SISTA KVÄLLEN...

....det är någon speciellt med den sista kvällen på stugan, semestern är obarmhärtigt på väg mot sitt slut och även om vi vet att vi återkommer lediga weekendar, så är det inte riktigt samma sak som dessa dåsiga, slöa, stressfria dagar som bara läggs till varandra till ett pärlband av sommar.

Det här är min plats på jorden där det verkligen inte finns några måsten över huvudtaget. Även min lillunge, som ibland kan vara lite rastlös, finner en ro här som vi inte finner någon annanstans. Jo, visst finns det måsten...tuppen skall tömmas, ingen toppengöra precis, men det hör till. Veden skall antingen klyvas eller radas. Stigen till toan skall krattas, berget sopas så det inte är så halt...Men det är inget direkt betungande.....hehehe...

Det har funnits år då jag verkligen behövt denna tystnad, denna stillhet, denna tillvaro av nonstimuli. I år var det ett sådant år...Detta hav, dessa klippor, dessa solnedgångar ger mig styrkan tillbaka. Efter en verkligt stressig tid på jobbet känns detta som ren bomull för själen... Det har mest varit bara jag och lillungen här i år. Min ex. har varit här tillsammans med oss några dagar och det har också varit fint, att märka att vi fortfarande är lika goda vänner som tidigare, men numera... just det bara vänner, men goda vänner!

Jag har haft väninnor på besök. Kommer att minnas med stor värme i hjärtat alla dessa underbara, förtroliga samtal i sommarnatten men dessa härliga kvinnor. Kvinnor som jag känt sedan jag var sju år gammal, och kvinnor som kommit in i mitt liv i ett senare skede, men som alla blivit så viktiga för mig.

Jag kommer också att minnas denna sommar som sommaren då min äldre son och jag hade vårt första riktigt rejäla gräl, men ett gräl som också fick oss att riktigt "tala" med varann på länge, länge. På ett vuxet plan. Det har varit riktigt skönt att möta honom där...

Det gör ont när knoppar brister, och det är inte alldeles lätt med en självständighetslösgörningsprocess (oj vilket ord) för vare sig mor eller son...kanske? Inte riktigt i alla lägen i alla fall :)

Så efter att vi, ovanligt länge för att vara just vi, inte talat med varann, började det kännas lite obekvämt i mitt modersbröst...då läste jag detta på facebook, min älskade, älskade sons uppdatering:

"Just wanna thank you for beeing around, patiently waiting and holding me down. It´s no easy to see, from D to the B, that without no you, there would be no me. So here is my thank you for beeing my Mom, watching me grow from a boy to a man. You are my home, my cornerstone, and you is something I should sit and focus on. - Älskar nog dig, mamma :)"

Och det slog mig att det är just det jag helst av allt vill vara - en grundsten för mina barn - vilka stigar än livet väljer att kasta in oss på...

Nu blev det lite mer känslosamt än jag tänkt mig i sommarkvällens skymning....:) eller kanske just därför, att dessa varma sommarkväller bjuder på tillfällen till förtroligt prat?

Så njut av alla sköna samtal som sommaren bjuder på...njut av varandra, vem ni än samtalar med...tids nog sitter vi inne i våra kojor och undrar!

P&K

M

SOMMAREN MED CENTSU...

...jo tack, jag veeet att det låter som titeln på en dålig roman, men faktum är att den lilla ynkliga kaj-ungen har spelat en stor, och underhållande, roll i vår sommar :)

Aldrig trodde jag då jag hittade honom utfallen ur boet för snart två månader sedan att han skulle följa med mig hela sommaren!

llllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllögggggi hh+++ånnnnnnnnnnnnn...tro inte jag fått solvärmefnatt nu, men "kommentaren" här innan har faktiskt Centsu skrivit...eller rättare sagt, han tog en liten genväg över tangentbordet...;)

..snacka om social kaja!

Är vi nere vid stranden är han med...trots att det är aningen varmt i den svarta kostymen. Tack och lov har han insett att man kan ta ett svalkande dopp....i kattens vattenskål! Är vi och simmar sitter han på parasollet och har ett vakande öga på oss. Till natten kryper han självmant in i sin kattbur (fast utan katt då alltså) som varit han hem nu ett par månader...Har jag glömt att "bädda" åt honom (sätta in en ren tidning) kommer han ut tillbaka och kraxar lite så jag vet vilken miss jag gjort!

Havet har han dock en sund respekt för, efter den första flygturen som höll på att sluta i vassen håller han sig till landbacken - också då han är i luften! Ibland kan han vara ute på flygtur en längre stund, men när jag ställer mig på klipporna och ropar på honom, så kommer han svävande genom skogen och landar (oftast) på mitt huvud! Han må vara en simpel kaja, men att se honom komma, elegant parera alla stammar är ganska fint faktiskt. Han är min örn - liksom...lite i alla fall;)

Oftast håller han ändå till där vi är...

Troligen skadade han näbben när han föll från boet (ett fall på fem meter i allafall...) så han har en ytterst kännspak näbb. Den ger honom onekligen ett lite komiskt utseende. Men till min glädje verkar den inte nämnvärt störa honom i sin självständiga jakt på föda. Och så kommer han ju att vara lätt att känna igen sedan när han "flyttat hemifrån".

Så här i sommarhettan skulle man ju vilja tro att han var en lyckans kaja som ramlade ur boet...hans syskon lever nog ett tufft liv i stan, uppvuxna vid torget i en förort. De har knappast haft grynost, leverkorv, avocado, jordgubbar och färsk bulle på menyn...

...eller vad vet jag? Men skäriluft - det har de inte. Om nu en kaja uppskattar sådant. Men han VERKAR göra det...

Lite lättsam sommarläsning är inte heller fel.....att tugga på. Som alla barn är han otroligt intresserad av att peta på precis allt! Allt, allt skall undersökas!

Också mitt glas med lite kvarglömd cider väcker små habegär...

...nämen stopp där!!!! Små kajor kan faktiskt bli fulla som...just det kajor, av att smutta på detdär!!! Det tar jag hand om ;)

Och att sätta sig brevid mig när jag sitter på terasskanten och njuter av utsikten, böja sitt huvud till tecken på att han vill bli krafsad i nacken har blivit en daglig liten rutin...

Nu, när solen sakta håller på att säga godnatt skall jag gå och värma bastun. Sedan ett sent nattsim och så är det dags att krypa i säng för vår del också. Centsu har redan krypit in i sitt lilla krypin.

Go´natt alla söta därute i sommaren!

Kram

M.

ENKEL LYCKA...

...och blandade intryck, idag.

Känner ni ibland att hela hjärtat fylls av lycka för något som ni inte är alldeles säkra på att någon annan förstår? Den där underbara känsla som fyller en och som man inte ens nödvändigtvis behöver dela med någon, den är så privat?

Just den känslan kan överväldiga mig emellanåt. Det behöver inte vara så konstiga upplevelser. De senaste dagarna har jag känt den känslan flere gånger. En lycka över skönheten i naturen, över enkla ting, och framför allt TID att hinna njuta fullt ut av dessa små stunder.

En enkel middag nere vid stranden. Hur ofta kommer det egentligen kvällar som denna? Då havet ligger tyst och stilla vid ens fötter och kvällssolen smeker en med öm hand?

Hur ofta ramlar man över en orkidé bland blåbärsriset under sin skogspromenad? Jo, jag vet orkidén är ingen sällsynthet, men ändå?

Hur ofta kan man bara njuta av att få se barnen må gott, leva lustfullt sommarliv? Så långt från läxor och prov och presteringar som man kan komma?

Att se sina djur bara njuta och ta dagen som det kommer? Borde inte vi mäniskor också lära oss att göra det lite oftare? Vi kanske skulle må bra av det?

Min kvällspromenad blev visserligen intetgjord av en plötslig regnskur, men istället kunde jag sitta på terassen och se en liten skäggdoppingfamilj besöka vår strand.

Och så dessa solnedgångar över havet! Det finns absolut inget i mitt liv som jag upplever som mera rogivande! Att bara få sitta och glo på detta och låta tankarna vandra iväg sina egna vägar. Det är lycka för mig.

I natt vaknade jag av att en sval, nästan kall, vind svepte in genom fönstret. Tacksamt tog jag emot den. Även om mitt sommarsovrum ligger bara några tiotals meter från det öppna havet, så känns en sval nattvind underbar när den söker sig in till sommarvarma kroppar. Klocka var halv tre. Jag satte mig upp för att ta emot den följande svala vinden. Då blixtrade det till så jag blev förbländad för en stund, och åsksmällen som följde gjorde mig nästan döv. Detta spektakulära naturfenomen som åskan ändå är! Egentligen. Ensam i natten på en terass några meter från havet satt jag och beundrade detta otroliga. Detta vackra, och högaktningsfulla.

Nej, jag är inte rädd för åskan. Trots att jag sett blixten klyva vår gårdsbjörk, trots att jag kastats ner på knä då åskan slog ner någon meter från huset när jag var liten, trots att jag sett en kulblixt komma emot mig. Eller kanske just därför? Jag har samma respekt för åskan som jag har för havet. Det är så vackert - och ändå hänsynslöst, kraftigt, otämjt.

Men just i såna ögonblick när jag känner mig så liten inför naturens skådespel kan jag samtidigt känna sån lycka - över att få uppleva detta stora i det lilla.

Något litet stort i det lilla kände jag också då Centsu tog sin första rejäla flygtur över vassen och elegant svängde in mot land istället för att landa med ett plask havet. Lite sådär "mamma-stolt". Ni vet?

Och lycklig är jag också nu, då jag hoppas jag kunde delge ens en liten, liten smula av den lycka jag känner för allt det enkla och vackra som finns omkring oss, men som vi kanske inte alltid hinner se och märka?

Alltid är det inte lönt att bara sträva framåt mot det "perfekta" utan ge sig tid att bara njuta av det som är. Just nu.

Gå ut, dofta på sommaren - oberoende av om det är gassande sol eller regn. Just idag doftar livet så här...så gott!

Kram M.

UNDERBART ÄR KORT...

...underbar är blomningen på dessa "broiler"-blommor. Missförstå mig inte, jag älskar pioner, men i min i övrigt ganska sparsmakade trädgård när det gäller blommande blommor blir det lite broilereffekt när pionerna blommar :). Och blir sommartemperaturerna som det lovats upp mot + 30-strecket, så är detta underbara kort, alldeles för kort...

En kort tripp till Sverige har jag hunnit med sedan senast. Skulle hämta hem äldre grabbens gamla Volvo som gav upp på hans hemresa från Norge, till all tur nära min svägerskas gård en bit utanför Norrköping. Den har stått där sedan dess...Volvon har betett sig bra då hon prövat på att starta den, men när vi skulle starta den för hemresan hände absolut ingenting...alltså ingenting, trots konstgjord andning i form av startkablar...så nada! Den gamla Volvodamen sade inte ett knyst.

Undrar om hon vill få sin sista vila i sitt ursprungsland. Kan det vara så?

Kanske det? Iallafall blev det tåget för vår del tillbaka till Stockholm och båten hem till Finland.

Även om sonen var sur som en ättiksgurka när han inte fick bilen sin hem har allting också en ljus sida...eller JAG tycker det iallafall:)

Jag fick nämligen lite tid över att besöka min favoritbutik när jag är i Stockholm;

Årstiden.

Eller som sonen uttryckte sig: Det här är en riktig "mamma-butik" (hörde jag måntro en enliten suck efter det???). Jag besinnade mig och släpade faktiskt inte hem hela butiken, jag looovar.

Men det var inte bara jag som blev förtjust i ett och annat ting där. Sonen (!) hittade ett par stora (läs stora, och tunga) lyktor på fot som han (!!) tyckte skulle passa alldeles ypperligt i vår trädgård. Han till och med lovade (!!!) släpa dem genom Stockholms gator, med tunnelbanan ut till Värtanhamnen utan att blinka! OCH med tåg från Åbo till Helsingfors OCH med buss till min exs hemgård där jag hade min bil. En blick i min magerlagda plånbok var det enda som hindrade oss (eller mig då...).

Men de VAR läckra! Lite smått och gott läckert kom dock med hem, men det vägde inte så mycket...inte heller plånboken tyckte det var FÖR betungande, hihii...

Men NU, nu skall jag packa ner ungar, och katt och kaja och styra kosan till stugan! Och där stannar jag så länge solen skiner och värmen är sådär riktigt somrig!

För er som undrar hur det är med lilla Centsu, så lever han kanske ett inte alldeles typiskt kaj-liv. Han är väldans sällskaplig och tidvis riktigt kelig! Men han utvecklas sakta men säkert.

Han har också utvecklat en kaxig arrogans mot katter, han bara flaxar till med vingarna och problemet är löst - enligt Centsu...Hoppas det inte blir hans öde. Idag var grannens hankatt en sväng in i vår trädgård och Centsus skrämseltaktik fungerade inte riktigt så effektivt...

Men nu...skall det bli sol, hav och klippor en tid framöver. Bloggar gör jag om vädret, vindriktingen och annat suspekt samspelar så att nätet fungerar...alltså inte fiskenätet utan det andra..hahaaa..

Det blir nog inte så mycket nätfiske för oss, det blir mest att smyga ut i kvällsskymningen och kasta lite. Kommer det nåt så kommer det, kommer det inte så är dessa stunder ändå magiska på sitt sätt!

Morgonfiske är inte så populärt...mina barn har ärvt min kvällsgen, den som gör att man gärna sover liiiiite, liiiiiite till...

Och det skall det också bli av - underbara (korta) sommarsemester. Långa frukostar, inga måsten, spel eller bara prat i sommarnatten. Från och med nu slänger jag klockan i byrålådan och går på känslan....

Gör ni det också!

Kram M.

SKÖNA SOMMAR...

...hoppas ni alla har en fin midsommarhelg.

Mätt och belåten med nypotatis, sill, en liten snaps och söta jordgubbar i magen kan jag bara säga att midsommaren smakar alltid lika gott.

I morse när jag vaknade sken solen från en klarblå himmel, men klockan vara bara barnet, alla andra sussade så sött, så jag slöt ögonen och fortsatte sova litelite till. Så snopen jag blev när jag ett par timmar senare vaknade och vädret så ut såhär:

Nämen, hallllåååååå?

Till råga på allt så började det regna så ingen frukost nere vid havet blev det...Man borde ju vara van, att midsommar vädret kan vara nyckfullt, men ändå...Det är detta jag drömmer om huttriga vinterdagar. Att få gå ner till stranden och njuta av låååånga frukostar i solen med vågskvalpet bara ett par meter ifrån!

Alla var inte lika nere över det regniga vädret som jag, lillungen han stack iväg med fiskespöet i högsta hugg. När han efter en god stund återkom, utan fångst visserligen, men det kanske inte ändå är det viktigaste? Då började solen titta fram bakom molnen.

Och bara på några minuter förvandlades det ruggiga vädret till världens sommardag! Nu gällde det att ta tillvara på dessa stunder. Även vår lilla kaja, Centsu, njöt av sol, värme och salta vindar!

Jag undrar om jag någonsin kan få nog av dessa sommardagar? De är ändå så få, de där riktigt soligtgassiga, skönfläktande, och framför allt lediga dagar!

Men nu blir det fyra veckor av lediga dagar!

Lojt satt jag i solen och följde med kajungens upptäcktsfärder på de varma klipporna.

Och den där himlen...att den bara kan vara så blå!

För en stund lämnar jag min plats i solen, för vi skall tassa några hundra meter genom skogen till grannstugan, för att återigen fylla magen med sommarsmaker. Mmmmmm!

Livet är inte så tokigt!

PoK

M.