...blir det lätt att man gör när vårsolen börjar värma löftesrikt. På min veranda sitter den lilla trädgårdsälvan och blickar längtansfullt ut, där har hon suttit och sett det ena snöovädret efter det andra dra förbi - hela vinter.
Det är nåt med kalla verandor. Man pyntar och gör det ombonat på hösten, och ändå känns det rummet inte som ett rum vintertid. Det blir lite osynligt, allt som finns där. Också stämningen av glasveranda försvinner. Man sticker sig hastigt ut där för att hämta in lite ved som finns i en jättekorg, ibland kan man tom ta en sväng med dammsugaren...fort, fort det är kallt, kallt. Man hastar igenom där, antingen på väg ut eller in.
Och så plötsligt en dag SER man, återupptäcker detta rum. Plötsligt en dag GLÖMMER man att stänga dörren efter sig (det gör man inte en bister vinterdag...skulle man mot förmodan göra det så ryter nån inneboende nånstans ifrån; STÄNG DÖRREN!!! heheh) I morse (läs väääldans sen morgon...) när jag tassat efter tidningen från postlådan, gjorde jag det, jag GLÖMDE stänga dörren, och insåg att solen redan värmt upp glasverandan så till den grad att där var nästan lika varmt som i resten av huset! Oj, det kändes nästan som att återse en vän som man inte träffat på länge:)
Nu blev det fart på städandet...för i ärlighetens namn var inte varandan längre riktigt lika mysig och städad som i höstas...Egentligen drällde det av en massa underliga saker som bara "hamnat" där under vinterns lopp...verkligen besynnerligt...;)
Och samtidigt som jag städade där och städade undan en hel del, märkte jag hur fantastiskt skönt det var. För samtidigt som jag plockade bort en massa onödigt och gallrade friskt i allt pynt, så kände jag också hur jag städade i mitt inre. Jag vet att det kan låta lite märkligt, men så kändes det! Jag städade också upp mitt sinne inför våren.
Och vår är det även om snön står upp till fönstren, hinner knappt sätta fram vitlökar innan de börjar skjuta fart. Har inte hjärta, eller ens lust att gömma in dessa små livsbejakande varelserna i ett mörkt skåp för att de inte skall skjuta skott. Nej, fram med våren och allt vad det för med sig!
Verandan är nu redo att ta emot våren, tallrikarna väntar på att få agera underlag för vårliga blomkrukor, och nu kan jag ställa mig på verandan och åter igen uppleva rummet, uppleva våren som väntar bak knuten! Det är bara att blicka framåt!
Varmaste kramen, go´vänner!
M.
