LITE MERA SOPPA ÅT FOLKET

 

Det är fånigt vad gott det kan bli av något så "fult" och lättlagat. 

Det här är kanske den enklaste soppan i världen. Och en bland de godaste. Inte bland de minst kaloririka, det måste medges, men jisses så det är som att lapa sammet och guld på en och samma gång när man äter det här! 

Soppor känns ju lite höst-mat, men när nu vädret har svängt och blivit lite småruggigt därute så passar ju en mild men värmande soppa hur bra som helst. Och dessutom behövde jag bli av med jordärtskockorna som legat i grönsakslådan redan ett bra tag. 

Men som sagt, enklare kan det inte bli: 

För 4 personer, eller för 6 om man bjuder soppan som förrätt. 

Den är mättande - ni förstår snart varför...

- En påse (500 g) jordärtskockor 

- 2 dl vispgrädde

- 4 dl mjölk (för ännu rundare smak hade jag valt sk röd mjölk, eller ökat lite på mängden grädde) 

- salt (efter smak - börja med 1 tsk). Beror lite på hur "söta" skockorna är, för det kan variera har jag märkt. 

That's it för soppans del. Fyra ingredienser alltså! 

Skala (småjobbigt, jag vet - går bättre med kniv än skalare) skockorna och skär dem i ungefär lika stora bitar. Koka dem på svag värme i den saltade grädd/mjölk-blandningen tills de är mjuka. Det tar ett tag, vill jag påstå. Svag värme är lovordet, så mjölken inte bränner i botten. När skockorna känns mjuka mixar man soppan. Vill man nu lyxa till det ännu extra så kan man sila soppan så det inte kommer ens minsta lilla skock-klump med, för den här soppan är liksom sammet i smaken och en bit skocka kan upplevas lite "vad är det här???" Men det är smaksak hur man gör, naturligtvis. Och så lägger man till lite mjölk om soppan känns för tjock. Här får man också lite känna efter hur man vill ha det. Men hellre lägga till i det här skedet än ha en för vattnig soppa. Blir liksom enklare åt det hållet. 

Vad jag gjorde till var att slänga in några parmaskinka skivor i ugnen (beroende på fettmängd 5-15 minuter i 220 ° C) så de blir knapriga. Man får känna efter helt enkelt. Man kan ta bacon också, men de tar längre tid på att bli knapriga och känns att det kanske då blir lite väl mycket fett. Men, som sagt, smaksak.

Och så innan servering på med lite örter. Eftersom soppan är mild så passar det mesta, tror jag. Man tar igen vad man har. Jag hade persilja och timjan. Men kunde också ha haft i gräslök. Men inte för mycket. Sammets-smaken från kronärtskockorna får man inte låta gå förlorad. 

Så enkelt och så gott. Det tar bara överraskande länge att låta skockorna koka riktigt mjuka, så snabbmat är det kanske inte. Men nog en mat värd att vänta på! 

NÅGRA DAGAR VÄRMEBÖLJA

Det blev en överraskande värmebölja mitt i våren. Man blir nästan lite matt när det plötsligt är + 26 grader därute! Matta är också många pollinerare som vaknar upp ur vintern och i år har jag fått hjälpa både humlor och bin med lite honungsvatten så de får upp varvantalet i sin motor. 

Eftersom jag misstänker att värmebölja kanske inte är något som håller i hela våren och sommaren, för att inte tala om hösten, så har jag investerat i en värmelampa till stugan. 

Hade i tiderna för länge sedan en sådan där infrarödvärmegrej på en annan terrass, men huj så ful den var! 

Tänkte att då klär jag hellre på mig....typ ;). 

Men den här som man hänger i taket är faktiskt inte så tokig! När jag hämtade paketet från posten så tänkte jag:

- Hjälp! vad stor den är! 

Men faktum är att när den hänger där ovanför bordet så är det helt okej! Och värmer skönt svala kvällar. 

För svala kvällar kommer det på dessa breddgrader ändå att vara. 

Finns i olika märken - och prisklasser - det här är av märket FXA och kan justerar i tre olika "värmestyrkor". Här mysigt sken också. 

 

Mysigt sken har ju alla solnedgångar också. Man kommer inte från det att man nog aldrig tröttnar på vare sig levande eld eller solnedgångar. Där finns någon återkommande fascinerande i dem. Så vanligt och ändå så variationsrikt är ju också potatis. Denna fina knöl. 

Lyxade till det med nästan flortunna potatisskivor som jag hade lite brynt smör på och så salt, peppar och färsk timjan. In i ugnen (175 °C) i ca en timme. Övre delen av skivorna blir härligt knapriga medan nedre delen som fått gotta sig i smöret ja...det säger ju sig själv hur det smakar! 

KÄKA OGRÄS

 Jag tänker en hel del på hur annorlunda det kommer att bli att bo i lägenhet. Det är helt klart att det är så. Går en sväng i trädgården och ser perenner - och ogräs sticka upp lite här och där. 

När det gäller ogräsrensande så är det ju ännu så här på våren hänt att man inte tänker så mycket på det. Fast det är just det man bör göra! Att inte släppa dem att ta över. Allt, allt rensande innan midsommar är en liten seger. 

Men nu går jag bara och tänker, ser man på...där kommer en massa kirskål upp bland perennerna. Och ja, ja gullripset har tydligen tagit över lite mer av phloxrabatten. Och så går jag bakom ute-bastun och inser att jag exakt vet vad jag skall laga för middagsmat! 

Det är ju så det är med trädgård. Inget är svartvitt. Nässlor på rätt plats är ju bara guld så här på våren. Men in i rabatterna vill jag banne mig inte ha dem! 

Och lite längre in i hassellunden, där bakom bastun, frodas mina fem ramslöksplantor som jag fick för några år sedan. Första året kunde jag skörda kanske tio blad, nu kunde jag ta rätt rejält. Eftersom ramslöken här växer precis på sin existensgräns så har den minsann inte kommit upp till ogräs-status. Inte på något sätt. Kommer inte heller att göra det. 

Min äldre son och jag, han är den andra i familjen som gillar att kocka, smider planer vart vi kunde plantera dessa små läckra plantor. Andra i familjen kanske suckar över syrenbuskar och granar som kommer att stryka med, men vi känner starkt att ingen, INGEN skall bygga på vår ramslök. 

Men vi har en plan...Rädda Ramslöken. 

Nässlor, de är enklare att hitta. Och inte så svåra att odla är de heller. Om man nu skulle få för sig att göra det? 

MORSDAG

Morsdag är det idag. 

Och jag har kanske fått den häftigaste och tuffaste morsdagsrosen någonsin! 

Min yngre - han, lillungen, ni vet - studerar ju till smed och hade knåpat ihop till en ros som inte vissnar i det första taget! 

Och det roliga är att då min äldre grabb var i tidiga tonåren var han otroligt intresserad av glasblåseri och hade då vi varit på en uppvisning lyckats smyga iväg och köpa en handblåst glas-ros åt mig. Så nu har jag eviga rosor av vardera pojkarna. En i glas och en i metall. 

Och gubben var snäll och fixade det där mer traditionella med vitsippor till morgonkaffet. Härligt! 

Nu är det bara Eurovisionen och ishockey VM (anordnas den i år...???) och så är vårens milstolpar avklarade och det kan bli sommar! 

MERA STUGHÄNG

En stark bidragande orsak till att vi valde att landa i en höghuslägenhet är möjligheten att på ett helt annat sätt vara på stugan, och eftersom vi båda är naturintresserade så ser vi verkligen fram emot att vara mera där, framför allt längre tider i ett streck. 

Vi har så fått nog av det där med att klippa gräsmatta och ansvara för att karaktärshuset och ett antal ekonomibyggnader hålls i skick. Never say never - men never again! 

Vi har byggt, renoverat, lappat och fixat i hela vårt gemensamma liv. Under en tid då vi bodde separat så renoverade vi, lappade vi och fixade vi på vart vårt håll. Jag kommer såååå att njuta av min balkong och med glädje lyssna när någon annan klipper gräs - eller plogar snö. Jag kommer såååå att njuta av att inte behöva stressa hem från stugan för att något någon annanstans är ogjort. 

Sedan vet jag ju inget om att bo i höghus. Jag måste få en manual hur man gör och är. Bodde ett tag under studietiden men då var det mest plugga och festa ute på stan och så lite senare en kort stund bodde jag ihop med en kille i hans lägenhet, men då var jag mest bara så förälskad så hade han bott i ett tält hade jag inte märkt nån skillnad. Typ. 

Heh....rolig tid det också. Minns inget om vare sig hans kök eller badrum, men nog var sängen stod. Det var på den tiden det! 

Men ja...höghusboende var det vi talade om. Det roliga med att leva i en språklig minoritet i ett land är att väldigt ofta när man känner nya människor så visar det sig att man känner någon som vet nån som känner de man pratar om - minst. Eller så är man släkt på nåt vis. Det har kanske lett till att man aktar sig för att tala illa om någon och kanske på så sätt bidra till att vi finlandssvenskar uppfattas som lite Muminfolk som är så där mysiga mest hela tiden. Vilket nu kanske inte alltid stämmer, men vi har lärt oss att vara lite artigt försiktiga. Oftast. 

Nämen nu, åkte tankarna iväg. 

Idag har ett ungt par kommit till Bokulla för att skruva ner pergolan som jag byggde upp för några år sedan. Jag visste ju redan då jag lät bygga upp den att den inte kommer att bli så himla långlivad. Men att Bokulla skulle hitta en köpare fullt så här fort, det kom kanske lite som en överraskning. En bra sådan, dock. Så här är det att bo och leva i en minoritet. Killen i parförhållandet är finlandssvensk. När vi stod och pratade om att flytta till lägenhet, att vi är rätt trötta på att ständigt reparera, renovera. Så nämnde han om en bekant som han brukade uppträda med körsång med också gjort det valet och flyttade in i en lägenhet i en stadsdel i Vanda just för att kunna vara mer på stugan i Ingå. 

Min hjärna kopplade direkt: Körsång, stadsdelen de flyttade från, till stadsdelen de flyttade till och stuga i Ingå och *snapp* kunde jag säga att "du menar säkert Xxxxx och Xxxx. 

Och då är jag ju en rätt osocial person, men trots det så prickade jag rätt - och då talar vi ändå om Finlands fjärde största stad med 237 000 invånare. Men minoriteten känner sina pappenheimare. 

Och killen jag talade med kommer från min kommande stad som är med sina 272 000 invånare Finlands andra största stad efter Helsingfors. 

Så ja....man har lärt sig att inte uttala sig alltför negativt på direkten om någon. Förutom de gånger jag...men DET är en annan historia! 

Många har helt klart lyft på ögonbrynen över vårt val. Men till min glädje hittade jag en gammal vän på de sociala medier som är i rätt lika livsskede. Trädgårdskunnig och estet som hon är så har hon fått nog att försöka hålla två ställen i tiptop-skick och blir också med lägenhet. Chattade med henne och vi båda uttryckte att finns någon befriande i att bara kunna stänga dörren och vara fri att sticka vart man vill. Bara se till att bolagsvederlaget blir betalt. Drar man sedan till stugan, eller - när coronahelvetet någongång är slut - till södern under den mörkaste vintern, eller till Norge för att fota och skriva i en månad. 

Jag har ju ingen aning om hur det kommer att bli på riktigt, men jag längtar så till detta "nya" liv. 

Beställde just en elektriskt grill att ha på balkongen. Om jag klurat ut det rätt så har vi kvällssol och från balkongen har vi sjöutsikt. Ser fram emot en grillkväll med familjen där. Men det är en liiiiiten bit till innan vi är där, men vi är på väg! 

Små steg, små steg...