Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti
för finska YLE.
I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det
jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara.
På bekostnad av så mycket.
Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.
Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn,
och att vår räddning kunde vara att börja avstå.
Innan det är försent.
Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text
finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och
alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.
Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag
ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.
Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser.
(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!
Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.
Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och
analysen av det som trollband mig.
Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,
Så huvudet på spiken, helt enkelt.
För så här är det, ju:
Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.
Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i
stil med följande:
"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".
Och fortsätter:
- Förlåt vänner!
Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.
Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.
Få hinner med riktigt alla?
Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha.
Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.
Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt
att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta
något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna
pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop
pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.
Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga
och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.
Han utrycker det så bra i meningen:
"Vi lever som grevar med en drängs lön"
För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid?
Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och
går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker
leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.
Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?
Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder.
Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.
Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.
Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!
Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna
och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av.
Man gör inte så.
För vi har det ju så bra - bland alla prylar.
Pekka skriver vidare:
"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå
den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar."
Slavar under tid, pengar, ork.
Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten?
Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är
det hektiska tempot på våra arbetsplatser?
Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism,
inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå.
Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen
så fort man tycker sig närma sig den?
Kolumnen är riktigt bra!
Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska).
Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix
som smakar så bra!
Men saken bakom all ironi är så himla viktig!
Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och
vårt sätt att samla på onödiga ting.
För framtiden och för våra barns skull.
Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det.
Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper
taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:
Ja...det är nog bara befriande.
