DESSA GRÄNSLAND...

 ...mellan vinter och vår, mellan gryning och dag, mellan liv och död och mellan krig och fred. 

Jag vill inte låta kriget i Ukraina krypa så in under huden som den gör. Men det påverkar mig starkt och kan inte riktigt skaka av mig tankarna när de kommer krypande. Samtidigt har jag också i min närkrets en pågående kamp om liv och död och det gör mig säkert också än mer mottaglig och känslig för mänskligt lidande. Död är sällan vackert. På något plan. 

Och det enda man kan göra är att hjälpa och vara tillhands för det man kan bidra med. 

Jag har börjat vakna alltmer tidigare på morgnarna. Kan det ha med åldern att göra? ;)

I morse vaknade jag av hackspetten som trummade in våren och gryningen. Där i gränslandet mellan sömn och vakenhet finns en så skön tillvaro. Att kunna ligga kvar en stund och låta kropp och själ sakta vakna är en underskattad syssla. 

Idag är det äntligen så där på riktigt vårigt! Vinterns rygg är lite kuvad känns det som. Snöhögarna står ju ännu höga som små hus, men det bara rinner och stänker vatten längs vägarna och bilen...ja man kan ju vara glad över att ha en grå bil så där som grundfärg. 

I morgon hoppas jag att det blir en liten fotoutfärd - så himla länge sedan senast! Jag har ju hunnit skaffa mig en ny kamera här under vinterveckorna och behöver bli lite mer van med den innan våren är här på riktigt och fotosäsongen tar fart på allvar. 

*

Aj, vad som gror under odlingsklockan? Något fasligt skirt och fint - om odlingen lyckas, vills säga. Återstår att se...

GANSKA TOM I SKALLEN

Igår när jag stängde ner min arbetsvecka lyste en blek vårvintersol in på min vildpelargon. Sådant brukar göra mig så där vårfladdrig, ivrig och glad, men nu kände jag bara en märklig trötthet. 

Det är uppenbart att alla de förfärliga nyheterna från kriget i Ukraina har satt sina spår i min själ. Och jag är alldeles säkert inte ensam i att känna såhär. Något sådant här trodde man inte skulle hända. 

Känner mig trött och tom i skallen. Och så erbarmligt sorgsen. 

Idag, fredag, är min lediga dag. 

Ensam hemma och njuter av ett fullständigt tyst hem. Det är vilsamt. 

Sitter alldeles stilla och det enda jag hör är min egen andning. Tittar ut över sjön, där skidar någon med långa lugna glid. En koltrast landar på balkongräcket, men flyger förskräckt iväg när jag lite rör på mig. 

Funderar på att stiga upp och koka mig en kopp kaffe då jag hör dem. Sångsvanarna kommer flygande, ivrigt trumpetande, över sjön. Än är den isbetäckt, sjön, men de är ändå här. Svanarna. 

Fast världen inte längre är som den var för bara en vecka sedan, så är naturen som den alltid varit. Och det blir nog en vår, fast det nu känns kallt och blåsigt. Det gäller att försöka att inte oroa sig i onödan. 

Lättare sagt än gjort, tror jag många tänker. 

I veckan lyssnade jag på en intervju av en ukrainsk kvinna som flytt med sina barn. Hon lät stark och beslutsam. Bara när hon i slutet av intervjun uppmanade alla lyssnare att ta vara på sina liv, för när som helst kan det tas ifrån dig, bröt rösten ihop. 

Det berörde mig djupt. Ena dagen har man en vanlig vardag, en stilla, kanske lite tråkig lunk. Och så ställs allt på ända. 

Behöver ju inte vara ett krig. Tänkte att även mindre saker kan ställa till det. Olyckor, sjukdomar. 

Och att man kanske borde vara mer tacksam över sitt medel-lagom-sisådär-vardag som ändå är det bästa - och det enda - man har. 

Nä, nu skall jag ta mig den där koppen kaffe som skall få igång mig idag. 

Ha en skön fredag. 

 

EN BLEK VÅRSOL

 Vädret har kastat sig från ena ytterligheten till den andra, så som det skall göra förstås när vår och vinter börjar sin kamp om herraväldet över årstiden. 

Ena dagen är det snöstorm, så strålande sol, sedan regn med plusgrader så all snö bara blir en sörja och så fryser det på igen och alla vägar, både mindre gator, för att inte tala om gångvägarna är som en potatisåker av is. Inte skoj att promenera på alls. 

Har sådana där bra skor med nabbar, men det är något i ljudet av nabbar på is som får rysningar i kroppen på mig. Lite som naglar mot en griffeltavla, ni vet. Då blir promenaden inte en njutning precis. 

Prövade på att ha lurar i öronen, men ljudet flyter liksom genom kroppen ändå, så föga hjälp där. Dessutom märker jag att läget i Ukraina påverkat mig starkt. Håller inte riktigt fokus på min ljudbok, vilket jag annars också kan ha lite svårt med. 

Det är fastlagssöndag i dag. Och ja, jag behöver ta tag i mina coronakilon. I år blir det fastetid på riktigt. Tror jag. 

SOM EN FREDSDUVA

 På fönsterbrädet i mitt arbetsrum här hemma har jag en brudorkidé som precis slagit ut sina blommor. Igår då vintern var så där galet vackert vintervit knäppte jag en bild på orkidén, det blev så där rent och oskyldigt vitt på vitt. Mycket ljust och vackert. Lätt. 

Klockan 04.30 i natt ringde min telefon. Man blir ju alltid till sig när telefonen ringer mitt i natten. Det var min äldre son. Han lät skärrad. Hans kompanjon, delägare i deras förtag, är ukrainare, om än sedan länge bosatt i Finland. 

- Nu händer det. Ryssarna anfaller Kiev. Kolla flightradar - där finns inte ett plan ovan Ukraina. Något stort är nu på gång. Google maps visar "ovanligt mycket trafik" på flera vägar i och kring Ukraina. 

Sömnmosig tog det en stund innan jag kunde ta in det. Kan det stämma? Visst har det legat i luften ett bra tag men ett fullständigt anfall? Inte bara jag blev tagen på säng. Tänker på de som i Kiev vaknade till något som inte ens de trodde skulle hända. 

Idag när jag satte mig vid mitt arbetsbord och såg på min orkidé var det som om de var små fredsduvor som riktade sina vingar ut mot världen. Och viskade en önskan - låt det åter bli fred. 

Mina tankar är hos alla de miljoner ukrainare som i morse vaknade till ett krig. 

Det är inte så man ens riktigt kan ta in det. Bara känna en sorg i hjärtat. 

ARSENIK, MORD OCH ANDRA INTRIGER

Det ni inte visste om mig: 

I ungdomens ljuva dagar höll jag på med amatörteater, rätt så många år faktiskt, men så kom livet och husbygge och barn och hund och katt och sommarstugebygge och hela den baletten och teatern fick bli. Numera känner jag inte ens att jag skulle tycka att det var så roligt att stå på scen direkt, men teatermänniskor är ändå ett alldeles speciellt pack (sagt med all den kärlek) och det har jag kanske saknat ibland. 

Ingen blev väl mer glad än jag då min barndomskompis frågade om jag ville vara med. Inte på scen, men som scenograf och ansvarig för reklam och marknadsföring. Det är en bedårande pjäs som kommer att få sitt uruppförande i slutet av mars. Och det bästa av allt, det är min kompis som skrivit pjäsen och hennes dotter som regisserar den. Mycket duktiga teatermänniskor båda två. En pjäs skriven i äkta Agatha Christies anda och heter också Agathas Arv. 

Och så härligt när kulturevenemang igen kan börja öppna upp. Kanske för gott denna gång? Att det inte kommer någon ny corona-våg mer. 

Och jaaaa....Finland tog ju sitt första ishockeyguld i de olympiska spelen. Heja! 

Och så skall det komma ytterligare 20 cm snö i morgon. Inte Heja, alls!