Igår körde jag lillungen (ja, jag vet, jag måste sluta kalla honom det...) till
sin civiltjänstgörings-utbildning i Lappträsk, i Östra Nyland.
Han hade gott kunnat ta bussen, men jag hade ju en helt egoistisk tanke bakom att erbjuda
honom skjuts och det var att samtidigt besöka en nationalpark med lite doldis-stämpel,
nämligen Valkmusa nationalpark mitt i triangeln Kouvola, Lovisa, Kotka.
Nationalparken består av myrar där över 30 olika kärrtyper identifierats och även
om det inte säger så mycket åt en vanlig söndagstraskare, så är känslan på myren
desto mer hanterbar och begriplig.
Att ta sig ut på myren känns som om man skulle förflytta sig till Lapplands ödemarker
lite grann. Här finns verkligen en känsla av vildmark.
Det är så tyst och så stort och så oförstört.
Och allt detta finns cirka en timme från huvudstadsregionen - och än så länge
lite av en doldis - så man får faktiskt tassa runt där utan större trängsel.
I Valkmusa finns en 2,3 km lång utmärkt spång som för en ut på myren.
Stigen är på alla sätt i gott skick så även om man nu inte råkar ha gummistövlarna eller
vandringsskorna i bakluckan på bilen så kan man gott stanna till här om man
råkar vara i knutarna och känner att man vill sträcka på benen lite
och uppleva lite gottgörande och skön tystnad i orörd natur.
För det är precis så det känns. Rätt snart efter parkeringsplatsen försvinner
ljudet från vägen och man får traska direkt in i en slags "urtid" som står stilla.
Längre rutter och vandringar i all ära, dem siktar man sig in på med tid, men
man skall på inget sätt förbise dessa korta stigar som ger
"mycket upplevelse på liten stäcka".
Att gå runt den här stigen tar ca en timme, och då räknar jag med att man stannar till och känner in,
beundrar, kanske fotograferar, klättrar upp i utsiktstornet, tar sig ett mellanmål
eller bara njuter av stämningen på myren så här på hösten
då mossorna lyser upp myren med alla fina färger.
Skulle jag vara i den situationen att jag hade små knoddar i min tillvaro som jag skulle vilja
lite smått introducera i det här med natur och vandring och sådant så skulle
det här vara den ultimata turen.
Inga höga backar eller stup att oroa sig för. Lagom kort tur med lämpligt ombytlig terräng
för att upprätthålla någon form av intresse för en liten en.
Så här på hösten var det fullt med sländor som flög hit och dit, och på
håll hördes tranorna ropa, vilket bidrog till känslan av ödemyr.
Det är något med dessa öppna landskap.
Är det sedan havet, eller är det en myr.
Öppna landskap ger en mer utrymme att andas.
Och det här är en mycket lätt-tillgänglig plats att uppleva
tystnad och öppna landskap i om man nu råkar ha sina vägar förbi.
Jag älskar myrlandskap kanske mest på hösten då mossorna glöder.
Detta annars så platta landskap får ett djup i och med färgerna som dyker upp
varefter hösten djupnar i sitt väsen.
Efter en timmes tur i detta smått magiska myrlandskap känner jag mig redo för att dra vidare.
Ett annat ställe ville jag stanna till vid innan jag kopplar in min favorit spellista på Spotify
till bilens högtalare och susar hemåt i kvällningen, men mer om det stället en annan gång.
Men seriöst - rör ni er i knutarna - gå denna lilla tur.
Den är en lisa för själen!