GEIRANGERFJORDEN...

Geirangerfjorden är sedan dryga tio år skyddad av UNESCO som ett världsarv.

Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att det är ett sådant unikt 

naturvackert ställe. Man antar att brittiska bergsklättrare upptäckte fjorden

redan i medlet av 1800-talet. Numera är den klassad som en av de vackraste fjordarna i världen

och stället besöks av dryga halvmiljonen turister varje sommar.

Turistbåtar kör skytteltrafik i fjorden och under högsäsong är det säkert 

trängsel och kö på de krokiga bergsvägarna. 

Men så här lite off-season är det gott om utrymme, både på vägarna

och på campingen, vilket jag personligen tycker är skönt! 

Geirangerfjorden sträcker sig 15 km och om man vill kan man ta sig en 

dryg timme till sjöss med någon av de turistbåtarna som finns att tillgå.

Priset på en sådan tur låg kring 50 € per person och tur. 

Man kan också hoppa på turfärjan som kör mellan Geiranger och Hellesylt. 

Färjan har tre avgångar per dag, så man kan välja den, med eller utan bil, 

istället för dessa turistbåtar. 

Vi hade preliminärt planerat att ta en tur på fjorden, men sedan 

blev det ändå inte så. Vi valde att köra vidare och lämna dessa

fantastiska bergstoppar som nådde upp till 1600 m över havet bakom oss.

För denna gång.

Jag kan gott tänka mig att återkomma hit en annan gång.

Men då också off-season. Känns inte som ett ställe jag vill besöka under den 

värsta turistsäsongen. Men i september kanske...? 

På kvällen tog jag en promenad upp längs forsen som kastade sig ner från fjällen

för att förenas med Geirangerfjorden precis vid vår nattcamp.

Undrar om jag någonsin tältat i vackrare omgivning än den här?

Knappast! 

Det enda som "störde" var bruset från bäcken som störtade ner från fjället,

och just det "oljudet" kan jag leva med. 

Så fin plats denna Geirangerfjord! 

HÖGST UPP...

Vi börjar turistandet här, där Fylkesvei 63 börjar 

(eller slutar, beroende på varifrån man startar - höh, förstås...)

Vi börjar också med att konstatera att det inte finns ett enda foto som skulle

ge rättvisa åt vyerna, vägarna, utsikterna längs den här vägen! 

Låter som en klyscha, men så är det bara! 

Direkt då man viker in på Fylkesvei 63 ser man Djupvatnet, sjön som ligger 1000 m ovan havet,

där vattnet är sådär lite overkligt blått. Det är hisnande vackert! 

Efter ett tag kommer ett vägskäl som man nog inte skall missa. Det är avtaget upp till

Dalsnibba, faktiskt Europas högsta vy över fjord som man kan ta sig upp till med bil.

Det kostar en liten slant att utsätta sin bil för en klättring upp längs hårnålskurvor,

och utmana bromsarna på vägen ner. Men jag anser att det är värd de slantarna.

Man kommer upp till 1500 över havet och utsikten ja...

...vad kan man säga? 

Den klassiska vyn över Geirangerfjorden. Den man ser när man 

googlar Geiranger, verkligheten tar dock andan ur en.

Här uppe på Dalsnibba byggde man 2016 en Skywalk som gör att man kommer

ut över stupet och kan även se neråt. Får det att pirra i magtrakten.

Isynnerhet för en med lite höjdrädsla, eller kanske inte rädsla precis - mer som 

en obekväm känsla bara - är dessa stup alldeles precis lagom att hänga över och 

ta sin alldeles egna bild av vyn som finns avbildad i tusental.

Men det är min vy. 

Här tyckte sonen att det var en fantastiskt bra idé att klättra ner och ut på en klippa som

sköt ut över stupet. Jag har, om möjligt ännu mer jobbigt pirr i magen och yrsel bakom pannloben, när jag ser mina barn (ingen j*vla skillnad hur gamla de blir, tydligen) på ställen som inte

är helt safe. I min envisa mamma-hjärna är en klippkant 1500 m upp inte sinnebilden

av en safe plats. Inte på något plan liksom...

Så bara att svänga mig 180 grader och börja planlöst fotografera utsikten åt det andra hållet istället

tills grabben är klar med sitt klättrande på klippkanterna.

Måste googla om någon trillat ner någonsin...

Tryggt och välbehållna tillbaka i bilen som nu skall testas på bromskapasiteten.

Att köra med en GPS ger en liten aning om vad som komma skall.

Myser i bilen när jag ser på alla hårnålskurvor som skall rattas igenom innan 

vi är nere vig Geirangerfjorden. 

Mer om det sedan.

P.s. Ja, det är läge att köra på låg växel och låta motorn hjälpa till med 

bromsandet och spara lite på bromsarna på det sättet. 

LÄNGS VÄGARNA SOM FÖR...

Det händer något bra i mig när jag reser så här utan större mål och målsättningar.

Det är som om min själ hittar hem till något som den inte ens visste var ett hem.

Det är som om en oro jag inte visste jag hade blir mättad och nöjd.

Jag ville denna gång köra en av de riktigt klassiska turistvägarna. 

För i ärlighetens namn; det är inte utan orsak just de vägarna blir turistvägar. 

Man får mycket skönhet för öga och själ på en och samma gång.

Vi startade med att ta kvällsbåten från Helsingfors till Stockholm 

och köra nonstop genom Sverige och sikta på en första övernattning på norska sidan.

Det gick ju bra - vad vi nu fick leta efter en butik som sålde lite äldre laddningskablar till 

vår GoPro-kamera, som redan har några år på nacken. Innerligt glad att man inte är elektronik, 

då hade en varit So Yesterday redan i förrgår...

Campade första natten i Hamar, på en lite märklig camping.

Campingen såg väl lite ut som om den inte fått den mest kärleksfulla omvårdnad 

på de senaste decennierna. Den hade nog sin storhetstid då jag senast campade i Norge.

Det var på 70-talet, det.

Hur som helst så var campingen full med husvagnar som uppenbarligen varit stationerade 

där de senaste åren. Så där som det nu ser ut på de flesta campingplatser nuförtiden. 

Det märkliga med den här campingen var att absolut ingen rörde sig där på hela kvällen.

I n g e n ! 

Vi packade upp, gjorde oss hemstadda, kokade middag åt oss, 

gick en sväng ner till stranden.

Ingen människa - någonstans. Knappast hade alla gått och lagt sig vid åtta?

På morgonen fortsatte samma tystnad över hela campingen. Vi började redan fantisera 

ihop spökhistorier om omkringstrykande massmördare med smak för inget ont anade campare...

Då vi redan var klara med frukosten, morgondusch och packat ner sovsäckarna,

smög sig ett äldre par tyst mellan husvagnarna. En annan man i sina mognaste år började med 

kuslig precision formklippa busken som råkade växa där intill hans husvagn.

Det var lite märklig stämning där. Det enda som verkade vara virilt och levande på

den campingen var ogräsen som glatt frodades här och där.

Det enda riktigt välskötta var nog den där formklippta busken.

Vi drog.

(det var också resans dyraste camping-övernattning.

Så ja, sannolikheten att vi återkommer till 

Strandheim Camping i Hamar är försvinnande liten...)

Fortsättning följer.

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE...

Det känns ibland som om en kunde behöva ett extra andetag av syre för att riktigt

fylla sina lungor med det vår kropp inte kan vara utan.

Ibland känns det också som om en skulle behöva de där vida vidderna 

som ens själv inte kan vara utan.

Här kände jag att båda två uppfylls och tillfredsställs.

Skall passa på och tanka syre och vidder ett tag till.

LIVING IN MY CAR...

Klockan är redan nästan natt. Solen färgar himlen

vackert gul och ljuset verkar inte ta slut ens då midnatten närmar sig.

Jag packar det sista i bilen. 

Bilen, som kommer att vara sonens och mitt hem ett par veckor framöver.

Jag har ju de senaste åren nu och då rest så att bilen ha varit både mitt hem 

och delvis min arbetsplats, men jag har nog aldrig riktigt dokumenterat 

annat än platserna jag åkt till. Kanske jag denna gång skall ge själva boendet under

resan en synligare roll? Det är många som undrar om det inte är sjukt obekvämt 

att resa så som jag valt att göra. 

Nja...jag är ju en livsnjutare i själ och botten, så jag gör absolut allt 

för att ha det gott och skönt även om omständigheterna är lite enklare. 

När min nuvarande bil tar sin sista suck och jag måste börja titta efter

en annan bil, så är kriterierna följande:

Fyrhjulsdrift för att klara av lite tuffare terräng vid behov.

Utrymmet bak i bilen skall vara långt nog att jag kan sova raklång utan problem.

Och så skall det utrymmet bli plant, så man kan sova där utan risk att hitta

sig själv som en skrynklig kringla i fotändan av "sängen". 

Jag har lite börjat kika på en skåpbil att göra om. Jag kunde ju välja en husbil, men 

jag tycker genuint illa om allt det plastiga i husbilar. Jag har svårt för det. 

Jag bil-luffar så mycket hellre enklare men mindre plastigt.

(dessutom kan jag inte för min värld förstå varför alla, precis alla, 

husbilar skall se ut som gigantiska förrymda kylskåp på hjul)!

Varför kan inte husbilarna ha andra färger, som fina mossgröna, eller

vinröda, eller antracitgrå? Då kanske, eventuellt, möjligen kunde

jag överväga en husbil. OM man fått bort all den plastiga känslan på

samma gång. Inte bara känslan...plasten skall bort! 

Hon här stannar hemma denna gång. Hon är ju inte speciellt förtjust i att bila.

Skulle hon vara det, skulle hon vara hela tiden med mig. Som det är nu med henne, 

så får hon stanna hemma från de lite längre roadtripparna. 

Fast jag väljer att leva i bilen eller tält under mina roadtripar för den frihet det ger,

så vill jag ändå ha det "lyxigt" utgående från de möjligheter det ger.

Vi kommer till exempel att till största delen laga vår mat på spritkök,

men som jag tänker så behöver ju maten inte vara tråkig bara för den skull?

Bra, och god, mat är ofta enklare än man tror.

Lite som idag.

Vi hade strålat ihop en rejäl del av La Familia och jag bjöd på

enkelt tillredd gös som fick en och annan "tummen upp" av matgästerna. 

Gjorde en "röra" av stekt bacon, stekta champinjoner, stekt lök och 

en liten knippe färsk dragon. 

(Jag äter ju inte kött själv, så innan jag blandade i baconen så tog jag 

åt sidan en bit av röran bara för mig...om nu nån undrar...) 

Fiskarna fylldes med röran och resten fick ligga brevid medan 

fiskarna blev klara i ugnen. Så simpelt och så jä*la gott! 

Just sådan här mat älskar jag. Enkel, med rena smaker. 

Lite som att bo i sin bil.

Enkelt, simpelt  - på ett befriande gott sätt.