Skolorna hade börjat, på åkrarna tuggade skördetröskorna i sig skörden i samma makliga takt som en kossa idisslar. Började skolan tidigt på morgonen hann jag se dimman som dansade över den lilla ån som jag gick förbi på väg till skolan. En timme senare och allt det trolska var borta.
När jag kom hem från skolan satte jag mig oftast på trappan till det lilla torp,
Lillstugan, som fanns intill mitt föräldrahem. Dit lyste eftermiddagssolen.
I september var solen ofta skön, inte stickande som innan, utan bara mild.
Jag hade en stor, alldeles för stor, knallröd tröja som jag bytte om till och som jag kunde
dra över knäna så det nästan blev som en kokong där jag satt på den gamla trappan.
I solskenet. Med min bok. Alltid en bok. Regnet minns jag inte.
De här stunderna och den stämning som fanns där kan jag återuppleva
i min fantasi precis när som helst. Sådana spår satte de i min unga själ.
*
Först långt senare har jag förstått att det var stunder som var så oerhört viktiga för mig.
Redan som barn var jag nog lagd åt det mer introverta hållet, även om jag inte förstod det då.
Men intuitivt blev stunderna där på trappan med
en bok och en skön ensamhet behövlig motvikt till bruset från skoldagen.
Jag var ett barn, en tonåring, en ung vuxen.
Och torpets trappa, i synnerhet så här i brytningen mellan sommar och höst,
var min lilla tillflyktsort. Mitt ställe.
Sedermera har jag aldrig släppt böckerna, berättelserna. Platserna har
bytt, varierat. Tiden att läsa likaså. Men läst det har jag.
Tills för några år sedan då utmattningen klämde sina klor i mig och
jag plötsligt inte klarade av längre texter. Det var som om jag tappade bort
en stor del av det som jag består av. Men det gick inte att läsa. Den allra enklaste
deckarromanen blev för tungläst för mig. Jag hade tappat koncentrationen.
Jag försökte med ljudböcker, det funkade inte alls. I ett nafs hade mina tankar tagit
över och lagt lock över öronen och det kunde gå två kapitel utan att jag alls lyssnade.
Jag slutade låna böcker, jag slutade köpa böcker. Jag läste inte.
Vid något skede köpte jag en iPad - främst för att kunna ladda ner
e-böcker på då andan faller på, men också att helt enkelt ha
mindre fysiska böcker att ta hand om.
Visst kan man låna på bibblan, men ofta hamnar man vänta på de bästa.
Tog det elektroniska steget för att alltid ha en bok
tillhanda - om lusten att läsa skulle återkomma.
Det dröjde till i år innan lusten och koncentrationen
kom tillbaka som den en gång var.
I sommar har jag åter läst (nästan) i samma takt som förr.
Inte riktigt, men nästan. Jag är på något plan
tillbaka i den lilla flicka som satte sig efter skolan på
torpets trappa i sensommarsolen och läste, och läste och läste.
Känns som att få en gåva tillbaka.
Har plockat fram några böcker jag inte läst och böcker jag läst,
men gärna vill läsa på nytt, på soffbordet. En av dem är Vandraren som
skildrar Elias Lönnrots berättelser då han samlade in av vad
folket berättade i stugorna på kvällarna då mörkret lagt sig.
Berättelser som skulle bli Kalevala, vårt nationalepos.
I min Ipad väntar en härlig komplott böcker av olika typer, från
olika genrer och fakta och fiktion i en salig röra.
Och så några ljudböcker att ta och ha i örat då jag går
de där tråk-hund-promenaderna längs asfalterade promenadvägar.
Något att döva ljudet från trafiken med, helt enkelt.
Tänk, vilken väg vi gått. Från berättelser berättade från dig till mig men
aldrig nedskrivna till att vi idag kan ha berättelser så vi kan
välja och vraka efter humör och tillfälle. Och att kunna välja
i vilken form vi vill inmundiga dem.
Visst är det fantastiskt?
Är det så?
Eller är allt bara en chimär?
