DAGSMEJA...

...är nog ett av det svenska språkets absolut vackraste ord.

Ordet som bryter vinterns rygg. 

*

Deltog på veckoslutet i en landskapsfotograferingskurs i Borgå vilket var både bra och givande. 

(Tack till Kamera 67-fotoklubben som fixade landskapsfotografen Andy Horner (http://www.andyhornerimages.com/439172091) som lärare.) 

Det var ett givande och bra veckoslut! 

Jag är ju helt kass på landskapsfotografering! Brukar säga att jag gärna fotar precis 

allt utom landskap  - och människor. 

Vet inte riktigt varför det blivit just så, men ja, så är det nu bara.

Landskapsfotografering är inte alls så lätt man först skulle tro. Det är långsamt på ett annat sätt

som det är långsamt att fotografera djur. Långsamt på ett annat sätt än att fotografera i studio,

långsammare på ett annat sätt än att fotografera macro. 

Plötsligt får jag en insikt om att nästan oberoende vad man fotar - om man vill utveckla sitt

fotograferande till lite mer än att "bara knäppa en bild", så handlar det om tid.

Att ta sig tid att hitta sitt motiv, fundera ut hur man vill ta sin bild, och 

sedan att ta sig tid att hitta rätt komposition och rätt  ljus. 

Och en lust att leka med kameran. 

För det är långt det som det är frågan om. 

Att få leka sig fram till en bild. 

Natten hade varit kall, hade ändå sovit med öppet fönster (!) så jag vaknade 

pigg och utvilad i ett härligt friskt och fräscht sovrum! 

Vårtecken även det. 

Människor i min närhet skakar bara på huvudet när jag säger att nu äntligen

är det mars och man kan börja sova med öppet fönster. 

Men det är så fantastiskt skönt! 

Idag var det även på dagen några minusgrader, men där solen kom åt

att lysa och värma så bildades fina istappar som sakta började droppa

i marssolen.

Dagsmeja sker då solen smälter is och snö trots att 

temperaturen är på minussidan. 

Det är definitivt vår. 

Dagsmeja...bara smaka på ordet! 

Så fint! 

INREDNING VAR DET JA...

På samma sätt som jag sluppit suget efter ständigt nya kläder och annat stuff,

har jag sluppit suget efter att ständigt uppdatera inredningen och 

det kan jag tycka att är ganska så skönt och befriande även om jag ju alltid

gillat både kläder och inredning. Och gillar det fortfarande, men det är 

liksom inte på ytan hela tiden. Det är ganska bra som det är, liksom.

Som en kvarleva från mina "aktiva inredningsår" så hänger jag med i 

en facebook-grupp inom det intresseområdet och nu och då ploppar det 

upp ett inlägg från gruppen i mitt flöde. Det av någon märklig algoritm-

regel som jag inte är ingenjör nog att begripa mig på men som gör att jag tydligen 

snubblar över inlägg från gruppen även om jag inte har själv varit aktiv där på åratal...

Nå, hur som helst. Idag ploppade det upp ett sådant där inlägg igen.

När jag läste det så började jag bara sprutskratta! 

Missförstå mig rätt - jag är - i alla fall har varit - en person som lagt stor

vikt, energi och fokus på inredning. Hur hemmet ser ut är fortfarande viktigt

för mig och något jag i alla fall nu och då ger lite tid och uppmärksamhet åt. 

Men, nej...inte så som förr. 

Det som roade mig alldeles förfärligt i dag var 

ett inlägg som lät så här:

INLÄGG:

"Vad har ni på era soffbord? Behöver lite inspiration!"

Ett av SVAREN:

"Just nu, en tallrik med blodpudding och en dinosaurie..."

(kommentaren fortsatte med att det är kanske inte just 

DET hen vill ha där, men det är så det är...) 

Och kommentaren kändes så underbart ärlig och samtidigt 

säger det något om hur osäkra många är när det kommer till 

inredning (och mycket annat också). Inspiration finns det mer av

än någonsin. Hela nätet spricker ju snart av inspirerande tips och idéer. 

Oberoende av genre, känns det som . Och ändå, eller trots det, behöver man

få bekräftat att just det man valt är "rätt och riktigt". 

Om tillräckligt många tycker "tummen upp" så måste det ju vara bra?

Fast ibland kan jag tycka att den där "tummen upp" eller "hjärta"- röstningen

på sociala medier inte egentligen säger ett enda dugg? 

Inom naturfotografering, mitt område just nu, slutar jag aldrig häpnas

över hur endel mediokra bilder kan få hundratal om inte tusentals "likes" 

medan helt fantastiska naturfoton som bara inte "kan det sociala-medier-språket"

landar på några tiotal likes. 

Ju mer man hänger (med) på sociala medier alltmer 

inser man hur vrång-vridet allting är i den världen. 

Ingen ny insikt precis, men insikten ploppade nu upp

idag - precis som inlägget från den borttappade inredningssidan. 

*

I övrigt vaknar det så sakta till i mina krukor på fönsterbräden.

Det blir en ny växtsäsong i år igen! 

Wooopwoooop! 

SMÅ SPRICKOR I ISEN...

Jag hade ett litet uppdrag i knutarna av där stugan ligger och kunde inte motstå

att åka dit ett par dagar på samma gång. 

Vilket fantastiskt vinterväder det var i går! Solen sken och skaren höll. 

Med praktiska "spikskor" var det bara att traska på! 

En råk hade uppkommit längs isen och ringlade sig hit och dit över fjärden. 

Korparna samlades längs råken, undrar vad de tänkte de skulle hitta där? 

Fiskar som blivit i kläm? Nå nej, det var nog något annat. 

Tystnaden är så total härute. Bara någon liten talgoxe som kvittrar till och

isen som råmar sin vinterklagan. 

Havsörnen flyger lojt längs motsatta stranden. 

Långsamma vingslag, helt utan brådska. 

Sakta går jag tillbaka till stugan, öppnar dörren och stiger in i värmen. 

Det doftar gott av utbrunnen brasa och stearinljus.

Får liv i elden på nytt, häller upp ett glas vin och kryper

upp i soffan med en bok. Sitter ändå och bara tittar ut en

en stund, smuttar på vinet och ser hur talgoxarna, talltitorna och

blåmesarna flyger mellan matplatsen och den lilla dungen av tallar där

de sitter och petar i sig fröna. 

Ekorren kommer skuttande och sitter en lång stund och tuggar 

frenetiskt på nötterna jag lagt ut. Den har ännu sin tjocka, grå

vinterpäls och rejäla tofsar på öronen. 

"Än är det vinter kvar, säger Mor"

Men våren kommer så sakta smygande. Som små sprickor i isen. 

DAMMAT AV...

...penslarna har jag idag. 

Jag har aldrig målat speciellt mycket, men gillar det så varför

jag inte målar mer vet jag faktiskt inte riktigt. 

Men idag har jag ändå dammat av målarpenslarna. 

Det är nog säkert tio år sedan jag senast målat en tavla! 

Då var det också en svartvit en. Jag hade lovat lillungen

att jag skulle måla den klassiska bilden av Tintin som springer med

hunden Milou med en måne i bakgrunden. Jag målade en eftermiddag

då han låg förkyld hemma och ville att jag skulle vara "nära" fast han

mest sov. Så där som barn är när de är förkylda. 

Föga anade jag att den tavlan skulle följa med när den unga mannen

nu flyttade hemifrån. Och dessutom få paradplats i hans nya lägenhet. 

Lite gulligt! Heh! 

Tintin tavlan ser dock lite ensam ut där på hans vägg så 

han beställde en ny tavla av mig som skulle vara 

svartvit, klassisk, med lite retro-seriefigurs stuk. 

Vem skulle inte vara bättre till det än goa gamla Musse?

TÄNK OM...

Ibland tänker jag hur mycket har ändrats i mitt lilla liv sedan jag startade den här

bloggen. Den började med en så annan inriktning så jag knappt känner igen mig själv i det.

Men det är väl så livet är? Andra saker blir viktiga och så.

Min konsumtion av av onödiga saker har rasat, och det är jag bara nöjd med. 

Jag är knappast en bättre människa för det, nej då. Men absolut en mer medveten konsument. 

Och insikten vad som håller på att hända med vår planet kryper in i medvetandet mer 

och mer. Endel kallar det klimatångest. Jag vill kalla det livsinsikt. 

Idag kom det ut en ny internationell rapport om hur mängden insekter har minskat

på bara några årtionden och takten eskalerar. 

Om tio år är 1/4 av insekterna utdöda, om 50 år är bara hälften kvar och 

om hundra år - ingenting. 

Utan insekter finns ingenting. Det är bara så. 

Växter kan inte reproducera sig och hela näringskedjor kollapsar.

Vad man så skrämmande sällan tänker på är att också människan är

en del av den näringskedjan. 

De är så tysta. Insekterna. 

Människan reagerar på noshörningar håller på att dö ut. 

Djur som gorillor och havssköldpaddor. Exotiska sumatratigrar och amurleoparder. 

Men vem orkar bry sig om dyngbaggarna? 

Ett litet insekthotell i skogen vid min stuga. Hjälper möjligen föga där i en skog som också i övrigt får 

leva naturenligt, där fallna träd får bli kvar och bli mat för insekter som blir mat för fåglar som...

...ja, ett levande ekosystem helt enkelt. Som det borde vara. Bara det att detta sker på en 

så obeskrivligt liten del av vår planet. 

Ändå hade jag förra våren haft övervintrande kryp i detta lilla hotell. 

Insekterna är de tysta...de tar inte utrymme och för inget väsen om sig. 

Och ändå. Försvinner de är det en katastrof. 

I den här nu utgivna rapporten har man sammanställt inget mindre än 

material och resultat från 73 olika forskningar runt om i världen. 

I bla Puerto Rico har landlevande insekter minskat med 98 % 

sedan 1980-talet.  Nittioåtta procent! 

Mellan 2000-2009 minskade mängden fjärilar med nästan 60 % 

i England. Och hos oss? Samma har vi här. Det handlar om att upprätthålla tillräckligt 

många biotyper där insekter kan överleva, utvecklas och övervintra så allt inte

är åkermark eller produktionsskogar. 

Försvinner insekterna försvinner växter, fåglar som lever av insekter klarar

sig inte längre. Skogar som bara är produktionsskogar har en så mager biotop

att få arter klarar sig där. Det vet man ju själv. Går man på hösten

in i en monokulturell produktionsskog så hittar man inga svampar. 

Bara blåbärsris. Där finns inte lika många fågelarter som i en mer naturlig skog. 

Mångfalden stryps av effektiviteten. 

Vi har vetat om detta i årtionden, men kanske det nu när/om det 

börjar slå tillbaka mot oss människor. Kanske vi nu börjar reagera? 

Och förstår, att tänk om.....?