WEEKEND PÅ KURSBÄNKEN

Sitter i ett klassrum som har blivit alldeles för kvavt efter timmar av innesittande och datorer och projektorer som surrar på och värmer upp luften. Det är intressant, men jag undrar om jag verkligen kommer att behöva all denna information jag försöker mata min arma hjärna med. 

De andra har gått på kaffe till en byggnad intill, jag har kaffe med i min termos och tycker det är skönt med lite tystnad. Så har jag nog alltid varit, att jag behöver lite tystnad för att orka vara i ett hösel resten av dagen. Jag lovade också vara prylvakt så vi kan ha fönstret öppet under kaffepausen. Klassrummet ligger i höjd med marken och vätter mot en vildvuxen del av trädgården och även om jag personligen har svårt att tro att någon med skumma avsikter skulle råka ha vägarna förbi just här, bland detta snår just då vi vädrar, så är jag okej med en "orsak" att stanna kvar. 

Jag har också ett litet förhållande till väggarna i skolhuset. På ett bra sätt. 

Kursen går nämligen av stapeln på min gamla skola. På en av dem. För 25 år sedan - ish - utbildade jag mig till trädgårdsmästare vid just den här skolan. I går då jag gick till matsalen så såg jag en fågelbo-gran (Picea abies 'Nidiformis') som hade vuxit sig enorm! Då jag studerade vid skolan så var den en liten planta bara! Det är på barnen och på träden som man märker att man åldras. 

Inte på sig själv - hahaha! 

Mina kurskompisar är tillbaka från kaffet, och småpratet är tillbaka. Det är skönt och jag gillar genuint varje möte med nya personer men behöver få mina egna tysta stunder i allt babbel som sådana här kursdagar ändå för med sig. 

Den här gången valde jag att ta min egen lunch med, ett par smörgåsar bara, som jag hastigt slängde i mig. Ville ge mig själv tid till att gå runt på området och se utvecklingen. 

Och hur alla växter växt "sedan sist". 

Det roliga är att det området, som nu är en idéträdgård och samtidigt en beständig utställning av olika producenters produkter, var då jag studerade här bara och enbart en åker där det växte högt ogräs. Och med högt menar jag RIKTIGT högt! 

Då jag studerade här skulle jobbet med att börja bygga ut området startas och jag och min studiekompis Anna fick den tvetydiga äran att vara de allra första att "hugga tänderna" i denna av åratal ogräsmättade åkerjord. Låter inte det hur utmanande som helst? 

Hon och jag fick var vår "ogräströska" (läs ogräsmonster) som mer styrde oss än vi styrde dem,  men sakta och säkert tuggade tröskan sönder ogräset och så småningom blev ogräsåkern till åker som blev till förbättrad odlingsmark som blev till botten för planeringar som blev visningsträdgårdar som nu vuxit till sig ett decennium eller två och idag är en källa av inspiration och ren och skär informationsbank gällande användandet av olika material i trädgården. 

Känns onekligen lite skoj att veta att här var det jag (och Anna) som satte det första spadtaget - om än i form av en "ogräströska". Men ni förstår?

Vi gjorde det första hugget i jungfrulig mark. Liksom. 

Och nu är det så galet fint. Med massor av idéer för trädgård och park. 

Helt klart att det är mängder och åter mängder av studeranden som satt sin prägel på området. Men ja...

Vi var först. Anna och jag! 

CORONASPÖKET

Kokar åt mig en kopp kaffe och tar en välbehövlig paus från jobbet. Tänker rensa hjärnan en stund genom att slöläsa nyheterna på nätet. Jag klickar upp sidan och börjar scrolla. Jag scrollar och scrollar och inser att det är knepigt att hitta överhuvudtaget några andra nyheter än de som på sätt eller annat tangerar corona-virusets framfart över jorden.

Klickar ner den här nyhetssidan och öppnar upp en annan, som enligt mig är ändå mer seriös än kvällstidningarnas gul-röda uppmärksamhetssjuka sida. Den här är sakligt vit och mörkblå, men likaväl slängs corona-nyheterna i nyllet på en då man öppnar den sidan.

Och naturligtvis är det bra att man informerar, men alla dessa totalt onödiga nyheter som ens i minsta lilla grad kan hänföras till det nu så klickberoende framkallande ordet corona börjar i sanningens namn bli aningen för många och för klena. Är det verkligen en nyhet som skall landa på första sidan att någon ängslig en köpt konserver för över 200 € eller att en kvinna lugnar ner sin oro genom att bunkra upp mat på sin balkong så hela familjen kan leva på det i flera veckor OM något skulle hända. Hon berättar att hon sprungit i flera butiker för att hitta hand-desi som hon sedan råffat åt sig litervis.
Jag tror knappt jag läser rätt...

Stänger frustrerad nyhetssidorna och återgår till att jobba.

I bakgrunden spelar radion sakta och jag väcks ur mina skriverier av radionyheternas kännspaka trudelutt. Av gammal vana skruvar jag upp volymen en aning. Det var dumt, för vad handlar nyheterna om om inte corona...

Och igen, skulle det inte vara sättet på hur man framför det så skulle det väl ändå gå vägen. Men nej, här intervjuas en läkare i en medelstor stad på sydvästkusten. Reportern frågar och frågar den mer korkade frågan efter den andra. Som att:
- Hur har man tänkt se till att de personer som möjligen eventuellt på den här orten försätts i karantän verkligen håller sig hemma.

- Ja-a, svarar läkaren, man måste ju ändå lita på att människor är förnuftiga, det finns ju nog inga resurser att placera vakter utanför varje insjuknad eller eventuellt insjuknad persons hus och hem.

Man kan väl tänka sig för innan man ens ställer en sådan fråga?

Men hon fortsätter fråga:
-Hur har ni tänkt ordna sjukvården då någon som bor ute på en ö i ytterskärgården insjuknar?

Vid det här laget måste jag bara dra ner på volymen, klarar inte av att höra läkarens svar. Hans lugna röst börjar också redan låta lite ansträngd.

Att någon bosatt på en ö i yttre skärgården skulle bli smittad (om hen nu inte råkat vara på resa i de drabbade områden förstås) är väl ändå liiite långsökt.
Personen torde väl i så fall ha en borttappad och smittad asiat eller italienare i sitt båtskjul för att det skall finnas ens en tillstymmelse till risk? Och utöver det ha en fysiskt nära relation till hen.

Yttersta skärgården är kanske den tryggaste platsen om man känner sig oroad för att bli smittad. Utöver de djupa skogarna och fjällen, då.

Senare intervjuas en överläkare med frågor som allmänheten har fått skicka in och han svarar bra - även om han också verkar ha lite svårt att dölja sin frustration över frågorna.

- Nej, det är inte bättre att bära handskar för att skydda sig.
(Det säger ju sig självt att det är enklare att tvätta händerna än att hålla handskarna rena....)
- De flesta insjuknade har lindriga eller nästan inga symptom, folk dör inte som flugor på hösten.
- Dödligheten är samma eller lite förhöjd jämnfört med en vanlig influensa.

Det som många inte tänker på är att den procent (ca 3 %) som ofta figurerar i dessa skräckscenarie-nyheterna är en procentsats som säger hur många dödsfall av de som tagits in för vård - inte av ALLA insjuknade. För man vet ju inte ens hur många som insjuknat, då man räknar att upp till 80 % av de som blivit smittade inte ens vet om det då de inte haft symptom.

Det blir så lätt fel när man förvränger på siffror och söker snaskiga rubriker.

Har i bekantskapskretsen en professor i mikrobiologi och hans starka åsikt är att om han skulle få bestämma så skulle han förbjuda alla hand-desin utanför sjukhusmiljö. Desinfektionsmedel tar ju kol på de där goda grejerna också. Tvål och vatten är bäst!

Ugh...jag har talat.
Nu går jag och tvättar händerna!

P.s och ja...de där andningsskydden.
De skyddar ju att den som bär på en smittosam sjukdom inte smittar andra. Och skall bytas ofta!

Bär man som icke smittad andningsskydd en längre tid fixar man bara till en smarrig miljö, härligt varm och lite fuktig, för virus och bakterier att bosätta sig och glatt föröka sig i. Allt detta sådär 3 cm från ens egen mun och näsa....
Gäller också för vanlig influensa förstås.

VINTERN SOM ALDRIG VAR

Tänk om det aldrig blir någon vinter? 

Så känns det ju onekligen nu. Avsaknaden av vinter har fått mig att avstå från en hel del

typisk vintermatlagning just för att ja, det har inte varit vinter. 

I praktiken har vi inte haft vinter alls. 

För att det skall kunna kallas termisk vinter krävs flera dagar då medeltemperaturen

ligger under noll. Så har det inte varit i vinter. Alls. 

Det enda säsongsbetonade ätbara jag lagat var hemlagade runebergstårtor till 

Runebergsdagen i början av februari och det bara tack vare

ett göttigt recept av min kollega, men annars har den typiska 

vintermaten lyst med sin frånvaro. 

Och nu är det dags för fastan - och jag som alla år fastar på något sätt - är tillbaka i 

"originalet" och mat-fastar i år på det sättet att jag verkligen uppmärksammar mat-svinnet

och försöker aktivt undvika det. 

Samtidigt har jag också återupptagit det här med att odla egen mat.

I mycket liten skala dock, för jag har tyvärr inte tid i den bemärkelsen att jag skulle

vara närvarande och kunna sköta en odling optimalt, 

 men strävar efter att ge hemodlingen mer utrymme och tid än på måååånga år. 

Få saker är så rofyllda som att på morgonen spraya frösådden medan kaffet kokar. 

Och lyckan när de första hjärtbladen uppenbarar sig är bara guld!

Då det sker kan vintern som inte var fortsätta med att hållas borta. 

Då är det vår. På riktigt vår! 

PRAT VID MORGONKAFFET

Gubben och jag satt i morse och drack vårt morgonkaffe tillsammans. Solen sken och efter stormen

som härjat på i nästan två dygn kändes det nästan lite vårligt och behagligt stillsamt. 

I vår historia har jag varit den som inrett och ja...till en del bestämt var skåpet skall stå och

han har alltid varit fine med det. Han har väl lite skämtsamt sagt att bara han hittar sin fåtölj 

och kylskåpet så är det bra nog. Nåååh, sedan har jag ju nog lämnat hans kontorshörna i fred även om 

den tar upp det finaste hörnet av lägenheten. Det må han vara värd, att ha sin värld där. 

Men, tillbaka till kaffet! 

Jag hade städat bort en del ugnsformar och bara lämnat kvar ett par 

enkla i sin form och färg, och han kommenterade det så där i förbifarten. 

- Ja, svarade jag. Jag börjar vara så innerligt trött på för mycket grejer som man aldrig 

använder. Och märkligt nog börjar jag mer och mer tycka om det 

*konstpaus, och en slurk kaffe*

det enkla, simpla, sparsmakade. Trodde aldrig jag skulle säga detta men börjar 

mer och mer sakna enkla avskalade ytor. Inte så mycket "plåter". 

Han tittade på mig under lugg och sade:

- Jag med! 

*

Jag brukar skämtsamt säga att hemligheten till ett långt och rätt lyckligt förhållande 

är att man tål samma nivå av städlighet i hemmet. 

Skalan kan variera, men man behöver absolut landa rätt nära varandra här.

Gör man inte det skiter sig vilket härligt förhållande som helst, det är jag helt

övertygad om. Och det har vi alltid haft. 

Vi är båda rätt prydliga av oss men med kryddan:

"Hellre lite skit här och där än ett rent helvete".

Med andra ord, om någon av oss missar sin andel av veckostädningen en

vecka eller så är det verkligen ingen katastrof. 

Men att även han verkade vara fine med att skala av rejält här hemma kom ändå 

som en liten överraskning! Fast absolut en positiv sådan. 

Och vid närmare eftertanke är det ju nog jag som varit den med mest 

prylar. Båda mina pojkar verkar ju vara minimalister av naturen liksom. 

Och nej, gubben är definitivt ingen samlare han heller. 

Sedan är säkert jag den som mest känner att jag vill analysera och fundera

om och kring det här med att vara minimalist, och hurudan minimalist 

man är. För det finns fler olika sorter. 

Men mer om det en annan gång. 

Nu går jag ut i solen en sväng. Känns som den riktigt första vårdagen! 

MINDRE ÄR MER...?

Har en tid funderat på det här med att göra sig av med grejer. Men också hur det har kommit sig att man samlat på sig så mycket som många ändå gjort. 

För egen del var jag ganska sparsmakad som barn och ung. Var kanske inte den mest

ordningsamma, så på det planet kanske man mer tyckte att det fanns grejer lite här och där, 

men så mycket sug efter grejer hade jag nog inte. 

Minns en jul då jag var i högstadieåldern och en av mina kompisar ringde och berättade

hur mycket hon fått i julklapp och jag minns att jag tänkte - nämen det är ju inte klokt! 

När mina barn var små hörde jag kusiner till dem ivrigt vilja åka från morförälderns 

julklapps-utdelning till farföräldrarnas julklapps-utdelning för ÄNNU mer gåvor. 

Kändes märkligt - och främmande för mig. 

När jag var nybliven mamma byggde vi ett hus åt oss. Som kom att bli rätt tilltaget.

"Alla" byggde då rätt tilltaget och som dryga tjugo vårar (ja, jag var så ung då...)

var jag kanske inte helt mogen för att inte påverkas av "alla" andra. 

Dessutom hade vi bråttom med bygget och de ekonomiska möjligheterna fanns. 

När det huset väl stod klart insåg jag att jag hade 10 m vardagsrumsfönsterbräden och att köpa EN

saintpaulia var inte läge. Skulle det se ut till något gällde det att köpa MÄNGDER. 

Det var då jag började fylla på - för att jag hade utrymme - som skulle fyllas.

Inte för att jag egentligen hade ett personligt behov av det, men utrymme fanns. 

Känns ju helt galet nu. 

I samma veva blev ju både min mor och mina svärföräldrar äldre och ville gärna

dela med sig av grejer de sparat på . 

Och eftersom jag faktiskt tyckte - och tycker - om gamla ting så tog jag emot och 

skaffade av bara farten lite mer som passade in. 

När mitt andra barn var på väg flyttade vi tillfälligt in här vi bor nu. 

Hundra kvadratmeter hundra år gammalt hus. 

Detta hände tjugo år sedan, lite drygt. 

Vi rymdes hur bra som helst! 

Fyra personer och ett företag. 

En del grejer nerpackade för om man flyttar från 250 till 100 så blir

det helt klart grejer över. 

Då insåg jag nog första gången att vi hade så mycket mer än vi behövde. 

*

Nu är vi som sagt tillbaka i samma ruta sedan några år. 

Och även om jag, eller någon av oss, verkligen inte är 

några samlare så märkte jag för ett tag sedan att det faktiskt började bli lite 

knappt om utrymme och att det började kännas lite obekvämt. 

Vad HAR jag i mina skåp som tar sån plats. 

Behöver jag faktiskt allt detta? 

Och svaret är ju nej. 

Sakta men säkert börjar jag ha samma luftighet i lägenheten som fanns då 

innan barnen - då vi också bodde här. 

Och det käns bra. Riktigt bra. 

Vi två och ett företag. 

*

Allmänt verkar ting ganska oförmärkt krypa in i våra liv. 

Hos endel mer medvetet än hos andra. 

Hos mig har de medvetet nu fått flytta ut. 

Och det är riktigt skönt det. 

Och definitivt på tiden. 

Rensa gör gött!