SÅ KOM FROSTEN

 

Sov, som vanligt, med fönstret öppet. I natt kom ändå en isig vindil in och fick mig att krypa djupare in under täcket. Min hund, som sover i min fotända kröp in under täcket, suckade djupt och lade sig tillrätta mot mina bara fötter. Det värmde skönt. Oss båda. 

Eftersom det var lördagmorgon, sov jag lite längre, men trots att klockan passerat tidig morgon med någon timme då jag steg upp var det frost kvar i gräset. Medan jag drack mitt morgonkaffe sneglade jag på flödet på Facebook och kunde konstatera att många skrapat sina vindrutor denna morgon - även här i söder. I Lappland föll den första snön. Brytningen mellan årstiden höst-vinter är den mest skarpa av alla årstidsväxlingar, tycker jag. En rejäl frostnatt och det är så mycket som stannar upp. En rejäl frostnatt och träden fäller sina löv som om man knäppt på en knapp. En rejäl frostnatt och så mycket därute i trädgården tackar för sig. 

Dahliorna hör ju till de känsligaste. Man förstår det när man klipper av en dahliastjälk. Det är som ett sugrör fyllt med vatten. Har också i rabatten ett par andra växter som inte riktigt klarar vintrarna här på dessa breddgrader så de får också komma in i ide. Grävde också ner de sista lökarna. I år har jag det mesta i krukor faktiskt. Skall testa på det i år - och hoppas på en mild vinter. Sannolikheten att lyckas blir lite större så. 

Grävde också ner vitlöksklyftorna, sorten heter Therdor, som skall vara en "tidig sort med utsökt smak, hög skörd och dessutom väldigt tålig och lättodlad". Låter nästan för bra för att vara sant. Återstår att se hur det hela ter sig nästa sommar. 

Den här våren och sommaren blev ju rätt märklig pga coronapandemin. Det hade nog ingen kunde ha anat sig till. (Förutom möjligen Hanne-Vibeke Holst i boken "Som pesten". Läs den...kusligt aktuell) 

Ingen kunde väl för ett år sedan ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur livet, med alla de nya restriktionerna och uppmaningarna för att hålla pandemin stången skulle påverka vårt dagliga liv. 

Så när jag gräver ner lökarna i myllan så tänker jag för första gången någonsin - hur ser världen ut när de här lökarna sticker fram sina spetsiga gröna genom myllan? 

Så har jag aldrig tänkt förr. 

GRÅVÄDER - ATT LUFTA SJÄLEN

På finska finns det ett uttryck : Pilvisenäkin päivänä aurinko nousee! 

Ungefär som att "även en mulen dag stiger solen upp". Jag har det här på en liten lapp för att stundvis påminna mig om att det faktiskt är så. Vi ser inte solen ständigt, men den är där, och en annan dag visar den sig för oss igen. Men den ÄR där, med oss, varje dag. 

Jag gillar ju gråväder nästan lika mycket som jag gillar soliga höstdagar. Det är bara det att det inte alltid är lika lockande att ge sig ut på en utfärd när molnen ligger tunga over tillvaron. Däremot är det ofta då man får vara mer för sig själv även på de mer populära natur-utfärdsplatserna. 

Denna märkliga corona-tid har ju fyllt våra naturparker med mer människor än kanske någonsin. Och för en person, som jag, som helst vandrar ensam, kan det kännas lite "trångt" på vissa ställen här i huvudstadsregionen. När jag går ut på mina promenader och vandringar så vill jag helst gå för mig själv och låta lugnet tala till mig och ja, helt enkelt lufta min själ. 

Då gör jag ibland så att jag helt enkelt ger mig ut då vädret är sådant att det inte lockar gemene man ur slott och koja. Eller så har jag gjort så att jag jobbar på lördagen och tar måndagen ledig i stället. 

Letar upp ställen som inte är så där otroligt populära. Blir bara allt svårare att hitta dessa "egna" och "tysta" platserna då så många människor upptäckt det fina med att vistas i naturen i år. 

Och det tycker jag verkligen är alldeles härligt! Att människor, gammal som ung, upptäcker vår natur och vilken avkoppling den ger. Vilken möjlighet att lufta själen. 

I morgon skall jag igen roa mig med denna favoritsyssla. 

Att släppa tankar, funderingar, drömmar och önskningar att vandra fritt medan den ena foten läggs framför den andra i en skön, stilla, lunk. Det utlovas mer gråväder. Och det är inte alls så illa som det låter. 

Testa på gråväder något tag. Själen tackar! 

 

SKÖN SÖNDAG

Vaknade av att regnet öste ner. Det var väntat i och för sig, men ändå lite nedslående. Hade planerat en fotopromenad med en förening där tanken var att jag skulle dela ut lite fototips främst för mobilfotografering. Det är ju ändå så de allra flesta av oss fotograferar. 

Några whatsapp-meddelanden, som handlade om regnar det för mycket eller inte för att genomföra utfärden, senare satte jag mig i bilen utrustad med gummistövlar och regnrock. Vi fick en skön promenad i ett något ruskigt höstväder som efter ett tag utvecklade sig till riktigt skönt höstväder. Insåg att man aldrig skall ta ett regn för ett nej. 

Efter ett tag höll regnet upp och det blev så där vackert disigt med ett milt sken på alla höstgula löv. 

Vi vandrade runt på ena av mina favorit-utflyktsmål i Helsingfors. Fårholmen och Granholmen intill Gammelstadsviken. Alltid lika fint där. 

Det har varit en fantastiskt fin höst. I veckan lär det ändra. Eller ja, det kanske fortfarande är lika fantastiskt fint, men kylan lär komma. Har ett gäng blommor som inte är så förtjusta i frost som skall flyttas in och så ett gäng lökar som skall i jorden då det blir kyligare. Och så skall jag minsann hinna en sväng till stugan ännu innan vintern. Den varma hösten har lite ruckat på min årsklocka. Jag fattar liksom inte att det redan är medlet av oktober. Borde vara bra mycket ruskigare väder nu...

Nästa vecka fyller lillungen år. Och jag minns att då jag väntade honom hade jag redan ett bra tag gått i både vinterstövlar och använt handskar. 

Vinterstövlarna har jag inte ens plockat fram i år. Knappt så jag använder strumpor ens! Och handskar...

Ja, de hade jag på mig - låt mig se - vårvintern 2019? Då jag var i Kuusamo och det var -30 grader. Men förra vintern. Jag tvivlar på att jag ens använde de en endaste gång...

Vi har haft den varmaste september någonsin. Måntro oktober också slår sitt eget rekord? 

Jag börjar sakna snö. Och kyla. Inte för dem i sig, men för att de är tecken på 

att allt är som det skall vara. På nåt sätt. 

FÖRSTA KRATTNINGEN

Det finns mängder av lövträd här var jag bor som följaktligen släpper mängder av löv varje höst. Och det är ju inte så att alla träd skulle släppa sina löv samtidigt. Nejdå, det skall naturligtvis göras i etapper. Först ut är asken. Sedan det japanska körsbärsträdet, lönnarna, björkarna, äppelträden, vanliga körsbärsträdet, rönnarna, syrenerna, schersminerna, hasseln och så väntar vi en god stund på att eken skall börja släppa sina löv. De brukar vänta tills allt det andra är bortkrattat innan de kommer igång. Och de håller på, och håller på och håller på...att fälla sina löv under en låååååång tid. 

Nu är vi inte längre så nitiska med krattande som förr, men tyvärr måste en viss del iallafall fixas undan, annars yr de in på sandgångarna och så kör man sönder löven, som blir till en lövmos med bra grogrund för ogräs och så har man ett rensa-gångarna-från-ogräs problem i stället.

Jag gillar i princip att kratta, i synnerhet dagar som idag. Lämpligt varmt och solsken och bara fint väder att pyssla på i trädgården. Det är meditativt och skönt att kratta. 

Gubben är på älgjakt, den började idag, och ser riktigt lovande ut att vi kommer att kunna fylla frysen med lite vilt. 

Även om vi inte är direkt beroende av det vi odlar, skördar, samlar, fäller så finns det en viss tillfredsställelse i det hela. Att höst inte bara är dalande löv och krattande, utan också en tid då vi - om än så litet - kan äta av den mat vi konkret, på sätt eller annat, själva fixat. 

 

Till hösten är det också läge att se vad som lyckades bra och vad som inte blev så bra i odlingen. 

Det mesta i den oätliga delen prunkade och blommade och växte så det knakade. Luktärterna som tog så god tid på sig i våras att gro och att växa till sig har nu blivit till ett enormt moln av knallröda blommor. Vildvinet har i år vuxit så det inte är klokt och kärleksörten som var en liten stackars tanig planta har blivit till ett fång av rosa blommor. 

Det som inte lyckades så bra var löken. Satte den alldeles för skuggigt, så ja...vi äter ganska små men attan så ettriga och smakstarka lökar ett bra tag framöver...

Bönorna. De stod nog för torrt, blev lite magra och taniga för att inte säga skinntorra. Synd, för min familj älskar bönor! Den nyplanterade rabarbern växte och jag fick riktigt hålla mig att inte gå och tulla av den, för det skall man inte. Första året skall man låta den rota sig. 

Squashen på ogrästippen gav precis lagom skörd. Ibland kan man ju bli lite stressad av för mycket squash. 

För morötterna var det ett toppenår! Alla sorter levererade fina, prima morötter! Likaså potatisen. 

Och spenat har jag i frysen så det räcker, och så svamp! 

Vilket fantastiskt svampår, alltså! 

Har svamp så vi kan äta en svamprätt i veckan i ett års tid! Och då har jag inte hunnit ut skogen för att plocka trattkantareller än. 

Nä, nu har jag haft min "lunchpaus" och skall gå ut och fortsätta kratta. 

SAIMA-KANALER

På något sätt blir allt det där man vuxit upp med och på något sätt alltid haft framför sina ögon så vanligt att man (jag) inte direkt tänker på dess historia. Jag är ju ett levande exempel på att ju äldre man blir desto mer intresserad av historia blir man. Vad jag vet, händer det de flesta....*fniss*. 

Sedan barnsben har jag regelbundet oregelbundet besökt insjöfinland och sett dessa utgrävda kanaler som förenar de tusen sjöarna med varandra. Att Finland kallas "de tusen sjöarnas land" är ju ingen underdrift. Vi har ju 187 888 stycken sjöar (över 0,05 hektar). För länge sedan var det som i dagens läge är insjöfinland en havsvik, men landhöjningen efter den senaste istiden, gjorde att det hela blev till tusentals insjöar. Isolerade från Östersjön. 

Det är av den orsaken som också Saimenvikaren blev så isolerad och bara finns här i Saimen. För 8000 år sedan isolerades den från andra vikare och har under årtusende utvecklat sig till en sälart med med större ögon, men också större hjärna än andra vikare. Det finns nu dryga 350 individer och för varje mild vinter - de behöver snö och is för att fortplantningen skall bli lyckad - är risken att den snävt uppåtgående kurvan planar ut med för arten ödesdigra följder. 

Nå, vi lämnar vikarna - även om ämnet är superintressant. Finns risk att jag snöar in mig på det annars...

Att förena Saimen med havet var aktuellt redan på medeltiden. Med dagens kunnande kan man bara tacka att det inte blev något av de planeringarna för skulle man gjort som man planerade på 1500-talet, så hade möjligen hela Saimen tömts på vatten - helt enkelt runnit ut i havet. 

Här har jag stannat vid Telataipale kanal som byggdes på 1790-talet och förenade tre olika insjöområden. 

Men det var först i medlet av 1800-talet som man började bygga på den stora kanal som skulle koppla ihop insjöfinland med Östersjön. Den utbyggdes fram till 1939 för att efter krigsslutet 1944 märka att hälften av kanalerna fanns på den ryska sidan av gränsen.

På 1950-talet kom Finland och Sovjetunionen ändå överens om att på 50 år arrendera kanalerna samt en 30 meter bred kanalzon som möjliggjorde att trafiken från Saimen till Östersjön kunde fortsätta. Det 50-åriga kontraktet gick ut 2012, men förnyades och är faktiskt helt unikt i hela världen. 

 

En småruggig oktoberdag är det inte mycket av sommarkänsla kvar i det finska själslandskapet. Det susar tungt i säven och vattnet är kallt och frånstötande. Är det vädret - och hösten - som får min melankoli att blomstra upp, men då jag kör hemåt längs småvägar som inte längre underhålls så bra. Kör förbi hus som lämnats åt sitt öde, förbi kaféer och restauranger som stängt - inte bara för säsongen - utan för gott. Blir lite beklämd över att samtidigt som vi virtuellt blir alltmer globala och har alla möjligheter att ladda upp och på det sättet uppleva vad vi vill, samtidigt på något sätt förlorar vi en verklig värld. 

Det här caféet var stängt. Intill fanns en camping/stugby där växtligheten rena tagit över och ordet "öde" var det främsta ord jag kom på. En skylt på finska och ryska meddelade att campingen var till salu. 

Funderar ofta om corona-pandemin, med alla möjligheter till distansarbete som det i försnabbad takt erbjudit, blir en räddning för landsbygden? Eller är det redan kört? Även om viljan att flytta ut till landet finns, kommer infrastrukturen någonsin byggas ut till vad det ingång var?

Om inte - finns det då en realistisk chans att landsbygden hålls levande?   

EN ENSAM MAN

 Det vanliga är att jag börjar ett inlägg med en bild. Den kommer liksom överst, först. Jag är ju ändå främst en fotograf. Och oftast är det bilden som får mig att skriva, berätta. Sällan eller aldrig tvärtom. 

Jag åkte, som jag nämnde, ett par dagar lite på måfå runt i området kring Saimen, men några ställen hade jag prickat in att jag vill besöka. En av dem har jag velat besöka redan rätt länge.

Alldeles intill den ryska gränsen finns en liten park, en skogsglänta, som bär på en alldeles fascinerande livshistoria och en alldeles trollbindande värld att stiga in i. 

Men först lite historia. År 1944 föds det i Parikkala en gosse, den yngsta i en syskonskara av fyra. Pojken växer upp till en känslig person som inte alltid kanske helt blir förstådd av sin omgivning. På den tiden var det nog andra värderingar som gällde i de Karelska skogarna och som 16-åring började Veijo, som pojken hette, arbeta på kartongfabriken i Simpele. "Riktigt arbete" värderades högt och han kom att bli kvar på fabriken ända till sin pensionering. Veijo blev något av en enstöring som aldrig reste någonvart. Han jobbade på fabriken och på fritiden var han en ivrig idrottare. Men på 1970-talet kom han i kontakt med yoga. Möjligen som någon slags motvikt till jobbet på fabriken, och ett sätt att få utlopp för sin konstnärlighet, började han göra skulpturer i betong. Det var hans tystlåtna sätt att kommunicera. 

Den överlägset mest imponerande och berörande delen i parken är, i mitt tycke, de 255 yogi-statyerna som alla är en slags egenporträtt och en "hyllning till det kroppen en gång var". Där har de stått i skogen och fått mossa på sig. Och de är så otroligt vackra! Ruffa, härliga - och känsliga. Allt på samma gång! 

Jag blev helt betagen. Föreställ dig att gå längs stigen, in under granarnas låga grenar och möta de här, förstenade i sina yoga-asanas. 

Veijo Rönkkönen fick aldrig någon utbildning, inte inom konst och inte annars heller. Han har själv sagt, då det gäller hans konstnärliga produktion att då man kommer på hur man skall göra en sak, då är det svårt att sluta. Jag tror vi kan vara eniga om att det var tur att han inte kunde sluta! 

Veijo var vad man på finska kallar en ITE-konstnär, där ITE står för Itse-Tehty-Elämä. Lite som ett Gör-Det-Själv-Liv. Jag tror man på svenska talar om outsiderkonst, eller folkkonst - där man är självlärd konstnär och ofrivilligt (eller frivilligt) ligger utanför de sk "konstnärliga kretsarna" och saknar målsättning om kommersiell framgång med sin konst. 

År 2007 fick Veijo ändå en utmärkelse i form av ett pris givet av kulturministeriet i Finland för sitt livsverk. Blott tre år senare, som 66-årig, avlider han i en sjukdomsattack. 

Men hans skulpturer lever kvar. Vackrare än någonsin! 

INSJÖFINLAND

Ja, det blev ju så att längtan efter att bara åka iväg för en stund blev för stark, sagt och gjort. Fick vissa saker som skulle fixas på veckoslutet fixade i förväg, så plötsligt var det bara att åka iväg. Dock hade jag bara från lördag morgon till söndag eftermiddag tid på mig, så att åka längre vägar var inte möjligt den här gången. Men från huvudstadsregionen sett är vackra insjöfinland bara några timmar bort. 

Så ditåt styrde jag bilen. Vädret varierade från strålande höstsolsken till lite disigt regntungt gråväder. Inte så stor skillnad, jag älskar ju hösten - oberoende av väder! Den här gången hade jag inte något egentligt mål (eller mening) med på färden. Mest bara ett behov av att komma bort en stund. Jag vet inte hur det är med er andra, men när jag har mycket på gångs så behöver jag få byta miljö för att riktigt ladda upp mig. 

Och så är det ju det här med insjöfinland. Det är ju så vackert där. Hela Saimen-området med sjöar vart än man ser är alltid lika fint att snurra runt.  

För mig bildar Finland liksom olika själs-landskap, som olika delar av mig känner mig hemma i. Det är knepigt att förklara det där. Finland är ju så mycket natur. Men just det att naturen ändå är så lika, skog - träd - berg - vatten, men ändå till sin utstrålning annorlunda talar till mig på olika sätt beroende på var i Finland jag rör mig. Skärgården längs Finska viken är ju mitt främsta själlandskap för att det är där jag är mest, men samtidigt är det något med dessa åsar från istiden och alla dessa tusental insjöar som berör något inom mig. Att simma i havet eller att simma i en insjö, det är helt olika upplevelse! Havet blir liksom aldrig riktigt av med sin "hårdhet" och en insjö - även om den kan vara stor som Saimen-området - har ändå kvar sin "mjukhet". 

För mig är det in i landet där det där mytiska och mystiska som finns i våra berättelser från historisk tid bor. Det är här den finska folksjälen växt upp och frodats. Längs kusten finns, enligt mig, inte samma mystik. Här har sedan alltid kommit och gått olika folk, medan det längre in i landet har varit mer "äkt-finskt". Lite knepigt att förklara vad jag menar. Det är mer en känsla jag får. 

Kan precis förstå de stora konstnärerna som under nationalromantikens gulddagar fann sina motiv här snarare än längs kusten. 

Numera får man kanske lite leta efter de där stämningarna. Inne i städer och byar är det ju precis lika oberoende i vilken stad eller by man besöker i Finland. Samma ABC-bensinstation finns längs infarterna. Samma Prisma och Citymarket på alla ställen. Samma andra stora butikskedjor överallt. Jag försöker blunda för denna konsumtions-monokultur och koncentrera mig på allt det andra istället. Valde också att övernatta ett stycke utanför bocentrum. Hittade ett billigt hotellrum på en nedlagd skola, ett före detta internat. Lyxigt med egen lägenhet för mindre än hälften av vad ett hotellrum inne i stan skulle kostat. Och när jag vaknade av gässens tjatter och drog från gardinerna var detta vad jag såg. 

ÖPPNA LANDSKAP

Jag bär nog alltid inom mig en längtan att "bara dra" som jag skrev om i mitt förra inlägg, men också en längtan till öppna vyer, att kunna se långt. Stundvis är längtan till dessa starkare än ibland. 

Här i veckan hade jag en sådan där förfärlig saknad efter öppna landskap, säkert påverkad av min längtan att resa iväg någonstans. Ge mig av. 

En bekant till mig tipsade redan i somras om ett naturskyddsområde i östra Helsingfors som jag faktiskt aldrig besökt förr! 

Här finns en låååång sandstrand som säkert är alldeles proppfull på sommaren av soldyrkare och ystra barnfamiljer och eftersom jag är mer lagd åt det meditativa hållet då jag tar mig ut i naturen så har platsen blivit obesökt tills nu. 

Den här gången kunde jag inte gå ner till sandstranden i och med att jag hade hunden med mig. Hundar är inte så välkomna dit. Helt förståeligt. 

 

Men till all tur går det en trevlig stig runt hela udden så strand och öppna vyer får man även om man med hund måste undvika just simstranden. Kallvik är en sandås som formades under istiden för mer än 10 000 år sedan. Egentligen finns här två olika naturskyddsråden. Stranden och så sandåsen med sin tallskog. 

På området finns kvar en del sommarvillor från förra seklets början. Då var detta rena rama landsbygden, förstås. Innan andra världskriget tog man sig ut hit till villan med ångbåt från Helsingfors centrum. Idag tar man metron. 

Området här på Kallvik var bland de första som började ta emot sommargäster i och med att Helsingfors började växa som stad. Redan i medlet av 1800-talet flyttade stadsbor ut "till landet" och hyrde då ofta ett torp av någon fiskare. Man säger att bland de som hyrde sig ett torp här ute fanns en viss Alexis Stenvall. Han som senare blev känd som Aleksis Kivi. 

mer om Kivi

Den 10 oktober firas Aleksis Kivi dagen som också är den finska litteraturens dag. 

Här är det inte många steg för att ta sig ett morgondopp i havet. 

Under den mest populära sommarvilla-perioden, i början av 1900-talet, kunde man på våren av ångbåtsbolagen hyra en egen ångbåt så man fick sitt bohag transporterat från stan till villan. Och så på hösten tillbaka. 

Att ångbåtstrafiken i Helsingfors skärgård så abrupt tog slut efter andra världskriget berodde på att största delen av ångbåtarna som trafikerade måste upplåtas till Sovjetunionen som krigsskadestånd.

Lämnar stranden och går också en sväng längs åsen. Det finns stigar och spångar hit och dit att välja mellan. En vardag är det glest med andra människor. När jag närmar mig parkeringen kommer en gråhårig herre susande med sin cykel, han saktar in vid mig och undrar om jag vet var caféet finns någonstans.

- Ingen aning, svarar jag. Jag är här för första gången! 

- Jag med, hojtar han till svar. Och jag har ändå bott i Helsingfors i hela mitt liv! 

Så kan det gå. Det kan finnas små pärlor till ställen nästan rakt framför näsan på en. Dröjer bara ett tag innan man upptäcker dem! 

OLIDLIG RES-KLÅDA

 Som introvert har jag ju inga som helst problem med att inte fysiskt ränna runt och träffa folk, så på det sättet har det här med Corona inte påverkat mig speciellt mycket. 

Jag trivs också alldeles ypperligt med att jobba på distans. Och på grund av personer i riskgruppen som jag har i släkten vill jag också hålla möjligast mycket avstånd till ja....lite allt och alla. 

Men jag börjar sakna att bara sätta mig i bilen och styra iväg någonstans dit näsan pekar. Bara dra. 

Det har varit ett alldeles underbart höstväder och jag längtar mig sönder ut i naturen, men när man bor som jag i huvudstadsregionen så är alla de nära utflyktsmålen alldeles smockfulla av människor nu och jag vill inte ständigt ha människor omkring mig - inte i skogen. Och det har inget med coronapandemin att göra. Jag vill helst redan då jag parkerar bilen uppleva att jag är ensam på platsen. Och det är helt solklart att det händer inte alla tiders varmaste (och vackraste) septemberveckoslut i en region med 1,3 miljoner invånare. Då dessutom många under vårens och sommarens corona-tider upptäckt detta med friluftsliv och det härliga med att vara ute i naturen. Jag passar detta veckoslut. Jobbar på en text som egentligen borde varit klar förra veckan, men som kunde skjutas upp. Solen är varm. Höstlöven dansar. Gubben eldar bastu. Allt är fridfullt och skönt.

Men min själ blir orolig och rastlös. Längtar ut. Längtar bort. Bara för ett par dagar. Bortbort! På riktigt bort! 

Det är precis ett år sedan jag senast åkt iväg någonstans som inte är till stugan. Eller matbutiken...typ.  Och det börjar gnaga som en sten i skon. Jag har en sådan packa-bilen-och-bara-dra-iväg-klåda att det inte är sant!  

Jag tror jag måste bota den på något vis. På något sätt måste jag få lindring! Jag kanske bara måste dra iväg. Bara en liten sväng...Utan att träffa nån, bara jag och naturen. 

Få andras fritt. I djupa andetag. 

SES NÄSTA VÅR

Puuust, vilken vecka! Just var det måndag morgon och så ett par blinkningar och så är det fredagkväll! Känns som en evighet sedan jag satt där på stugan i stormen och då är det bara en dryg vecka sedan. Men höstvädret har varit så vackert som det bara kan vara! Riktigt fina dagar då det verkligen harmar att behöva sitta inne framför datorn eller ränna runt på stan som ett skållat troll.

Morötterna, de sista, rev jag upp från odlingslådan här en kväll. Rensade och påtade på tills det blev mörkt. Älskar doften av höst. Fuktigt, lite småruttet - fast på ett fräscht sätt ändå. 

Gässen flyger över och skränar. På dagen såg jag en tranplog som drog iväg. 

- Ses nästa vår, viskade jag till dem medan jag fortsatte med att skörda lite svartkål till kvällens filmchips.

Mina lökar anlände idag. En del av dem. Då jag i våras började bygga på "den intima trädgården" kunde jag inte ana att det denna sommar skulle växa så galet bra som det gjort. Rabatten är sprängfylld med växter...Bra så! Men då jag tidigare på sommaren gjorde min vårlöks-beställning så hade jag tänkt att jag hade mer utrymme att gräva ner i. 

Nu blir det då, för en del av lökarna att testa på att odla i kruka. Eftersom jag ändå kommer att glömma var jag skrev upp vad jag satte vart så tänkte jag skriva även här. Bloggen finns ju alltid här. 

Här i den lilla krukan ovan är inklämd vita pärlhyacinter. I en lite större terrakottakruka har jag rosa pärlhyacinter med sorten 'Pink Sunrice'

I den gamla gjutjärnsgrytan finns en gammaldags narsiss 'Actaea'. När jag täckte över lökarna med mylla viskade jag också ett litet: - Ses nästa vår!"

En annan narsiss av sorten 'White Marvel' hamnade i min näststörsta svarta kruka. De här är helvita med en fylld mitt, ser nästan inte ut som en narciss. Kallas också orchidénarciss. Blir få fascinerad av att det i en sådan liten, rätt ful knöl, bor något så vackert! 

I år kommer jag således att ha rejält mycket lökar som jag skall testa hur det går att odla i kruka här på våra breddgrader. För min inre syn ser jag en stor kruka fylld med fransiga narcisser framtagna till trappan sedan när gässen och tranorna återvänder. 

Då vi ses igen! 

Tänder ljusen på bordet, men lämnar lamporna släckta. Tar in den smygande höstmelankolin. Som kan vara besvärlig för många, men som för mig är som en snäll famn som tillåter till vila och eftertanke. 

DEN FÖRSTA HÖSTSTORMEN

Kvällen innan stormen simmade svanmamman, hon som förlorade sin partner i den blodiga striden i somras, men sina fyra ungdomar till ungar förbi. 

Alla de fyra ungdomarna såg ut att må bra och vara vid god vigör. Självständiga var de också. 

Först såg jag bara de unga, och hann under en stund fundera att hade det också hänt mamman något, men så kom hon lugnt simmande efter sin ynglingskara. 

Höstmorgonen, och faktiskt hela dagen, var underbart vacker. Solen sken och all tanke på den annalkande stormen kändes faktiskt mer som något man läser om på nyhetssidorna på nätet och kanske inte ändå på riktigt berörde mig? 

Men efter åratal ute i skärgården visste jag att lugnet kunde vara just som talesättet - lugnet före stormen. 

På natten började det vina runt stugans knutar, och framåt morgonnatten vaknade jag av stormens ljud, och även om jag inget kunde se i den svarta natten så kunde jag föreställa mig vågornas dans mot klipporna.

När morgonen ljusnade var stormen ett faktum. De unga björkar, som det inte finns så mycket av här på udden, neg djupt i sina höstgula klänningar. De viga, unga tallarna var inte sämre utan följde björkarna i sin dans till höststormens melodi. 

Under dagen ökade styrkan i vindbyarna och stundvis fick jag ta ordentligt i för att knuffa upp stugdörren. Den nu rådande vinden låg direkt på stugan och varje liten sekundmeter kändes. 

På eftermiddagen gav både elen och datoruppkopplingen upp och jag fick meddela att nu blir det inte mycket av mitt jobbande. Stängde ner allt som hade med elektricitet att göra och gick ut på klipporna för att på mitt sätt ta in stormen, njuta av den, beundra dess kraft och lyssna till dess mäktiga....sound? 

Storm är känsla. Det man upplever på huden, i håret, i kroppen då man knappt kan stå upprätt. 

Men storm är också ljud. Som ett ur-ljud som talar till en på djupet. Man vill ha tystnad omkring sig för att ta till sig stormens ljud. Tror jag. 

 Nu är det åter igen på väg att bli natt, men än brusar stormen på därute. Den har hållit på länge, varit uthållig. Den lilla fjärden, som vanligtvis är så stilla, så lugn, har idag fått leva runt och busa på. Kobbarna som i vanliga fall ligger där som väljästa batonger har idag fått tävla om uppmärksamheten med vågor lika höga som klipporna. Så här innanskärs är det ovanligt. Så här hård storm, så här tidigt på året är ovanligt här men jag gillar ju det. Som jag gillar alla olika väder som ruskar om oss lite. 

Utöver stormen har jag lagt märke till att det finns rätt mycket tecken på möss som tagit sig inomhus. Jag ser det på min hund som direkt blir på alerten om det finns möss i närheten. Men också ser jag det på att tupp-pappret blir rivet under natten. Att det finns små "visitkort" på veranda-bordet, vilket inte är brukar vara vanligt så här tidigt på hösten. Om alls. 

Får mig osökt att fundera på det här gamla talesättet om att möss söker sig inomhus tidigt på hösten om de väntar sig en sträng vinter. Nu har jag skrivit det här. Bara att följa upp då. Denna inte så empiriska undersökning...

P.s. Blogger har tydligen uppdaterat sitt gränssnitt och jag kan väl vara sisådär nöjd med det. Kan tex inte förhandsgranska att mina bilder "sitter rätt" innan jag publicerar - så förlåt om bilderna är lite hipsomhap...

Är också sur, vilket jag egentligen sällan är, på att man inte kan själv bestämma hur långa radera blir om man väljer att centrera texten. 

Vanligtvis gör jag det, men nu blir det bara helt knasigt, så smått tvungen att ta till vänster-marginaltext. 

Kanske det bara är bra, jag vet inte. 

Men smått störande att man fråntas möjligheter att själv påverka utseendet på bloggen. 

I värsta fall byter jag plattform. Och det skulle ju ändå vara lite synd - har ändå varit blogger trogen i mer än tio år. Men föredrar att man kan påverka utseende själv, smidighet och ett användarvänligt gränssnitt. Och det är jag inte helt övertygad om att Blogger erbjuder med sin uppdatering...