker där, gick in i en butik med välförsedd kött- och fiskdisk. En sådan med betjäning. Över gatan för att köpa lite rött som passade till menyn. Vad jag njöt av att ha tid att välja grönskaer, byta några ord med torghandlaren. Lyssna på tips av den duktiga tösen i köttdisken. Och få hjälp med att välja ett passande vin.

Hur ofta är det inte så att man bara rafsar åt sig en färdigpackad tomatask, något köttliknande från kyldisken och vinet ja...jag erkänner när som helst att jag ganska ofta styrs av utseendet på etiketten på vinflaskan (hihiii). Undra på att jag har blivit tillfrågad att gå med i en vinklubb - de anser antagligen att jag kunde ha en hel del att lära mig...De har så rätt...hahahaa.

Jag tycker om tanken med slow food, på alla plan. Men det är inte så ofta jag riktigt känner att det är slow food för hela slanten hos oss. Tyvärr.

Men idag blev det så :). Lagar ofta sallad på mozzarella och tomat. Men idag gick jag steget längre och förädlade salladen lite: Man kramar ur de små halverade tomaterna. Silar saften, kokar upp den med olivolja, vit balsamvinäger, honung och låter en vaniljstång koka med. Bara koka upp och låta sedan svalna. Detta blandas ihop med de urkramade tomaterna och finskuren lök. Lägg upp mozzarellan på fat, salta och peppra och bred ut tomatfunderingen ovanpå. Så gott!!!

Jag tror att exet också tyckte att det var gott - att vara som "gäst" - si nu slapp han ju disken...hahahaa!

Till slut avslutade vi dagen som jag började den, med kaffe ute i trädgården. Trots att solen sken från klar himmel var det bara att konstatera att sommaren nog smygit iväg nånstans.

På olika ställen i skärgården tändes i kväll eldar. Hos endel är det villa-avslutning, på andra ställen firas forneldarnas natt.

Själv tände jag höstens första brasa och plockade fram sockorna.

Exets födelsedag har hos oss alltid varit sommarens sista fest. Nu kan hösten komma!

I höst skall jag försöka ge slow food ett större utrymme - och mera tid.

Men nu blir det fjäderholmarna för min del!

Sov gott!

M.

BARA VARA...

...på fredag!

I veckan ger man järnet på jobbet, i skolan, på weekenden blir det att ta itu med en massa här hemma. Men fredagkvällar....den person är synnerligen modig som vågar rucka på mina bara-vara-fredagskvällar! Och orsaken skall nog vara bra. Verkligt bra!

Såg en dokumentär här om kvällen om hur leken har försvunnit ur barnens liv. Visserligen var det en amerikansk/kanadensisk dokumentär, så vi här i Norden är knappast riktigt där än...

Hur föräldrar inte vågar låta sina barn leka ensamma, själva, utan övervakning. Minns själv min barndom då man kom hem när det började skymma eller hungern gjorde sig påmind. Alla dessa fantasiäventyr man gav sig ut på.

Visst fanns det så också "ledd verksamhet", gick i både dramaklubbar och höll på med friidrott. Men mesta - och bästa - minnen har jag ändå från dessa strövtåg i fantasin, ibland ensam, men oftast med vänner. Hoppa med paraply från (relativt) hög höjd i höststormen, för att se hur länge/långt man kunde hålla sig i luften. Jakten på miljöer som kunde stämma in på stämningarna i en sång. Fantasi. Stjäla sig ett äppel. Fantsistallet, och -hästarna som vi "byggde" upp i en liten fin dunge i skogen, trots att vi defacto också hade tillgång till ett riktigt stall och riktiga hästar...

Men i fantasin kunde vi så mycket mer....

När jag såg denna dokumentär om barn som aldrig fått leka fritt utan föräldrarnas vaksamma blick före 12-13 års ålder kände jag en sann sorg. Att få upptäcka den fria leken först i den åldern får mig att tänka på att det kanske är för sent då?

Jag, och lillungen, som såg dokumentären med mig kände tacksamhet över att vi lever i en miljö där fri lek är möjlig. Inte bara för mig för mer är trettio år sedan utan också för mina barn, idag!

Jag visste inte, heller hade aldrig tänkt på, att det finns föräldrar som opererar in gps-sändare i sina barn för att hela tiden kunna följa med på datorn var de rör sig. Och att det finns företag som lever på att göra detta ingrepp!

Visst vill jag också veta var mina barn rör sig, men hur skulle ett barn känna sig om de aldrig fick vara "onåbara". Ens för en liten stund?

Hur njöt jag inte själv som barn av att gå mina egna vägar, jag visste ju att jag skulle vara hemma en viss tid, och mina föräldrar litade på att jag gjorde det. Jag är glad över att bo och leva så att jag kan bjuda den samma frihet åt mina barn. Även om jag ibland känner att jag gärna vill ringa dem för att kolla - sådärförsäkerhetsskull, så försöker jag undvika det. För jag tror på att barn också mår bra av inte hela tiden vara under lupp.

Jo, jag vet att tiderna, och farorna, är annorlunda nu än då - men ändå? Gör man kanske mera skada än nytta om man ger sig in på att vara en curlingförälder?

Absolut inget illa om alla dessa hobbyn, alla de ledda fritidsverksamheter, men jag tror inte att de någonsin kan helt ersätta fri lek. Frilek...frihet.
Faktum är att sgs alla däggdjur leker, härjar på, som ungar. Varför skulle naturen fixat det så om det inte hade en funktion? Undersökningar med råttor (min åsikt om djurförsök kan jag ta upp en annan gång) men just detta var inte plågsamt. Man hade låtit unga råttor leka med likåldriga och i den andra gruppen hade man låtit unga råttor bara vara tillsammans med äldre råttor. Resultatet var att de som fick "leka" fritt hade en bättre förmåga att lösa problem och läsa situationer än de som varit med vuxna - trots att de vuxna råttorna "lärt" dem.

Det kom fram i undersökningen att barn som hela tiden hade ledd verksamhet, och bara en eller ingen alls ledig kväll i veckan utvecklade stress redan i en ålder under tio år, och hade mångdubbel risk att bli deprimerade i tonåren eller som ung vuxen. De som fått leka fritt och ha stunder då de inte hade något inbokat utvecklade enligt studien bättre förmåga till konflikthantering som vuxen.

Programmet gav grogrund till många intressanta tankar.

Och bekräftade mig i min övertygelse om att det är inget fel alls i att fridlysa fredagkvällarna till en ingen-aktivitet-alls-kväll :)

Både för barn och vuxen!

Åtminstone denna vuxna tycker att det är skönt med fredagkväll!

Det är inget fel i att vuxna leker heller för:

Man slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal när man slutar leka!

p&k

M.

MINNEN FRÅN IGÅR...

...HOPPET OM I MORGON - GLÄDJEN AV IDAG.

Så känns det för mig just nu.

När allt det praktiska av vår separation är i hamn, kommer minnen till ytan. På ett bra sätt. De goda minnen.

Som att minnas en fin sommar.

Man väljer att inte komma ihåg regndagarna - bara de där vindstilla soldagarna.

Sitter här i köket och tänker på hur snabbt allt vänder. För ett par timmar sedan satt jag med min väninna i trädgården och det var sommar. Nu regnar det ute, jag har tänt ljus och öppnat fönstret mot natten för att lyssna på regnet och den tunga vinden i asparna. Ett brytningskede.

Något nytt skall komma.

Både i mitt liv och därute i naturen. Hösten är på väg. Och jag älskar hösten!

Hihi...det är nog bara att börja klättra vidare...mot morgondagen. Och hoppet:)

Men mellan Minnen från igår och Hoppet om i morgon njuter jag av Gläjden av idag!

Så innerligt lycklig, och tacksam, över att beslut som kan vara jobbiga visar sig ändå vara bra beslut. Att mina älskade ungar verkar förstå varför de för dem de allra viktigaste människor väljer att gå egna vägar.

Att det finns minnen som aldrig försvinner. Som skall tillåtas att leva.

Som smakerna av sommar lever vidare.

Bara vi förädlar dem...

kram

M

I STUNDEN....

...slöläste i dagstidningen här om dagen och fastnade i en artikelserie om välmående. Denna gång behandlades det så aktuella på många plan: Leva i stunden. Carpe Diem. Mindfullness. Yoga....kärt barn har många namn!

Jag tror att det är något i den tid som vi lever just nu som gör att vi, eller vårt undermedvetna (?), vill uppmärksamma oss på att ta vara på stunden. Annars rusar vi genom livet som ett hysteriskt Pendolino-tåg utan att hinna uppfatta något alls. Eller i allafall inte alla dessa nyanser och detaljer som finns alldeles inpå oss.

Denna gång tog artikelserien upp Promenaden. De flesta av oss går ut och går, promenerar. Oftast går vi ut och går vi ut och går för att vi har en orsak:

Hunden skall rastas, konditionen skall höjas, fettvalkarna skall reduseras...

Men här talades det om en promenad för själen, för välmåendet! Att ta sig en promenad i Lugn och Ro. Sakta in (eller till och med stanna ibland!) för att dofta på en blomma, begrunda. Stanna upp och beundra något som är vackert i just Dina ögon.

Så många år, egentligen hela mitt vuxna liv har jag haft en hund med mig på mina promenader. Ibland har den varit stor och svart ibland liten och ljus. Men alltid en hund.

Sedan min Tosca tassade iväg till hundhimlen har mina promenader varit annorlunda. Jag har gått ut på raska promenader för att förhoppningsvis bränna lite av den där pizzan från torsdagskvällen...Eller så har jag gått ut och gå för att jag velat rensa mina tankar, vara ensam en stund. Men också då har mina promenader varit väldigt fokuserade på nåt. På tankarna. Eller på att gå mina x-antal steg, eller minuter eller vad jag nu hittat på att mäta......

Nu uppmanades jag då i artikeln att gå en promenad i lugn takt, utan mål och utan att försöka "analysera" det jag ser. Bara gå och känna efter hur det känns att sätta ner foten, stanna om det känns så och dofta på en blomma, beundra en utsikt. Och låta tankarna och intrycken vila, komma och gå som de vill. Bara vara. I stunden.

Inte helt "renlärigt" tog jag kameran med på min promenad. Tänkte att jag skulle gå samma länk som jag ofta brukar gå, bara för att se den med nya ögon. Och bara sätta tassen framför den andra. Stanna upp om jag såg nåt intressant. Och sedan lämna det och bara gå vidare.

Som en katt.

Min promenad börjar med att jag genar genom trädgården. Sedan ut på lilla byvägen och sedan vidare mot stationshuset. Eftersom jag ju gillar gamla hus så stannade jag upp en stund för att både lyssna och se på det gamla stationshuset. Länge sedan någon sålt biljetter här. I något år fanns här ett café, men det stängde i våras. Nu är det bara tyst. I ena ändan av huset finns en lägenhet. I andra ändan en taxistolpe och ett litet krypin för taxichaffarna att ta sig en kopp kaffe mellan körorna. Men annars, ingenting. Ett slitet trött hus som ingen riktigt orkar bry sig om...

Min promenad går vidare längs en liten sandväg bland gamla hus. Jag reagerar på de vackra långa skuggorna som en sensommarkväll skapar.

Invid vägen står ett gammalt lider. Under de år jag bott här har jag sett förfallet. Från att ha varit ett slitet lider är det nu ett förfallet lider...Någon har ändå lagt in lite nya bräder i dörren. Kanske det trots allt inte är så förfallet som det ser ut?

Vid perrongen växer dessa fina lindar. Någongång planterade för att ge en durabel bild av station till tågresenärerna? Nu får man försöka se träden för skogen - eller i alla fall för manshöga ogräs...Jag har gått här hundratals gånger, men aldrig riktigt sett det ändå!

Vid sidan av perrongen står en ensam cykel och väntar på att någon skall komma hem med tåget. Här finns inga cykelställningar, man bara parkerar sitt trampverk vid en buske.

Jag går vidare. Min lite drömska promenad blir svårare att hålla meditativ. Sportplanen är full av glada amatörfotissparkare av varierande ålder och storlek. Jag blir glad av deras smittande glädje. Butiken har full kommers. Nu har jag verkligt svårt att bara vara i stunden. Det händer så mycket hela tiden att jag automatiskt kopplar på mitt effektiva jag: "borde jag köpa hem nåt från butiken, ufff...jag borde komma hit till pappersinsamlingen med kartongerna jag har i källaren. Och tom flaskorna borde jag ju ha tagit med så skulle jag fått det fixat med det samma. Och så var det visst ett paket som skulle hämtas från posten...."

Men så med ens får jag syn på denna härliga figur, ritad på asfalten av nån liten unge! I all sin naivism får den mig tillbaka till tanken om varför jag gick på just denna promenad. För att stanna och se det jag inte annars ser. Inte ha något mål eller speciellt skäl varför jag går just här just nu.

gå och känna sig för, ett steg i taget.

I lugn takt.

Testa på det!

En annan dag är det dags för en annan sorts promenad. Men detta var skönt för själen. Jag lovar!

Ha det skönaste veckoslutet. Gå ut och upptäck bara varandet - i stunden!

Carpe Diem är inte bara vackert som ett ord på väggen!

p&k

M.

SKOLSTART...

...rutiner, lite ordning på tillvaron, vardag.

I år känner jag mig ovanligt oförberedd inför skolstarten. Lillungen har varit hos sin pappa ett par veckor och landat härhemma hos mig då bara en ynka dag innan skolstart. En stackars trög mamma har lite svårt att hinna få sinnesstämningen omkopplad från sommarlov till skolvardag...;)

Lillungen börjar på femman, så det är väl för hans del lite sådär blasé. De första årskursernas barnsliga iver är över, men tonårens totala nonchalans har inte riktigt infunnit sig ännu, så det blir nåt litet mittemellan. Utåt lite "blääää", men ögonen tindrar...

Lillungen hade gått och hoppats så där smått att han storebror skulle ha hunnit flytta hemifrån till hösten. Det är också lite tudelat förstås. Han gillar ju, och beundrar sin storebror enormt, men samtidigt är det ju detdär om att få överta storebrors Stora Rum som lockar.

Nu har ju storebror gått och skaffat sig ett jobb alldeles inpå hemmets knutar, så han lär stanna kvar en stund till och sitter i Orubbat Bo I Sitt Stora Rum!

Så då var det bara för mig att än en gång skjuta på planerna på ett bibliotek (i pytteformat) och överlåta det forna kontoret till lillungen. Han har nu då ett litet sovrum, bilderna är därifrån, och ett litet lekrum - som ni helst inte vill se bilder ifrån...hehehe...

Har samlat lite smått och gott (kan ni tänka er?) som jag tyckte skulle passa i ett pojkrum. Glad för att även lillungen tyckte om det!

Sen var det detdär med symaskinen... Jag hade i gömmorna en gammal Singer som funnits i mitt barndomshem. Det är liksom inte bara foten utan hela kompletta funderingen (och den funkar!). Lite fundersam blev ju lillungen då jag föreslog att han skulle ha den i sitt rum, men då jag bedyrade med min mest övertygande mammaröst om att själva symaskinen faktiskt inte syns alls, gick han med på att ha det som bord.

I praktiken kommer det att bli ett bord för hans lilla dator (som han kommer att få i födelsedagspresent, ssshhh...säg inget högt!) så det räcker gott och väl. Ritar och gör läxor och sånt lär han fortsätta att göra vid köksbordet, som jag i tiderna och storebror gjort!

Så, här är hans lilla kryp-in. Hoppas han skall trivas här i väntan på Det Stora Pojkrummet!

(Den uppmärksamma kan se att fönsten ser olika ut, men det beror ju bara på att det ena ytterfönstret är under arbete i Fönsterrenoveringsfabriken i källaren...;))

Sängen är inbyggd med skåp ovanför som sväljer mängder av grejer, och under sängen finns lådor som sväljer resten. Små rum skall ha fiffiga lösningar. Och även den tuffaste av grabbar vill ha lite mjukis...om också av den tuffare sorten även den! Lillungen och jag besökte Muminland i Nådendal i somras, lite som en sån där nostalgitripp som man gör när man står på gränsen till att vara Stor men ännu också kan vara Liten om man vill.

Hem flyttade ett Stinky-mjukis, lagom tufft men gulligt mjukt...

Så, i väntan på födelsedagspresenten får det nygamla flygplanet stå parkerat på (symaskins-)bordet. Även om jag försöker undvika att tänka stereotypiskt när det gäller typiskt flickigt eller typiskt pojkigt, så är det bara så att ett skramligt flygplan bara skriker ut pojkrum - och det trots att det står på en gammal symaskin...;)

Det Stora Pojkrummet håller också på att genomgå en liten förvandling. Min äldre hade dock starka åsikter om att han bla bara och enbart vill ha rullgardiner där...När jag lite småförsiktigt sådär påpekade om att det skulle bli jättttteeemyyyysigt med lite fina gardiner så tittade han på mig sådär som bara vuxna barn kan se på sina mammor:

- Mamma, på allvar! Om resten av huset är sådär barockt som du tycker om, kan du inte skona ETT rum?

-Baro...vadååå?????

Ha en bra arbetsvecka alla söta barocka raringar därute.

Nu går jag och pudrar peruken....;)

kram

M.