EN LITEN UTFÄRD MED MINA KRÅKOR

Då det för dryga tjugo och trettio år sedan stod klart att jag kommer att vara morsa till ett par grabbar, med nio års mellanrum, så var det kanske så att jag (väldans fördomsfullt?) tänkte att jag liksom inte kommer på samma sätt att chilla med mina vuxna pojkar som jag tänkte att jag skulle göra om jag hade fått en dotter/döttrar. Egentligen var det där nog bara en tanke som kom och gick för faktum är att jag på något sätt alltid varit väldigt glad att vara en pojk-mamma. Men tänkte ibland att jag kanske inte får de där "vuxen-grejerna" som jag hade med min egen mamma. Utfärder och resor, tumistid, sådant. 

På något plan tänkte jag (igen uppenbarligen väldans fördomsfullt...) att de där vuxna grejerna blir nåt mer mellan pappan och boysen. Eller så alla vi. Att jag på något sätt skulle bli i "skymundan" när grabbarna vuxnar till sig. Tji, fick jag för mina fördomar och underliga funderingar som jag hade då! 

Har under ungarnas vuxna år varit skoj att märka hur det utkristalliserats gemensamma grejer med den ena och den andra grabben. Med den äldre delar jag intresset för teknologi och matlagning, med den yngre kärleken till hantverk och round-trippar. Det är klart att de har sina motsvarande med sin far, den äldre intresset för historia och den yngre likaledes. Jag är visst intresserad av historia jag med, men jag läser den hellre än går på guidningar och sådant - så det får far i familjen gärna ta över....heh. 

Tänk att jag liksom inte såg det komma när de var små och ungdomar. Att det skulle bildas nya vuxenband mellan mig och mina vuxna grabbar. Kan bara vara fånigt tacksam för det. 

Hur som helst så kom min kråkor och jag på att göra en liten utfärd till ett bruk en dryg timme från där vi bor. Bara för att köpa en fantastiskt god pecorino-ost som säljs bara här. Hade köpt den på en julmarknad och både jag och den äldre grabben blev helt lyriska över den. Lillungen med det nyväckta matintresset hakade gärna med på utfärden och vi hade en så fin dag tillsammans. Jag och mina vuxna knoddar.

Mat-prat, fniss och skratt och ostsmakande och nybryggt kaffe och vacker bruksmiljö, snålblåst och nästan förfrusna öron för vi trodde alla att nu är det VÅR, inte vinter och gå arm-i-arm med mina boys och skutta mellan pölar av smältvatten och ingen av oss var försedd med speciellt rätta skodon.

Första gången jag minns att jag besökte Fiskars bruk var den där äldre - han till vänster i bild - så där knappt meterhög och satt i en sittvagn och jag minns den där bron - och att det var vår och löven höll på att spricka ut. 

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och då tänkte jag nog inte ens att man kunde föreställa sig livet trettio år fram i tiden. Men för att vara ärlig - shit, vad fort den tiden gått! Just var de ju små, dessa mina kråkor. 

 

FINNO FÅGELBASSÄNGER

"I begynnelsen fanns en å, en vik och en köping..."

Så börjar berättelsen om Finno fågelbassängerna. Köpingen var Esbo, viken Finnoviken och ån Finnå. Så småningom blev Esbo en växande stad och staden behövde ett vattenreningsverk som placerades intill Finnoviken som upplevdes som ett område som man ändå inte kunde använda till något annat. Som en följd av grävningarna uppstod bassänger som till en början användes som vattenfiltrering, numera bara som buffert vid kraftiga regn. I ett senare skede började man också hämta hit jordmassor från olika delar av Esbo då staden byggdes ut. Det här ledde till att området fick en speciell flora då rötter och frön från olika växtplatser började gro här på en och samma område.

 

På vårarna och vid kraftigare regn så svämmar ån över och täcker delar av åkrarna vilket lockar en hel del vadare till platsen. 

De vattenfyllda bassängerna, som alltså ser ut som små tjärnar med kraftig vass-växtlighet är ett eldorado för olika and-fåglar som både pausar här under vårflytten, men också häckar på området. 

Runt området går en promenadstig som i iallafall under tidig vår ger möjlighet till att följa fåglarnas liv på nära håll. När vassen börjat växa kan man kliva upp i de två fågelskådartornen som byggts på området för att se fåglarna bättre. 

En perfekt område om man är intresserad av fåglar och annars också som en lagom liten promenad bara. 

Smolket i ögat hos mig, och förmodligen de flesta andra, är det erbarmligt fula kraftverket som man byggt mellan dessa fågelbassänger och havet. Men allt kan man ju inte få...

Och man kan försöka undvika att se det (ville är totalt omöjligt), men man behöver ju inte rikta kameran mot det...heh. 

Gäller att njuta av att fåglarna verkar trivas här, och att de tycks släppa oss skådare rätt nära. 

Området ligger inte så långt ifrån  där jag bor så kommer säkert att ta detta som ett utflyktsmål lite nu och då så här under våren. Än var det bara gräsänder som bildat par, en och annan knipa simmade i det strömma vattnet. Själva bassängerna, eller minisjöarna som jag hellre vill kalla dem,  hade ännu ett istäcke på sig. Det mesta i naturen var lite så där i brun-beage toner, men på sitt sätt väldigt vilsamt. 

ATT FÖRÖKA SIG

 

Ja, alltså det är ju den tiden på året då det börjar hända spännande saker lite här och där. Det är förresten inte en tillfällighet att så många har födelsedag i slutet av mars. Bakåt tänkt så där nio månader är det kanske midsommarens ljuva nätter som "inspirerat".

Idag har jag städat balkongen och vistats ute i det ljuvliga vårvädret. Sådde också mina tomater och min paprika. Så nu får också de små fröna ta och föröka sig. 

Och medan jag städade balkongen så kom jag på att mina grenar av hemlock som gubben hämtade åt mig i november har stått sig så fint hela vintern nu hade mängder med kottar som hade ännu mer frön som glatt dansade vidare i vårvinden. Gror det en hemlock nedanför vår balkong så är det jag som är den skyldiga. 

Tog tillvara både kottar och frön. Kottarna skall nog bli till något trevligt litet pynt till nästa vinter, men en del av fröna sådde jag. Få se vad det blir av dem. Alltid roligt att testa. Och inget att förlora. 

Hemlocken, Tsuga sp, är en trevlig barrväxt som är på gränsen till var den kan växa här hos oss. De grenar jag fick var från en hemlock som måste ts ner för att den vuxit sig för stor, så med tanke på det borde fröna vara av bra proveniens. Grenarna behöll sina barr på de kapade kvistarna hela vintern och var på alla sätt och vis trevligt vinterpynt. Men nu har jag alltså samlat kottarna och tagit tillvara fröna och de första fröna är nu testsådda. En del sådde jag direkt, en del får åka in i frysen för stratifiering - även om jag tror att det att grenarna varit ute på balkongen hela vintern torde räcka - men ändå. Har ju en ansenlig mängd frön så varför inte experimentera? Några kottar med sina frön kvar skall jag ta till stugan och sprida ut dem där. Där tror jag inte på att de kommer att gro, men man kan ju alltid kolla. Som sagt - inget att förlora. 

Och även om mina tsuga-frön skulle gro så lär det vara någon efter mig som får njuta av dem som vuxna. Hemlocken är långsamtväxande. Men ett så fint träd. 

I övrigt har kråkparet börjat bättra på sitt bo som de har i en tall alldeles här intill. Ett fasligt inredande och pysslande. Skall bli skoj att följa med deras familj. 

ÖVERRASKANDE MYCKET SNÖ

 

Idag är det vårdagjämning, men igår när jag åkte ut till stugan en sväng kändes det nog att vintern inte helt lätt tänker släppa sitt grepp. Fjärden var ännu isbetäckt och även om solen värmde skönt och graderna var på plus-sidan så rann det inte så mycket smältvatten någonstans. 

Hade lite naivt tänkt att jag skulle kunna breda ut min bokashikompost i de kommande rabatterna, men det fick jag snällt glömma. Rabatterna (eller det som skall bli rabatter) ligger ännu under en 20 cm snölager. 

Men dagen var ändå oroligt vacker. Över havet låg solrök som gjorde hela världen till en akvarellmålning i pastell. 

På håll hörde jag knipor visslande flyga över skäret. Spillkråkan knackade lockande på murkna trästammar ett stycke upp i skogen. Havsörnen flög över på låg höjd. 

På hemvägen såg jag både lärkor och starar som höll till vid åkerkanterna. Förmodligen ätandes frön som blivit kvar i marken? Eller några yrvakna småkryp kanhända? 

Nog blir det vår - fast den än finns överraskande mycket snö kvar. 

VÄRLDENS LYCKLIGASTE FOLK

 Det är vi det! Tänk! För femte året i rad dessutom :). 

Så skönt att öppna datorn idag, surfa in på nyhetssidorna och mötas av denna glada nyhet bland alla eländiga, sorgsna nyheter om kriget i Ukraina. 

Och visst är vi ett lyckligt folk, vi har det så bra. 

En bekant till mig har startat upp ett företag som säljer inredningshjälp, och hon skriver så bra i inledningen på hennes hemsida om att ha det vackert omkring sig, att ha det så som man trivs inte är bara ytligt och inte heller en lyx som man skall behöva ha dåligt samvete för. För en del är det mer viktigt än för andra att ha det estetiskt omkring sig. Och ja, jag hör till dem som vill ha det vackert omkring mig för att känna en slags ro och ett lugn att landa i. Men visst kan det kännas banalt att säga, kanske till och med tycka så när miljoner människor har förlorat allt i ett meningslöst krig. I meningslösa krig innan detta nu pågående, men det behövs en motvikt till allt elände. 

Då coronan kom för två år sedan satsade människor som aldrig förr på sin trädgård, på växter överlag. Något vackert att pyssla om behövdes. Man lär sticka som aldrig förr, också det på sitt sätt ett sätt att komma till ro, tror jag. 

Själv är jag ju ingen handarbetsmänniska så jag får hålla till godo med växter och inredning. Och ljus. Levande ljus skapar ett lugn som är nästan symboliskt. Brinner lågan lugnt så är det lugnt. 

Har smugit in lite påsk. Om allt går väl, så kommer vi ju att fira påsken på stugan i år igen och då tycker jag det är skoj att passa på och påskpynta här hemma innan. Skall faktiskt i morgon åka till stugan en sväng och föra lite grejer. Skönt med en lite utfärd i det fina vårvintervädret i världens lyckligaste land.