EN SISTA KNUT PÅ ÅRET SOM VAR


Eftersom jag är en glad fotograf och en ivrig slitare av tangentbord,
så har det under de senaste åren blivit så att jag knutit ihop året som
gått till en bok. I år blev det så att boken ramlade in i postlådan då
jag inte var hemma och då jag kom hem möttes jag av ett uppslitet emballage 
och en gubbe som satt nöjd (i mitt soffhörn) och bläddrade i boken. 

- Det här kommer att vara så värdefullt i framtiden. 

Nja? Kanske det, möjligen kommer barnen att tycka att det är skoj att kunna bläddra 
tillbaka i åren, i vår vardag. Men framför allt har jag själv fasligt roligt då
jag fotar och då jag får skriva. Och - jag skall inte sticka under stol med att det är
tusen gånger mer tillfredsställande att se sina bilder tryckta på bra papper än
att nu och då bläddra i dem på maskin. 


Vad skriver jag då? 

Jag delar upp mina årsböcker - överraskande - i månader, då blir det liksom ett eller två
textstycken per månad. Ibland fler, beroende på vad som hänt den månaden. 
Det är inte som en dagbok, utan mer som en slags påminnelse om händelser både 
inom familjen bara, men också mer globalt. 
Alltså kan jag under samma månad skriva om längtan till våren, och vad jag tänkt 
göra i trädgården detta år. Men också skriva om kriget i Ukraina, vad det väcker för känslor. 
För om något år kommer det att vara hjälp för minnet - att minnas. 
Man behöver inte skriva ut allt, bilderna väcker också minnen till livs. 


Jag satsar lite på mina årsböcker. Det har ju blivit några nu redan. 
Tänker att har jag ändå satt såpass mycket tid och energi på att fota och att skriva texter 
till så vill jag att slutresultatet skall vara faktiskt lite lyxigt till och med! 

Jag använder mig av ett företag som heter Blurb. 
Jag har enbart och bara varit nöjd med deras kvalitet och service. 
Man laddar ner ett program som heter "book wright" och väljer där
storlek på boken, papperskvalitet osv osv. 
Jag har testat andra fotoboksproducenter också men denna har varit i 
bästa kvalitet/prisklass för mig. Också det faktum att man kan ha boken
under arbete under hela året (kanske andra också har det?) är för mig en fördel. 

Eftersom mina årsböcker har landat i en egen layout som jag tycker om 
så har jag i programmet fixat till så att jag kan välja min egen layout bara med
ett snabbt klick. För att hitta en för mig fungerande layout så bläddrade jag i 
kokböcker, i inrednings- foto- och trädgårdsböcker för att känna efter hur jag
vill att mina böcker skall se ut. 
Numera har jag mycket sällan mer än tre bilder per sida för att det inte skall bli 
plottrigt. Eftersom jag ändå vill ha en hel del bilder med, så har böckerna en tendens
att bli rätt så tjocka. Men det är också en slags lyx. 
Tjockt papper, många sidor, tyngd i boken. 

För att få den där "riktig bok" känsla så lägger jag också till några tomma
sidor i början och i slutet av boken. 
Det heter kanske försättarblad, har inte helt koll på det, men 
eftersom jag har färgade blad som markerar ny månad, så använder jag tomma
blad med samma färg och så har jag ännu en vit sida där jag upprepar
titeln och mitt namn från pärmen. 
Lite onödigt kanske men ger en genuin känsla åt boken. 

Jag brukar välja ett papper som heter Mohawk Superfine Eggshell, ett papper
som är nästan som ett akvarellpapper, fast med lyster. Jag tycker mer om de dämpade tonerna
som pappret ger åt bilderna. Men vill man ha glansigt så skall man nog också
välja ett lite tjockare papper - det är värt den lilla satsningen. 

Jag gör mina böcker stora, Large Landscape heter modellen, och får lite 
coffee table book-känsla. Jag har gärna mina årsböcker framme så man
får bläddra i dem, nämligen. 

Oj oj...det blev visst ett lite längre inlägg än jag tänkt mig. 
Men jag tycker man gott kan ge sina bilder - och sina nerskrivna tankar -
en liten lyxig förpackning. 

Ha de gott! Jag skall nu invänta den äldre sonen som lovade
ta över i köket och bjuda på en smarrig torsdagsmiddag.
Bara för att januari är lite deprimerande. 



 

SMÅTT TUDELAD


Så här är det nu bara då man bor längs kusten. 
För en vecka sedan var jag och fotade i underbart krispigt
vinterväder med snötyngda grenar och en kyla
som gav vinterrosor på kinderna. 
Och i dag är det rejält på plus, det regnar, och har regnat i dagar, 
så snart är snön borta om det fortsätter så här.
Vilket det ser ut att göra...

Jag skulle väl vara felvaccinerad om jag inte skulle tycka att
minus tio grader, skygg vintersol och snö skulle
vara det absolut vackraste? Och ett sådant vinterväder gillar
mina perenner, mina blomlökar som ligger i jorden och 
inväntar våren. 

Så blir det då milt och snön smälter, det blir blött. Det 
avskyr lökarna där i jorden. De ruttnar bort innan de fått 
ens en chans till att blomma ens en endaste vår. 

Däremot gillar endel av mina övervintrande växter när
det är lite mildare. Växter som bor ute i kruka, både här hemma
på balkongen, och på stugan där de finns både ute och inne i kallt
förråd. De har ju en lite större chans att få återuppleva en ny
vår och sommar om det inte är så kallt i långa perioder. 
Så ur den där trädgårdsmästarjaget är jag tudelad över vilket
vinterväder jag föredrar. 

Esteten och fotografjaget har en klar favorit. 
Och det är inte regn...


 

VARDAGEN IGÅNG


Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del
sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår 
trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...

Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och 
gå ut en sväng i det vackra vintervädret. 
Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som
består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel. 
Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i. 

Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,
då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål. 


Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk 
hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv
haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida 
tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan. 

Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt! 
Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att 
liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt. 
Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna 
erfarenheter något att dela med mig. 

Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog 
helt fina bilder ändå. 


Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande 
i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har 
lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta
en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer. 

En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering
som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, 
innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs. 
Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig. 
Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder. 
Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon 
slags fotodimma och märker knappt sällskapet. 
Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig. 
En annan fotograf förstår bättre. 



Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej. 
Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och
socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.  
Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med
personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;). 


ÅTMINSTONE ÄR DET INTE JANUARI



 


För en tid sedan lyssnade jag på en språkpodd (Nästsista Ordet) som handlade 
om ordspråk, eller inte vilka ordspråk som helst utan sådana som fått sig en något odödlig 
tillvaro som  broderitalvla upphängd på väggen. 
Tänk Mormor och "Hem, ljuva hem" och ja sådana i stil med den. 

Men här var det mer de där uppdaterade ordspråken som var på agendan, 
och de var bara bäst! Har hört om detta fenomen med broderitavlornas nya
kommande, men som den icke-handarbets-människa jag är så har detta underbara
fenomen gått mig totalt förbi! 

Nå, i podden myntades en mängd underbara ny-ordspråk och en blev
direkt min favorit. 

"Åtminstone är det inte januari!"

Tammetusan om jag inte skall ta och föreviga det ordspråket någonstans
på något sätt. 

Januari är en sådan dötråkig månad så det kryper i kroppen på mig
bara jag tänker på det. Och så känner jag att om jag hade en sådan där
tavla att få syn på nu och då så kunde en skitdag i april kännas så mycket 
bättre för det är INTE januari...

Men nus är det ju precis det som det är och denna januari har börjat på 
ett riktigt skitsätt. Flunsigt. 

Tror att det var första gången någonsin som jag knappt orkade hasa
mig ut på balkongen för att kolla in nyårsraketerna - än
mindre att jag skulle känt någon speciell känsla av
fräschhet inför det nya året. 
Tog en klunk hostmedicin i stället. Skål! 

Äh, jag skall inte börja året med att gnälla - trots att det faktiskt är januari. 
Inatt snöade det och världen är fantastiskt vacker därute, solen skiner, 
så månaden verkar ju bjuda på sin bästa sida trots allt. 

Och flunsa är ju en övergående tillvaro - trots allt. 
Som januari...heh!

MELLANDAGARNA

 


och en titt på årets julgran(ar). 

Alla berörda var rörande eniga om att ingen traditionell 
julgran behövs för att få julstämning. 
Vi verkar ändå vara mer för det där vad vi kan stoppa i oss. 
Maten. 

Och ljus, man kan aldrig ha för mycket levande ljus. 
Och visst är grandoften och allt det där som har med granen att göra en viktig del av
jultraditionerna, och den kanske återkommer till oss något annat år, 
men i år var vi granfria. 

Nästan i alla fall. 

Jag hittade faktiskt något relativt nyinförskaffat julgrans-pynt i jul-lådan. Dessa är
egentligen lite för tunga att hänga i julgranen - de väger rejält nämligen. 
Men då kunde de ju få agera julgran(ar) i år, tänkte jag och 
hängde upp dem på några av de gamla skåp som jag verkar ha samlat på mig
under årens lopp. Lite så där att mina slitna gamla skåpkärlekar
fått en uns av jul-glimglim på sig. Lagom durabelt pynt för dessa bastanta
träpjäser som ändå har en anselig mängd år på nacken. 

Så ja, sådana granar i år - och barrar garanterat inte, vad det nu stressar lite glitter på
golvet då man skall ha något från skåpet. 
Men sådant får man leva med. Lite glitter här och där är inte heller fel.