I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur
Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju
och där han kläckte följande mening:
"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt,
från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".
Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan,
och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli,
om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och
efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer
möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända,
så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där
uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll
av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så
sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på.
Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men
uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt,
kanske kommande år också.
Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till
våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner.
Egentligen - vad skulle ändra på det?
Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu.
Men kanske bra att inte vara blåögd?
Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare
inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en
fullständig galenpanna och en halvdöd herreman.
Talar om kommande presidentvalet i USA.
Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...
...det är då det finns en risk att allt är möjligt.
Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd.
Skulle inte vara första gången. Och knappast sista.
*
På tal om galenpannor.
Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter:
Andra Världskriget - kampen vid fronten
Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget,
jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som
berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här
dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer
har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant
resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och
mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med.
Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då.
De kryper under skinnet.
Men på ett sätt som borde få alla att undra:
Hur kan man glömma och göra samma sak om igen?
*
Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta
ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig.
Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt
då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara
en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var.
Pappa var lite äldre.
När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem.
Skall den här generationen klara sig utan krig?
Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som
kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor.
De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad,
och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten,
och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust
i rummet där azalean behagar att kanske överleva
(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar)
och tusen andra divalater som den växten
kan klämma till med.
Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och
blomma år efter år. De blev gigantiska!
Och som med så många andra växter så blir
en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre
både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig.
Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att
bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff,
medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet.
Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare.
Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten.
Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök.
För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och
den planterade jag direkt om i en större keramikkruka.
Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...)
men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den,
med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar -
azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten
konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster.
Och vet ni, där är knoppar på gång!
Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?!
Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga
som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas.
Inte i nära framtid och inte någonsin.
Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det?
