JULENS VÄNTAN

"Hörde någon bulta på skrubbens dörr - från insidan.
- Släpp ut mig, jag är sen!
Smått överraskad gläntade jag på dörren och ut ramlade en dammig, utmattad och orkeslös eh...Nalle/tomte/julkalender.
- Jag är såååå sen, första december var för evigheter sedan och ingen har kommit för att plocka fram mig! Min uppgift är ju att glädja små barn med godis ur mina 24 fickor. Och nu är det redan nästan jul och jag har hållits som gisslan i en mörk skrubb utan tillstymmelse till räddning.
- Lugn, bara lugn, försökte jag lugna den upprörda Nalle/tomte/julkalendern och försökte förklara att han faktiskt är pensionär nu. Han kan bara ta det lugnt. Vila. Barnen har vuxit upp och julkalendern ersatts av diverse digitala grejs och tomtar - ja, de tror de inte på sedan längre och hmmm...nallar är kanske också lite passé? 

Om en trött Nalle/tomte/julkalender kan sjunka ihop mer än han redan gjort efter att i år levt instuvad i en kartong så gjorde han det. De magra benen vek sig på honom och luvan föll tungt över ögonen. Med en suck sjönk han ner över tröskeln till skrubben - till synes livlös. Bakom honom låg en öppen kartong som senast jag var inne i skrubben var snyggt placerad på en hylla ovanför dörren. Märkligt?

Konfunderad tog jag tag i honom, lyfte upp honom, dammade av honom och sade:
- Du, det kanske inte finns ett jobb som julkalender ledigt just nu men inte skall du behöva ligga i skrubben året runt för den skull. Du kan ju hålla mig lite "sällskap" medan jag julstädar? 

Så kom det sig att Nallen/tomten/julkalendern blev sittande på en stol och där sitter han än och ser faktiskt rätt nöjd ut med att vara med ute i julstöket."

(Från mitt Facebook-inlägg från igår - i övrigt börjar julstämningen landa och sätta sig i knutarna....)

LÅÅÅÅÅÅNGLEDIGT

Alltså en dag till och sedan hörni...låååååångledigt! 

Vet knappt vad jag skall ta mig till med alla lediga dagar. Värsta lyxproblemet, men oroas inte. 

Jag kommer nog på något! 

Sedan mina egna ungar blivit stora har jag ofta frivilligt ställt upp med att 

vara på jobb bland annat mellandagarna. Inte för att få min helgongloria att lysa lite extra, 

nejdå. Har mina misstankar att den nog ibland hänger så på sned att det inte spelar 

så stor roll om den lyser eller inte....*fniss*

Men under de åren då jag själv hade småbarn har jag hos alla mina arbetsgivare 

mött en stor förståelse och en tillmötesgående attityd för att få ha lite extra ledigt, så 

nu när det inte står små varelser med tindrande ögon och krafsar på paketen under granen

så har jag sagt att jag kan komma på jobb om det behövs. 

Låt det goda gå vidare, tänker jag. 

Nu har mina kolleger faktiskt rätt små barn och lite större småbarn, men ändå

var dessa pappor helt okej med att dyka upp på jobbet mellandagarna och 

hålla jour. Så till den grad att jag i mitt stilla sinne undrade om det möjligen

var så att där fanns en liten tanke/hopp om tillflykt till ett tyst och lugnt kontor

en dag eller två mitt i julhetsen? En lugn oas?

Kanske alla vinner? Jag får för en gångs skull vara hemma och 

faktiskt ta ut det där jul-lugnet jag så längtar efter efter 

många år av någon sorts julhets. 

Och de unga papporna kanske får en liten "egen tid" på jobbet där

trots allt jul-lugnet lagt sig. Kan det vara så? 

Jag minns att mina ungars far faktiskt i tiderna hade massor viktiga

saker att uträtta (utanför hemmet) precis dagarna innan jul.

Jag tror jag har genomskådat honom.....heh.

Egentligen är det intressant hur mycket känslor, bra och inte så bra, 

förväntningar och besvikelser som ryms i en enda högtid. 

Har överraskande många i min bekantskapskrets som inte kan tåla julen. 

Och då är det inte så att de är ensamma eller så. Det har bara samlat sig mer negativa

minnen än positiva under årens lopp. Ju mer jag hört dessa personers berättelser desto mer 

gläds jag åt de familjer och släkter där julen är en genuint varm och go´ högtid. 

Jag är också oerhört tacksam över min egen familj som snällt och 

utan större knotande (läs; egentligen inget alls) tar emot mina idéer om en simplare jul. 

Kanske många av de måsten jag upplevt egentligen bara har varit mina 

egna hjärnspöken och prestationstroll som jag snällt matat år efter år. 

Inte av tvång från någon utan av en genuin önskan att gå "all in" med jul. 

Och till en viss punkt är det bara härligt. Lite mer pynt, lite mer

mat, lite mer hemlagat, lite roligare rim, lite mer snacks till glöggen, 

lite fler ljusstakar i fönstren. Men sedan kan det tippa över och utan att man 

märker det så blir inspirationen, skaparlusten och pysslandet och pyntade, 

deltagande i olika julevenemang bara en belastning. 

Då är det dags, som med så mycket annat i vår hetsiga värld, att dra i nödbromsen

och verkligen fundera vad det är man vill. Vill man ha allt - och det känns bra.

Vad är bättre än det? 

Men vill man mindre. 

Då skall man göra något åt saken. 

JULSTRESS OR NOT

Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår. 

Fast just det har inget med bilden att göra. 

Men till jullunchen och julruschen. 

Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara

bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men 

varmrätten hoppade jag frivilligt över. 

Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon. 

Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem. 

Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon

större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt. 

Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat

mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?

Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets

repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år. 

Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig. 

Så är det bara. 

"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter 

för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det 

hela som en okontrollerbar bulldeg. 

I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil. 

Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna. 

Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat. 

I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också. 

"All in" är kanske inte alltid det bästa?

Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag. 

Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt. 

Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart! 

Alla vinner. Sådant gillar vi ju?! 

*

Men till bilden. Enligt julevangeliet: 

"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en 

förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film. 

Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."

Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession. 

Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter

att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.  

Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken. 

Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i 

tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran. 

Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till

samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran. 

Men julstress ja....näe! I år vägrar jag! 

Men jul skall det bli ändå. Jag lovar. 

Fast denna gång gäller less is more. 

STILLA ADVENT

Ja, jag vet - den var redan, men jag hänger nu lite efter i min uppdatering här på bloggen

för att det är mycket annat just nu som lite pockar på uppmärksamhet. 

Jobb och sådant där annat viktigt som har med livet att göra. 

Och naturligtvis. Bloggen är ju också livet - så envist som jag håller fast vid den har 

den sannerligen blivit en del av mitt liv. 

Men den är inte enbart det,  den är också min egna stund då jag kan njuta av att få sätta 

mig ner och skriva ner lite tankar och funderingar, minnen och ögonblick. 

För varje år känner jag att det är läge att dra lite ner på dessa jul-måsten. 

Men utan att ändå tulla på stämningen. För den vill jag ju ha kvar. 

Men inte stressen, inte hetsen. 

Få se hur jag lyckas med det i år? 

Naturen har redan ett tag vilat i vintern. 

Och jag älskar att ta mig till det lugn som råder därute. 

Skogen har stillnat, den låga solen strålar nåt knappt marken, lyser

bara in genom stammarna sitt milda decemberljus. 

På håll hörs domherrarnas väna lilla pip medan ekorrarna envetet 

kilar runt samlande in de sista matskatterna innan snön döljer allt. 

Växthuset nås knappt av det bleka ljuset. Där står allt stilla och bara väntar. 

Jag går in och rör ihop min julsill. Min enkla goda julsill. 

Sill, lök, crème fraiche - inget mer. 

I helgen skall jag planera julmiddagen. Den enkla. 

SNÖ

Det föll snö över stan idag. 

Jag välkomnar snön. Om några månader kommer jag att förbanna den. 

På sommaren förbannar jag hettan som jag så hett längtar till när slaskets tid är här. 

Tänker att om vi inta hade dessa fyra årstider, eller fem som jag envisas med att påstå, så skulle vi då ständigt vara missnöjda eller nöjda? 

Med dessa olika årstider kan vi ju variera vad vi längtar till och vad vi för stunden vill förbanna. 

Många har idag postat på de sociala medierna en bild av årets första snö. 

Många kommer att läsa dessa inlägg, himla med ögonen och tänka; 

nämen, guuuud....hur kan man? Snön kommer ju varje år, liksom? 

Personligen tror jag att alla som postat, eller ens tagit en bild av årets första snö faktiskt på något "mentalt" plan har det bättre ställt. Jag vill tro att de som stannat upp inför 

detta på dessa breddgrader årligen återkommande naturfenomen bär inom sig 

det barn man ingång var. 

Man stannar upp för stunden inför dessa första snöflingor, ser sig runt om det är 

okej att sträcka ut tungan för att försöka fånga dem. Vuxna gör väl inte så?

Drar i stället ett extra djupt andetag för att ta in doften av den annalkande vintern. 

Kanske vill man krama en snöboll och slänga iväg den, 

men hindrar sig och plockar upp telefonen för att knäppa en bild istället. 

Tänker att det kanske är samma reaktion på den första snön. Man har kvar förmågan att förundras över det lilla, den enkla, det återkommande. Och man vill dela den med andra. 

Den gode Albert Einstein lär ha sagt:

"There are only two ways to live your life. 

One is as thought nothing is a miracle.

The other is as thought everything is a miracle."

På något plan tror jag man kan välja vilket.