MED TÅRNA I BLÖT...

...idag, nu på kvällen.

Men innan det har jag faktiskt varit lite effektiv, och fått en hel del saker gjorda.

Och bra är väl det, för av någon outgrundlig orsak skall jag om en vecka hålla ett föredrag om just det temat. Att vara effektiv utan att känna stress. 

Jaha...kan man det - egentligen?

Kan man ge järnet riktigt sådär hundra hela tiden - och undvika stress? Är det ens möjligt?

Och stress sedan? Är det alltid dåligt? 

Och var är stress, egentligen?

Om jag skulle samla tio av mina vänner här runt mitt köksbord och frågade dem när de känner stress och av vad de blir stressade så skulle jag säkert få tio olika svar.

Vi har alla olika nivåer då vi känner stress, och vi har olika saker vi stressar för.

Egentligen ogillar jag hela ordet stress, för det är så laddat med en massa negativ energi.

När stress också kan innehålla positiv energi. Då den är på en nivå som man klarar av att behärska. Då den fungerar som en morot och inte som en piska.

Men när man inte längre har kontroll, det är där det blir problem. När man inte längre klarar av att hålla alla bollar i luften. Det är i den stunden då man småhysteriskt börjar springa efter alla tappade bollar, bara för att inse att man omöjligt hinner fatt dem alla, som man börjar känna att kravatten sitter lite spänt åt.

Men det finns lite trix och knep att ta till innan kravatten börjar spänna.

Jap, och nu skall jag ta ett skönt bad och sedan peta ner tårna i ett ännu skönare fotbad och fundera lite mer på det här med hur man gör för att ta över situationen när allt ogjort tenderar att ta över dig istället.

För det behöver inte vara så. Att man tappar bollarna, fast de tidvis kan vara ganska många. Jag vet, man kan inte alla gånger välja hur mycket man har att göra, inte ens välja hur och i vilken takt man gör saker och ting. Men jag tror på att man kan påverka sitt eget sätt att tänka, och att tackla det ogjorda. Att medvetet söndra det som stressar en i mindre beståndsdelar, så att det inte längre är ett berg du skall flytta - utan bara en massa lass med stenar.

Förmodligen blir det många lass, beroende på, men fortfarande något du vet att du kan klara av.

Och att man minns, att vissa perioder har man rysligt tunga lass som skall flyttas.

Och just då skall man minnas att man inte behöver flytta precis lika många lass nu som man gjorde då lassen var lättare. 

Berget blir ändå mindre. 

Sakta men säkert!

Men nu lägger jag tårna i blöt, sluter ögonen och låter välbehaget sprida sig i hela mig.

Och kanske jag lämnar allt tänkande och planerande till en annan gång...