BACK ON TRACK...

 

 Det är måndagförmiddag, och jag har precis sorterat klart 

bilderna från min Kuusamo-resa. 

Även här i södra Finland håller vintern ännu ett hårt grepp, 

det dalar ner lätta, kalla snöflingor.

 Fälten har en skare som galant håller att gå på, det är

länge sedan det varit så. Känns nästan som barndomens vintrar då man 

skidade på skaren, solen sken och man hade apelsiner med sig i ryggsäcken. 

     

Den här gången blev det inte att gå Karhunkierros (Björnrundan) när jag var där 

i Kuusamo, den är nämligen hela 80 km lång, men en liten sväng längs den blev det ändå. 

Det här är den mest populära vandringsleden i Finland och lär vara galet vacker. 

Jag tvivlar inte.

Kanske jag återkommer någon gång till dessa skummande forsar och djupa skogar?

Utanför mitt fönster har flingorna som dalar ner ökat i antal, 

de faller tätt nu och förs i sidled av vinden. Det känns ett litet drag

från de gamla fönstren, jag kokar mig en kopp kaffe och tar itu med

det jag har inplanerat för dagen, börja skriva på mitt examensarbete

som skall vara färdigt i maj. 

Även om snön vräker ner därute, så är våren ändå strax här. 

För det står så i kalendern. 

RIISITUNTURI...

När jag var barn, på 70-talet, så hade vi i bokhyllan i mitt barndomshem en bok om Finland. 

Min mamma jobbade en tid inom resebranschen, så jag tror boken var från något evenemang hon

hade deltagit i. Jag vet faktiskt inte. 

Oberoende så minns jag ett par bilder från den boken som starkt blev i minnet

hos under tio-åriga mig. En var en mysig bild tagen inne i en torrfura-stuga av en tjej i snygga skidbyxor (de med gummiband under hälen, remember? anyone?), 

fin hemstickad ylletröja och i bakgrunden en värmande brasa i den öppna spisen. 

Jag kunde ha flyttat in i den bilden på direkten alltså! 

Och så fanns det bilder av dessa snötäckta granar från fjällen. 

Så jag älskade de bilderna! 

Känslan, stämningen atmosfären...allt tilltalade det barn jag var!

Under årens lopp har jag nu och då fått uppleva dessa landskap i vinterskrud, 

och varenda gång griper de tag i min själ med sin andlösa skönhet!  

Dessa snöiga landskap drabbar mig alltid lika starkt. 

Andlöst står jag där och ser solen försvinna.

Och det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja vara på 

än just här, just nu. 

Det är närmare -30 grader kallt. 

Kaffet i min termos har svalnat sedan länge, men det gör inget. 

Här smakar också kallt kaffe helt okej. 

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN...

Jag tänker inte säga grattis. 

Inte grattis till alla kvinnor, bara för att det är 8:e mars, bara för att en är kvinna. 

Däremot är jag glad i att vara kvinna! 

Glad för de små steg vi tar mot jämnlikhet. 

Riktningen är den rätta, det går bara så erbarmligt långsamt! 

För snart tio år sedan sade Viviane Reding, då EU-kommissionär, orden som jag ofta tänkt

på när det är dags för Kvinnodagen. Hon sade nämligen: 

"Så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter".

Och jag tror rätt så få riktigt känner till bakgrunden till varför vi firar Kvinnodagen? 

Och varför det, för mig, känns lite avigt att grattas "bara" för att jag är kvinna

och för att de nu råkar finnas en sådan här dag...

Vi går tillbaka dryga hundra år i tiden. 

År 1913 var Finland, som känt, en del av Ryssland. De ryska kvinnorna firade sin första

kvinnodag sista söndagen i februari 1913 som en del av den fredsrörelse som fanns mot det kommande kriget. 

(Den sista söndagen i februari 1913 enligt den julianska kalendern är samma som 8 mars 

enligt den gregorianska kalendern.)

Följande år håller man flera kvinnomöten just den 8 mars för att protestera mot

det hot som fanns och som sedan skulle eskalera i det första världskriget. I Ryssland, mot slutet 

av kriget, hade miljoner soldater dött och människor svalt och då strejkade

kvinnorna för det man kallade Bröd och Fred. Denna strejk kom till att bli startskottet

för februarirevolutionen 1917. Vad detta kom att betyda för Finlands självständighet vet vi alla.

Den internationella kvinnodagen instiftades ursprungligen i Tyskland redan 1910 och var

redan då en politisk dag vars främsta syfte var att stärka kampen om kvinnlig rösträtt. 

De kvinnor som var med då, de som protesterade mot krig, som fick till rösträtt åt kvinnor, 

dem kunde jag gratta.

Och framför allt tacka för vad de gjorde för oss.

Och nu, hundra år senare, är det vår tur att göra vad vi kan för att fortsätta det jobbet. 

För så länge vi inte har jämnlikhet mellan könen, är jobbet inte gjort. 

Projektet inte rott i land. 

Och därför känner jag det lite larvigt faktiskt att bli grattad på kvinnodagen. 

För om jag skall vara ärlig så har jag inte gjort så mycket för konkret 

för en jämlikare värld. 

Hade jag gjort det - då hade det funnits orsak att gratta mig, inte annars.

Men jag vill inte bli grattad bara för att jag föddes till tjej, nej! 

Blommor denna dag undanbedes, gör något för en jämlikare värld hellre. 

Tack! 

Ja, usch vad jag känner mig som en riktig glädjedödare och tråkmåns, men kvinnodagen är ju inte  frågan om att någon (man) ger en ros, att någon butik bjuder ut 100 € shoppingpengar till någon kvinna/tjej, det handlar inte om att "gratta".

(har jag sagt det redan?) 

Det är så mycket mer, så mycket större än så.

Lite som landskapen jag varit i de senaste dagarna. 

De som också är så mycket större,

så mycket mer. Där människan kan andas fritt.

*amen*

ATT KUNNA SE LÅNGT...

Det finns en andlös skönhet i att kunna se långt. En skönhet

som får det att kännas friare i bröstet, lugnare i själen, vilsammare i andningen. 

Jag känner samma för öppna hav som här där blicken kan vandra

långt, långt och ta med sig tankarna, låta dem flyga fritt utan hinder. 

Här vilar hela jag. Här är jag. 

LIESJÄRVI NATIONALPARK...

Skönt när saker släpper liksom samtidigt.

Fick äntligen medicin som verkar bita till foten som strulat sedan sommare, ryggen som 

varit på dåligt humör en vecka gav med sig och Så Sken Solen! 

Och det är söndag och ledig dag! 

Aaaaah! 

Jag blir lite rastlös om jag inte får släpa min lekamen ut i naturen med 

oregelbunden regelbundenhet. 

Men idag! Jaaaa!!!! 

En tid har jag redan haft ögonen på Liesjärvi nationalpark. Den ligger en dryg timme från Helsingfors, så bara att koka kaffe och bre några smörgåsar och ge sig iväg! 

Där finns fler olika leder att välja mellan, men eftersom jag inte vill utmana 

ödet vare sig med fot eller rygg så valde jag en rutt på knappa sex kilometer.

Karta över området hittar man

HÄR

Vi, jag hade en något motsträvig tonåring med på släp, parkerade vid 

parkeringsplatsen vid Kopinlahti (Kansallispuistontie 203)

för jag ville gå över Kyynäränharju som verkade jättefin.

Och det var den! Stigen går längs med en låg ås som bara har en bredd på några meter

på sina smalaste ställen och man har hela tiden vatten på båda sidorna. 

Åsen är knappt en och en halv kilometer lång. 

Jag hade tänkt att vi skulle gå en kortare ringrutt på knappa 3 km som heter Hyypiö.

Vill man gå den får man vara lite påpasslig när man kommer till norra sidan av åsen för

Hyypiö-stigens början är inte så jättebra utmärkt, men som tips här.

Kommer man söderifrån och går norrut längs åsen, så kommer det ett par stenbumlingar 

(du kan inte missa dem) utsatta på stigen, efter dem gäller det 

att hålla utkik till vänster. Där finns ett litet vägskäl som man skall välja

och en bit in på den vägen börjar Hyypiö-slingan till höger.

Slingan slingrar sig som en stig genom ja...skog.

Stigen var precis bara en stig i skogen så man fick nog gå och 

hålla ögonen på stenar och rötter nästan hela tiden, men annars 

enkel och lätt att gå. 

Efter ett tag kommer man upp på ett högt berg med fin utsikt över sjön.

Vi hade lite planerat att äta vår medhavda matsäck där, men det hade en barnfamilj

också siktat in sig på, så kände att de kunde väl få ha berget för sig, så vi tassade vidare.

Efter ett tag kom vi till ett annat berg, även om det inte var lika kalt (läs torrt) och 

inte hade lika fin utsikt (läs lite mycket växtlighet framför utsikten) så var vi vid det skedet så

hungriga så det kvittade. Tonåringen, som inte hade käkat frukost innan start, 

 hade redan börjat bli lite dyngsur i sin attityd, så

en (mat)paus var inte bara önskvärd utan en (livs)nödvändighet. Typ...

Ja..vad gillade jag dagens tur? 

Att gå längs åsen var absolut fint! 

Och sedan själva slingan då?

Vi mötte en del barnfamiljer och själv tänkte jag också lite i de banorna att slingan 

är perfekt om man vill ta barnen lite mer "ut i skogen" än att bara 

gå på sandade vägar i centralparken - 

men utan riskt att tappa bort sig om man är nybörjare. 

I övrigt var det inte många vandrare på vägen, en handfull även 

om vädret var fantastiskt och höstlovet stundar. 

Så om man vill undgå Noux proppfulla rundslingor i ungefär samma 

längd så är Liesjärvi absolut ett alternativ! 

Själv blev jag lite sugen på att utforska mer av nationalparken, gå längre turer 

och kanske sova över i en av hyresstugorna? 

Nu var det inte en möjlighet som tanke ens. 

Den dyngsura tonåringen aka lillungen 

fyller sista gången tonår i morgon och skall naturligtvis firas 

med tårta på säng och ljus och sång och ja...heeeela baletten.

Och då kan man ju inte ha en mamma som valt att sova över i en 

enkel stuga i en nationalpark någonstans i Finland, eller hur?

Dessutom har hon en jobbigt lång to-do-lista för i morgon.

Bara det. Och så födelsedag då. 

*

Men en annan gång.

Med bättre tid!