Det finns inte ett rätt sätt att sörja. Det vet man ju.
Och man sörjer varje sorg lite olika. Och varje människa - eller djur - på olika sätt.
Allt levande kommer att dö, så är det bara. Och varenda en av oss kommer att sörja,
vara i den situationen då ordet saknad får en helt ny dimension och man står inför ett sorgearbete
som man bara måste ta sig igenom. Och för varje genomlevd sorg blir man
visare på hur man själv bäst tar sig igenom sorgen och saknaden.
Däremot har jag ofta överraskats över hur starkt, nästan lite negativt, jag har reagerat på hur
människor ibland kommenterar eller kondolerar. Jag tror ju att alla menar väl.
Och förstår att det är svårt att hitta något vettigt att säga. Jag är ju själv likadan!
Ställs jag inför en situation där någon är sönder av sorg har jag svårt att hitta de ord
som skulle lyckas forma sig till en vettig mening med något värde alls.
Ord stora och kloka nog att verkligen betyda något och
på riktigt ge en lindring och lättnad i det den sörjande går igenom.
Så jag har slutat med plattityder, för de har inget äkta i sig.
En kram räcker. Mer än väl. Är man mitt i en sorg är det
faktiskt också jätte skönt att bara tala om alldeles vanliga vardagliga saker.
Inte prata bort sorgen, men också för en stund ge ett andrum åt annat i sorgen.
Eller ge utrymme för den sörjande att berätta. För där finns alltid en berättelse.
Den avlidnes och den sörjandes gemensamma. Bara att det nu finns bara en
som kan berätta. Den andra rösten har tystnat.
Tystna inte ner berättarens röst i rädslan att framkalla tårar.
För tårar läker då de får flöda fritt.
*
Minns då min mamma dog och någon sade något i stil med
att "det var ju hennes tur nu" eller "hon fick ju leva ett långt liv i alla fall".
Och det var ju så. Hon stod först i kön att tassa vidare med "ålderns rätt" och
hon hade fått leva ett långt liv men det kändes som om hennes död på något sätt
förminskades med dessa kommentarer - fast det inte var personens mening. Det vet jag.
Det var menat att logiskt förklara hennes bortgång, och på det sättet minska min sorg.
Vilket det ju ändå aldrig gör.
Sorg skall aldrig förminskas.
Nu, då min bror gått bort, har jag redan sörjt så många andra att jag visste
hur jag skulle komma att reagera, och hur jag ville möta sorgen.
På det sättet är man mer redo. Det ger en trygghet.
Att möta en sorg efter att någon dör är lite som att föda barn. Fast tvärtom, förstås.
Men båda gör ont och är en känslomässig bergochdalbana.
Första gången har man ingen aning om vad som kommer att hända inom en.
Vilken smärta och vilka känslor som kommer att finnas i ens kropp och själ.
Men för varje gång blir man mindre rädd, mer förberedd och har en ökad kunskap om
vad man kommer att möta och hur man (förmodligen) reagerar.
Under mitt liv har jag både sörjt personer som dött en plötslig död och de som
sakta tynat bort i en sjukdom. Sorgen är nog lika stark och likadan men i den långsamma
döden ges möjligheten till samtal och en slags förberedelse.
Det förminskar inte sorgen, men det tar bort chocken.
Som sörjande är man inte fullt så handlingsförlamad när man vet vad som är på kommande.
Vilket leder till att jag funderat en hel del på det här med eutanasi.
Men det tar vi i ett annat inlägg.
