RIDDARSTJÄRNOR

 

Nej, det är inte murgrönans smått stjärnlika blad som är riddaren i den här berättelsen, utan dess granne här på fönsterbrädet till mitt hemmakontor. 

Blomman med så många namn och än mer vackert klingande sortnamn. 

Den kallas bland annat riddarstjärna efter sitt latinska namn Hippeastrum där hippeus betyder riddare och astrum stjärna. På finska brukar man kalla den ritarinkukka - riddarblomman. 

Att lära sig en liten gnutta (växt)latin är skoj för då kan man ofta få bakgrundsfakta om växtens växtsätt, var den trivs, och ibland också vem som i tiderna på sina upptäcktsfärder hittat och fått ge sitt namn till växterna. 

Hur denna riddarstjärna fått sitt latinska namn är ganska uppenbart. Den är minsann stolt som en riddare - och ja, stjärnlik är den minsann när den blommar. 

Amaryllisar, eller som det väl egentligen så där grammatikaliskt rätt heter amaryller, hör till mina favoriter. Om jag skulle samla på någon växt så skulle det kunna vara amaryllisar. För mig har de alltmer tappat sin status som julblomma utan har blivit en vinterblomma. 

Väljer ofta sorter som inte är så där "juliga" och då spelar det ju inte så stor roll om de inte slår ut "på julafton klockan 15 på eftermiddagen". 

Vill man ha det så, så rekommenderar jag att köpa amaryller i snitt! 

Är ju inte personligen så för det där tomteröda, men ett fång riktigt djupt vinröda amaryller till jul - åh, det är så fint! 

Men då det gäller att odla fram sina riddarstjärnor från lök så väljer jag gärna lite enklare sorter, lite mer sparsmakade än de där riktigt fluffiga som knappt orkar stå upprätt så förädlade som de är. 

De mindre är inte så omfångsrika i sin blomning, men har ofta desto fler blomstjälkar. Och, för att vara ärlig, så är de i mitt tycke mer eleganta. 

En limegrön amaryllis som blommar i januari är ju som ett löfte om vår, eller hur? 

Dessutom är de ju så enkla växter att få i blom. Bara att stuva löken i mylla, så att en tredjedel minst är ovan jord. Vattna ett varv och sedan bara vänta tills första blomknoppen börjar synas. Helt vanlig rumstemperatur och så ljust som möjligt. Inte mycket till krav där inte. 

När blomstjälken, eller stjälkarna, börjar växa till sig brukar man rekommendera att vattna smått och gärna ha den lite mer svalt så inte stjälken rusar iväg och blir ranglig, men med dessa mer enkla sorterna är inte det heller ett så stort problem, då blommorna oftast är både mindre och lättare så även en lite längre stjälk orkar hålla "stjärnan" uppe. Och skulle det nu råka sig så illa att stjälken brister så håller sig en amaryllis precis lika bra som snitt. 

Sedan tycker jag ju att en snygg gren utifrån naturen är snyggare att stötta upp en gänglig amaryllisblomma med än en bambukäpp och  huuuuu....presentband eller liknande! 

(Kan för min värld inte begripa hur ofta man ser fula uppbindningar till annars så vackra blommor. Orkar man med katten, så orkar man med svansen...). 

Jag är rätt snabb på att knipsa bort överblommade blommor så det inte går någon extra energi från löken att sätta frön om jag vill "översomra" mina amaryller. 

Tror inte mitt tålamod skulle räcka till att så amaryller från frö)...

Sedan när blomningen är totalt över och blomstjälken börjar påminna om en ledsen gurka så klipper jag av den så lågt ner som möjligt. Och då blir alltså bara bladen kvar. Så sköter man dem som vilken grönväxt som helst, gödslar och vattnar. Till sommaren tar jag ut dem och lägger krukorna lite i skymundan i trädgården, gärna så att de står lite skydd för regn - om det skulle bli en blöt sommar. 

I september när de börjar vissna tar jag in dem och klipper av blad och allt, putsar löken från jord och klipper in rötterna. 

Förr hade jag ju diverse glasverandor som jag kunde bevara lökarna i, men om man nu inte har hundra amaryllislökar utan bara några, så kan man stuva dem i en papperspåse och gömma (men inte glömma) dem i kylskåpet ett par månader så där. Sex veckor lär vara minimum för att få löken att förstå att det är dags att börja producera blomanlag. Och så börjar man proceduren om igen. 

Sedan kan ju dessa amaryller bli lite rubbade i sin tidsschema. Det är ju vi människor som sagt att de skall vara just julblommor. Så visst har jag haft amaryller som glatt blommat i slutet av augusti också. Därute i trädgården. Men vad gör det? 

Mycket kan man köpa på nätet, men när det gäller blomlökar så är jag lite extra skeptisk och köper dem hellre så att jag kan känna på löken. Den skall ha en viss tyngd och kännas saftstinn och liksom frisk. En lätt och fnastorr lök blir kvar i butiken. 

Alltid finns ju inte de här mer skojiga sorterna i plantbutikerna utan man måste förlita sig på näthandel, men man lär sig varifrån man kan få kvalitativa lökar! Bäst är de som man kan förhandsboka. Då vet man oftast att de också kommer till handeln ungefär samtidigt som de skickas ut till kunderna. Att de inte blir liggande i något varmt lager eller i en varm butik. 

Oj....det blev visst en hel del om amaryllis. 

Men de är så fina! Kan inte helt lova att jag inte har med mig någon ny lök när jag skall ta mig på diverse julmarknader så småningom. 

ALLHELGONAHELG

Min favorithelg. 

Det är det av två orsaker. Dels givetvis för att det är alla helgons dag och den där dagen då gravgårdarna lyses upp av tusen och åter tusen ljus som tänds på alla gravar till minnet av dem som tassat vidare till en värld utanför vår. Om en sådan värld finns. Jag hoppas att en sådan värld fanns, men är inte helt övertygad. 

Jag gillar verkligen den här helgen, och har under åren strävat efter att involvera familjen i den fina stämning som dessa mängder av tända ljus på våra gravgårdar ger. 

Men för mig har också allhelgona-helgen varit en slags avslut på trädgårds- och stugsäsongen. Jag var och lade granris på gravarna, planterade några skimmior och cyklamen bland den rätt frodiga murgröna som glatt växer på mina föräldrars grav - fast den egentligen väl inte borde övervintra här på våra breddgrader. Men där växer den och har redan kastat sina tentakler över på grannens grav. Men det går ju inte för sig så de fick jag dra tillbaka till eget territorium. Jag tycker så om den här traditionen, den här processen. Att bädda gott och fint för alla de som inte längre finns. Bädda något skyddande inför vintern. Som ett täcke man bäddar över ett sovande barn, så det inte skall vara kallt under natten. Samma känsla har jag när jag lägger granris på gravarna. De som vilar här skall ha det gott i vinter. Vackert och gott. 

Jag tror - och hoppas - att gesten att laga fint på gravarna till allhelgona har en slags djupare mening. Som att täcka in någon kär inför natten. 

Allhelgonahelgen har också under många år varit en slags "deadline" (lite dåligt valt ord i det här sammanhanget kanske....) för trädgården. Länge hade jag som riktlinje att trädgården skulle vara krattad till allhelgonahelgen. Också för arbetet i trädgården blev helgen som en slags milstolpe på året. Nu kunde vintern komma. 

Nu är ju min trädgård där ute i skogen, där i skärgården. Och den har gått i vintervila redan innan. Men här hemma har balkongen fått sin vinterskrud. Det är också en slags inväntan av vintern. 

När jag kom hem idag, satte jag mig på balkongen. Tände ljusen och drack en kopp kaffe medan jag tittade ut över sjön. Några gräsänder simmade sakta mot stranden. Rätt många var ute och rodde på sjön denna milda novemberlördag. Det är så stillsamt, så vackert. 

SÖNDAGSPROMENAD

Det kanske roligaste med att flytta till en ny plats, en ny ort, är att få börja upptäcka omgivningen. Nu är ju huvudstadsregionen, med sina städer Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla, ändå hyfsat välkänt då man ändå är född och uppvuxen i knutarna. Mycket är känt men inte bekant. Eller hur skall jag nu uttrycka mig? 

Man vet, men känner inte djupare till. Lite så. 

Hur som helst så var planen att jag idag skulle ta en promenad i skog och mark, men eftersom jag för ett tag sedan lyckades tappa en relativt tung sak på min stortå, vars nagel nu är lite så där "stanna eller inte stanna" på tån så är jag inte jättesugen på några längre promenader alls. Tånagels vara eller inte vara styr mig rätt kraftigt nu. Alltså tog jag kameran och åkte till Glims gårdsmuseum, som ligger rätt nära mitt nya hem. 

Det fina med Glims är att det är ett gårdsmuseum som är identiskt med hur det såg ut för dryga hundra år sedan. Det vill säga husen står på samma platser som det alltid stått. Många liknande hembygdsmuseumshelheter kan ju vara ett hopplock och nyuppsatta gamla hus på nya platser. Men det här är alltså identiskt.

Glims är ingalunda en totalt ny bekantskap för mig. Under mina år som aktiv amatörskådis så hörde det till att besöka alla sommar- och övriga amatörteatrar man bara hann till och på Glims har det spelats amatörsommarteater så länge jag kan minnas. Ofta med tyngdpunkt på pjäser riktade till en barnpublik, vilket de senaste åren inte helt känts aktuellt. Det är något decennium sedan min aktiva "skådiskarriär" och min yngsta fyllde ju häromveckan 23 år...så ja, helt nyligen har jag inte besökt Glims. 

Och faktum är, om jag skall vara ärlig, att jag då besökt området med prioritet på teatern. Inte så mycket alls fokus på den historiska biten av området. 

Men det är en helt enastående fin helhet av historia som absolut är värt ett besök. Kom samtidigt på att jag faktiskt har ett par vägar ännu "odokumenterade" i min andra blogg om Kungsvägen mellan Åbo och Viborg som blev lite avklippt i och med det här med coronapandemin. 

Mer om själva Glims gård skall jag ta och skriva in i den bloggen. 

Som alla vet så har en hel del blivit lite på hyllan pga det eländiga virus som vi inte verkar riktigt bli av med. Och i det stora hela känner jag att det nu inte har så mycket påverkat mig. Eller så trodde jag. Men när jag idag faktiskt bokade en enkel liten resa åt mig så upplevde jag en sådan "eufori" över en så enkel sak så det blev nästan lite patetiskt. I en annan värld hade jag knappt noterat detta på annat sätt än en anteckning i min kalender. Men nu. Jag har köpt en biljett. Bara till lyst! Bara det - liksom! 

MOT NOVEMBER

Misstänker att väldigt många skulle pricka in november som den minst inspirerande, minst skojiga, tråkigaste och mest onödiga månaden under året. 

Jag har tänkt att medvetet försöka njuta av november. Se det fina i månaden. Både ute i naturen, men också hemma. Pyssla lite extra om krukväxterna, se till att de har det så bra som möjligt när även ur deras synvinkel en jobbig mörk period är på kommande. Skall lägga om mina arbetstider, där det är möjligt så att jag faktiskt skulle hinna vara ute under de få ljusa timmarna. Tanka novembersyre. 

Och faktiskt unna mig lite extra. Ett bad i ljuset av levande ljus. För hur ofta man än tänker att det skall jag unna mig, så hur ofta blir det inte en snabb dusch i stället? 

Lite sköna tofflor, en fin mysklänning att schava omkring i hemma - bara för att. Kanske ge mer tid åt yoga i skymningsstunderna. Men också uppmärksamma den subtila skönhet som finns när ute i naturen när alla grälla höstfärger har gett vika och de dova, bleka nyanserna får ta plats. 

I år tänker jag hylla november! 

 

DE SISTA

 Det var nästan lite ett under att dahliorna klarade den kalla natten. De ser onekligen lite tilltufsade ut, men än står de där som små OBS-tecken i den alltmer nakna naturen omkring. 

I morgon skall jag ha en skön egen-tid-dag. Inom min bransch så börjar nu årets hetsigaste tid och den pågår en bra bit in i januari innan det igen blir mer normal-tempo. Dessutom har en kollega sagt upp sig och kommer att byta arbetsplats, vilket ytterligare ökar mängden arbete. Så en ledig måndag med egentid är välkommet. 

Eftersom jag flyttat till en ny stad så blir det att upptäcka lite nytt.  Och även om det är min förra hemstads grannstad, så finns här mycket att kolla in i form av diverse naturstigar som jag inte besökt innan. Har haft ett alldeles underbart veckoslut med middag med bästa barndomsvännerna och brädspel (!) vilket inte skett på eviga tider! Mycket skratt! Och idag en middag med båda ungarna samtidigt runt matbordet. Mycket skratt också där, men även härliga diskussioner och "argumentationer" om allt mellan himmel och jord. Ibland älskar jag att luta mig bakåt, smutta på rödvinet och bara iaktta och lyssna på diskussionen och tänka - är detta faktiskt mina fina barn som kläcker så mycket bra tankar och vet och kan så mycket. Man slipper väl aldrig den där föräldrarollen och att inse att ens ungar vet och kan en hel del sådant som man inte själv kan eller vet är lite "avigt" - fast samtidigt härligt befriande. 

Eller befriande är fel ord. Det är mer som att man kan luta sig bakåt och inse att de här typerna har vingar som bär. Lite som det också var härligt att luta sig tillbaka under middagen med barndomsvännerna och inse att de här människorna har funnits i mitt liv nästan så länge jag levat och jag vill så ha dem där så länge jag lever. Det är något med barndomsvänner som gör en skrynklig i hjärtat av kärlek till dem. Och så blir man ju skrynklig i hjärtat av kärleken till sin familj, och sina ungar också. Så mycket skrynkel i hjärttrakten de senaste dagarna. På det bästa av sätt. 

Men i morgon blir det egen tid. Också det gör att jag känner ett glädjefladder i bröstet.