FÖRSTA ADVENT, SÄGER DOM...


Det är söndagmorgon, eller rättare sagt nog redan förmiddag och jag är inne på min andra
kopp kaffe, sitter och läser tidningar, snurrar på facebook, så där man nu gör en slö,
lite grådaskig söndagsmorgon. 

Lugnet och ron är aningen missvisande för strax skall jag gå och hjälpa
lillungen som skall dra upp sina bopålar, stuva ner dem i kartonger
och från i morgon bli Åbo-bo.

Om det är vemodigt?

Nja, jo, kanske. Lite?





Häromdagen plockade jag fram julpyntslådan. Eller lådorna, faktiskt.

Så de har krympt! Från att ha varit flere stora lådor innan är pyntet nu
nere i två små. Och från dess innehåll kom det bara några få 
grejer fram som fick komma fram.
Märkligt nog infann sig julkänslan ändå, som ett stilla lugn inombords. 

I samma takt med att julkommersen och jultipsen och julmyset skruvas upp
kommer också skriverierna om hur man skall bete sig för att undvika julen.
Eller undvika allt det i julen som ger stress och ångest till och med.




Det får mig att tänka tillbaka på jular som varit, hur jular firats, och hur det 
ändrat på sig under åren ändå, fast man tycker man håller fast vid traditionerna.

Skulle nog kalla mig en julmänniska, en som skarpt gillar julen, även om de yttre
attributen glesnat år för år. 
Sitter och funderar om jag skulle klara mig utan julgran i år? 
Få se? 

Julbordet i år tar nog avstamp i fjolårets nya "tapas-tänk". 
Små smakbitar av julens smaker. Var så lyckat i fjol,
så det blir nog fortsättning på det.

*

Senare på kvällen: 

Nu är lillungens egendom instuvad i en paketbil och i morgon
bär flyttlasset till Åbo. 
Vi har alla lite god lutfisk i våra mätta magar. 
Lutfisk till 1-advent-tradition hos oss.
Nu är det bara skönt att lägga upp fötterna på soffan och njuta kväll.

Och tända det första ljuset. 




SVARTMESEN....


Ända sedan jag varit barn har min favorit(små)fågel varit gråsparv.
När jag var barn hade vi en djup spricka i berget utanför vårt hus, den
hölls alltid ren och fylld med färskt vatten som fåglarna älskade att 
bada i och dricka från. Då fanns det mängder av gråsparvar. 
Nu är de mycket färre - men mer om det i ett annat inlägg. 

Jag har absolut inte helt släppt min barndomsförälskelse till gråsparven,
 eller till dess "kusin" pilfinken, men en liten en som definitivt 
tävlar om mina förtjusnings-poäng här i trädgården är svartmesen! 

En fasligt trevlig filur! 

Så fort jag lagt ut nötter i "nötbaren" hör jag ett fladder 
och kan nästan känna vinddraget av de små vingarna när 
svartmesen susar förbi för att vara först vid serveringen. 

*

Medan jag fortsätter att städa upp runt nötbaren låter den
sig föga störas av min närhet utan flaxar glatt fram och tillbaka
mellan hasselbusken intill och nötserveringen. 
Både talgoxar och blåmesar försöker sig på att 
komma fram då jag fortfarande är kvar, men de fegar ut
och vänder i flykten. 

En riktig liten tuffing denna svartmes.

Det är inte alltid snabbast vinner, men idag var det nog en sådan dag. 
De fem svartmesar jag hann räkna in fick ett rejält
försprång vid matningen bara för att de chansade
och hoppades på att jag inte var speciellt farlig. 

Och det är jag ju inte! Så de hade helt rätt! 
De små. 

TANKAR OM KONSUMTION...


Än ligger mina tomtar och sover sin årssömn och har inte 
riktigt än någon tanke på att krypa upp ur sina vrån,
så bilden är återanvänd från i fjol. 
Men jul skall det ju bli i år också.

Startskottet för julkommersen sker väl i morgon med Black Friday
och sedan rullar det på. Detta evighetsmaskineri. 
Black Friday-Julkommers-Efterjulrea-vinternytt-vinterrea-vårnytt-vårrea-
sommarnytt-midsommarrea...äh jag orkar inte fortsätta året runt.

Jag undrar bara bär det skall bli stopp så där på riktigt, för att människor
inte längre vill shoppa en massa strunt. För om man skall vara ärlig så
shoppas det så otroligt mycket mer sådant som inte behövs än sådans som
man faktiskt har behov av. När blir klimatmedvetenheten starkare än
lusten att köpa något bara för att det ger en snabb kick, ett snabbt rus. 
Förr eller senare kommer baksmällan då man står där med sina 
överfulla skåp och vet inte vart man skall stuva allt man redan har.


Bekant? 

Jo, tack, jag har också känt så! Det här är alltså verkligen inget 
smälla-med-hängslarna-vad-jag-ändå-är-präktig-inlägg. 

Ett bra tag nu har jag varit rätt duktig på att inte shoppa. 
Att göra mig av med det jag redan har går något trögare. 
Men jag blir ständigt lite bättre på det! 

Något som blivit överraskande knepigt att rensa ut är kläder. 
Inte för att jag skulle vara ett modelejon, snarare tvärtom, men
ändå vill jag inte riktigt släppa taget till och med om sådant 
jag faktiskt inte längre går med/ryms in i/känns bekvämt. 

Det är som om jag vill hålla fast i den tid de representerar. 
De blir som en souvenir från en tid innan. 

Jag har till exempel en orange yllekavaj som jag haft i säkert 25 år. 
Jag går med den tre fina höstdagar om året. 
Jodå, jag gillar den fortfarande, den är en riktig klassiker. Tidlös. 
Och jag njuter varje gång när jag får dra på min "höstkavaj". 
Precis som jag gjort de senaste 25 höstarna. 

Men skall den verkligen få 
ta utrymme i min garderob de övriga 362 dagarna? 

Och skulle det bara vara en kavaj så.
Det är väl några få plagg till med motsvarande status. 

Jag är ingen samlare, men kanske en dammig nostalgiker?


Därför tänkte jag ta och vinkla det lite annorlunda för mig
nästa gång jag skall rensa i skåpen och det är att ställa frågan:

Skulle jag köpa det här idag? 

Och DET, hör ni, är en effektiv fråga! 
För då sätter man den där nostalgi-känslan åtminstone lite åt sidan.

Skulle jag köpa det här idag? 

Svarar man nej är man nog redo att släppa taget om den grejen, hur
mycket nostalgi-damm man än lyckats strö över den. 

*

Men jul blir det i år igen. Julkommers, julshopping, julhysteri...
Människor kommer att trängas och svettas för
att hitta den där "perfekta" julklappen, som troligtvis ändå är fel 
nog och blir till belastning i någons skåp.

Uff, vad cyniskt det där lät, men tyvärr tror jag det är så väldigt ofta. 
Människor är mer medvetna och kräsna varpå det blir så mycket
svårare att "pricka rätt".  
Och jag känner att jag inte vill bidra till en
enda onödig julklapp någonsin mer. 
Inte heller skulle jag orka motta en enda onödig julklapp till. 
Har upplyst min familj om det. 
(Vi är alla vuxna nu så det behövs inte blandas in tomtarnas barnskydd här inte....;))


Man shoppar för att det hör till och att det förväntas av en
och för att man skulle göra alla så besvikna om man plötsligt slutade med det.
Man kanske också är lite rädd att det skulle bli tomt i ens eget liv
om man slutade med det. 
Jag tror inte det blir. För jag vet att det inte gör. 

Det blir bara tid över till annat. 

*

En dag senare. 

Kände mig riktigt präktig då jag fyllde bilen med allehanda
grejer som skulle till sopsorteringen och till återanvändning på
annat håll. När jag stod där och matade kartong i kartong-
cisternen kom en kvinna fram till mig som hade fått syn på en
glasburk för spagetti som jag hade bak i bilen bland övrigt som
skulle till glasinsamlingen. Orsaken varför den var där är att locket
hade gått sönder för ett tag sedan och den kändes bara onödig hos mig.
Hade funderat på att ha den till vas, eller nåt, men njae, kände
ändå att den nog skulle bli stående i skåpet bara. 

Men kvinnan ville ha den. Hon sade att hon har lock hemma 
som skulle passa. Så lämpligt! 

Idag kom också gubben hem från sin roadtrip kors och tvärs
genom Spanien. Det var fint att få hem honom! 
Men så har vi det där lilla dilemmat...han älskar att köpa souvenirer, han
vill alltid hämta små gåvor. Och tyvärr, tyvärr med lite turist-souvenir-feelis,
fast han i övrigt är allt annat än en "typisk trist turist" när han
är ute och reser.  

Han är så nöjd över sina små gåvor och jag känner mig som 
världens sämsta för att jag inte riktigt känner samma entusiasm över 
ett vinskinn med plastkork med texten Bilbao på...

Känner spontant att jag inte kommer såååå ofta kommer att ha användning för den. 
(fick också en skön halsduk, och en mängd andra småsaker
som rökelsestickor (brukar inte använda sådana heller, men okej...)

Han blir ju så glad över att få ge saker - sådan har han alltid varit.
Han ser liksom inte att han burit hem en mängd onödiga grejer. 
Halsduken var på fin och skön, nu har jag ju bara ett dussin från
tidigare...

Hur säga det till honom - utan att såra? 

Ja...?

MÅNDAGMORGON...


Idag skulle det vara dagen då jag äntligen skulle sätta igång med ett
skrivprojekt som har med mina studier att göra, inget vars deadline ännu 
förorsakar ångest, men har skjutit på och skjutit på. 
Väntat på den där "inspirationen" som nu inte alls är villig att infinna sig! 

Är fortfarande ensam hemma eftersom resten av de inneboende fortfarande 
susar runt i de spanska bergen. Så ingen dag kunde vara bättre än denna! 

Ja, idag! Idag! 


Vaknade till domherrens väna pipande ute i trädgården. Jag sover fortfarande med
fönstret öppet - finns inget bättre! 
De har lovat köldgrader på nätterna nu, så jag måste nog plocka undan
blomman som står där vid fönstret - så den inte tar skada. 
Finns inget bättre än vakna till fågelkvitter - så här i november! 
Man sover så gott i den friska luften.

Men sedan tog liksom piggheten slut.
Känner mig helt nere i skorna och har absolut NOLL
inspiration, varje liten tanke på hur jag skall börja för-
kastas innan jag ens tänkt tanken klar. 
Det här blir ju inte till någonting! 

Jag tror jag går ut och glor på lite sparvar i trädgården istället. 

Ja.

Och sen. Sen skall jag börja...

TRATTISLYCKA...


...och  S O L på en och samma dag.

Ja, himmel så grå november har varit. Även om jag inte känt den 
där riktigt tunga, blöta novemberfilten hänga över mina axlar, så 
visst blir man påverkad av gråheten och mörkret.
Men idag sken solen och jag rörde ihop en trattkantarettsoppa.

Förra weekenden var jag och hälsade på min goda väninna i Nagu och
hon bjöd på en jättegod trattkantarellsoppa. Jag hade hoppats hinna ut en 
sväng i skogen - annars hade jag ju ett litet förråd i frysen som jag kunde tulla på.

Sedan i går publicerade en kompis på fejan ett recept på
trattis-soppa som lät så himla gott, så det måste jag bara pröva på.
Lite andra ingredienser än jag brukar ha i min soppa, 
så skoj med något lite nytt. 

Och vilken soppa det blev! 

Eftersom jag är rädd att receptet försvinner in i facebookrymden och jag
aldrig någonsin kommer att hitta tillbaka till receptet igen parkerar
jag det här i min bloggs trygga famn.

Får jag presentera: 

*Kajs trattis-soppa*

3 l trattkantareller
1 stor lök
1 rejäl bit selleri (eller palsternacka) 
1 stor morot
4 stora vitlöksklyftor
Kött- och grönsaksfond
(motsvarande 2+2 tärningar) 
2,5 l vatten
2,5 dl torrt vitvin
En liten skvätt vitvinsvinäger
3 små lagerblad
Soya

50 g smör
lite vetemjöl 
Timjan (torr eller färsk)
Grädde
Peppar, salt
Persilja

Börja med grundbasen till soppan. 
Skär alla rotsaker och lökar i små tärningar, och 
låt dem fräsa i olja ett bra tag på medelvärme. 
Löken skall inte brynas, då blir soppan besk. 
Häll över vattnet (gärna upphettat i vattenkokaren), vinet
och vinägern. Tillsätt fonderna och lagerbladen samt en "hutt soya".
Den här grundbasen får sakta puttra på en halvtimme.
Rör om nu och då. 

Hacka svamparna smått, desto mindre desto bättre. 
Stek upp svampen i lite olja och låt vattnet från svamparna koka bort.
Tillsätt då smöret. Har man mycket svamp lönar det sig att steka i omgångar.
När smöret smält strör du över lite vetemjöl, rör om. 
Lagom mängd får man lite gå på känslan med. Svampen,
smöret och mjölet skall bli till en "fast gröt". Typ.

Plocka med en hålslev bort ca hälften av rotsakerna, resten får bli kvar 
i kastrullen. Lägg i "svampgröten", gärna i omgångar så man inte
får klumpar i soppan av vetemjölet. Tillsätt också timjan. 
Rör om och låt koka sakta i en kvart. 

Sedan mixas soppan samtidigt som man lägger till grädden. 
Enligt Kaj, kan soppan i det här skedet se ut som om den skulle 
skära sig (syran i vinet/vinägern och grädden kan få den att göra det). 
Men han skriver att det bara är att fortsätta mixa så löser det sig. 

Den färdigt mixade soppan får ännu puttra på en kvart.
Smaka av med peppar, salt och timjan om det behövs. 

Strö till slut över fint skuren persilja precis innan du serverar soppan. 

*

Eftersom jag inte äter kött, så höll jag mig till grönsaksfonden alltigenom.
Jag hade inte heller selleri-rot hemma, men väl bladselleri - funkade bra det med! 

Trattis-soppa är inte den fagraste av soppor - men oj vad god den är! 
Tipset om att skära den färska svampen så fin som möjligt innan är
verkligen ett bra tips. Trattkantarellen är en så seg svamp så 
den bara glider undan en mixer. Jag vet - jag har testat i ett tidigare liv...

*

När jag lagade den här soppan så mindes jag hur jag förr faktiskt 
lagade färdigt sådana här grundbaser till soppor och hade i frysen. 
Ett år hade jag kommit över rotsaker och lök till ett galet billigt pris
och då kokade jag mängder sopp-bas som var så enkla att plocka
fram då tiden var knapp - och voilá - man fick smaken av långkok
i sin soppa på bara en kvart! Det är ju bara så att grytor och soppor behöver
tid att utveckla alla sina smaker. Och det är värt det, men alltid finns ju
inte tiden. Så visst är det behändigt att man också kan frysa ner lite "tid"?!

Jag tror minsann jag skall fixa till några grundbaser i år med!