KRATTAN VILAR...

...medan regnet vräker, duggar, strilar ner om vart annat.

Löven ligger som klistrade mot grus och gräsmatta och förvandlas till tunn pergament eller till en murken sörja beroende på lövmängden.

Det gör mig rastlös.

Mina nedärvda bondearvsanlag sedan generationer som jag egentligen inte har så mycket nytta av i vardagen spelar mig ett spratt. Jag har ingen åker att ta hand om, ingen kreatur att sköta, ingen gris att slakta.

Ändå har jag en märklig åga om att vissa arbeten skall vara gjorda innan vintern kan komma.

Gården skall vara krattad.

Innan Allhelgonahelg.

Sedan kan vintern komma.

Helt orelevant egentligen, men viktig som en rit inför vintern, för mig.

Ser över åkrarna när jag kör till jobbet och inser att många åkrar ännu väntar på att bli vända.

Åkrar som inte orkar bära en traktor för allt regn.

I det sammanhanget är mitt uteblivna krattande rätt banalt, men ändå i grunden liksom samma.

Vissa sysslor skall vara avklarade innan vintern.

Annars är det inte bra.

Lite så.

En höjdpunkts-syssla på hösten är lillungens födelsedag.

Den inleder höstmiddagarnas kavalkad som når sin höjdpunkt till julmiddagen.

Hösten är tid i köket. 

Allhelgona-middag, farsdagsmiddag, lillajulsmiddag, advent, lucia...

Hösten är fylld med bra orsaker för att ställa sig i köket och röra om i grytorna.

Om man nu skulle känna att man behövde en orsak.

Ibland behöver jag det.

Något som är förankrat i årstiden.

Kanske det än en gång är den där lilla bondesjälen i mig som gör sig hörd.

Som trivs med traditioner och seder. 

År efter år.

Som en motvikt mot allt det snabba, hetsiga, stressiga, flyktiga, fladdriga, 

som ingen av oss kan undvika.

Jag klarar bra av det, så länge jag har en motvikt att luta mig emot, ta stöd av när farten blir för hög.

Idag småeldar jag i öppna spisen ute i min ateljé. 

Där finns både öppen spis och vedspis.

Vedspisen, den hundra år gamla järndamen, fick en ansiktslyftning här i veckan.

Nej, inte en skönhetsoperation - mer som en ny knäled eller så.

Hon fick en nymurad vägg i sitt innanmäte.

Nu sköter jag om henne som en konvalescent.

Hon skall få torka i svag, mjuk, värme.

Intill henne står ett elbatteri och i rummet breved där sprakar brasan i den öppna spisen och värmer upp, och hjälper till att syster vedspis på andra sidan muren skall återhämta sig.

Går genom det dyngvåta gräset med famnen full av ved mot ateljén där vid trädgårdens ände. 

Tyst sitter jag där i oktoberskymning och matar spisen med små vedklabbar.

Tänker på hur många kvinnor suttit där vid spisen och eldat under de hundra år som stugan stått där.

Hur har de levt?

Varken spisen eller stockväggarna svarar mig.

Ett är säkert - de hade större bekymmer än om gården skulle bli krattad till Allhelgonahelgen.

Ändå får jag inte riktigt ro i min bondesjäl. 

Den del av mig som är förankrad i den lilla bit jord som är min är rastlös.

* 

Regnet har gjort ett litet uppehåll.

Dags att gå och se om det inte skulle finnas en trappa att sopa - 

när nu krattan en gång måste vila.