SPARSMAKAT...


...som jag tidigare skrivit så har jag lite snusat på det här med minimalism, 
optimalism och att faktiskt inte ha och äga så sjuttons(tusen) mycket grejer.
Jag har till och med läst på det här med kapselgarderob (capsule wardrobe) för
faktum är att jag redan i ett par års tid omedvetet kört kapselgarderob, fast jag kanske inte
haft ett namn för det. Jag har bara använt samma och samma kläder nästan hela tiden.
Det oaktat har jag skämmigt mycket kläder i min garderob som jag
ärligt talat aldrig använder. Nu skall det bli en ändring på det! 

Mitt "dilemma", ett i-världsproblem i allra största grad, 
 är att jag har en mängd kläder som jag gillar mer då de hänger på
galgen än då de hänger på mig. Och det är ju ingen större idé med sådant? 
Endera dagen skall jag ta itu med garderoben. 




Märker också att mitt "pynt" blir mer och mer avskalat.
Förmodligen till en sådan nivå att någon inte skulle kalla det pynt alls? 

Mina påskfjädrar är i år dessutom helt ekologiska - och "närproducerade".
Helt eko!

Första bildens fjäderknippe är från en järpe som gubben jagade för 
ett par år sedan. Köttet åt han upp och jag tog hand om fjädrarna för jag tycker de
är så himla fina! 

De övriga fjädrarna är plockade från marken vid en strutsfarm som 
jag besökte för ett antal år sedan och som till nu fått agera dekoration
på mitt skrivbord - nu blev de uppgraderade till påskpynt. 

Är ju inte så mycket för gult och grällt, så ekologiska 
naturfjädrar känns precis perfekt för mig! 




I övrigt har jag också sedan länge föredragit naturmaterial framom
konstmaterial. Man kan ju, om man vill vända sig krokig och avig och vindig 
i att alltid försöka välja "rätt" enligt alla etiska normer som vi överöses med. 

Jag har valt att undvika att äta kött - för att jag känner att man kunde göra mer
för djurens välmående och att den mängden kött vi äter idag inte är hållbart.
Motstridigt nog så föredrar jag läderväskor och -skor framom konstläder.
 Likaså föredrar jag ull framom syntet. 
För tillsvidare upplever jag att alternativet med all världens 
plastaktiga material ändå är ett sämre val. 

Jag tycker ibland att det är riktigt knepigt att hitta sin egen balans på 
gungbrädet mellan etik och estetik, värdegrunder och övertygelser. 



Jag tycker det är fint att man hela tiden blir mer och mer
medveten om vad man kunde göra bättre med tanke på miljön och dess framtid.
Hur djurhållning kunde bli bättre, hur andra problem som vår livstil medför kunde lösas.
Vi väljer bort plastpåsar och återanvänder mer och mer i hemmen.  
Jag bugar djupt för alla de som ständigt är medvetna och med stort engagemang
upplyser oss andra om hur vi kunde göra bättre val. 

Jag kanske aldrig blir en sann minimalist, aldrig kommer att ha en sannfärdig etik,  
men jag gillar tanken på att less is more. 

Vi behöver inte allt det vi tror - vi behöver mindre! 


SKÖNT TRÖTT...


...och ikväll tänker jag bara slänga upp fötterna på puffen och
inte göra något vettigt alls! 

Är inne på slutrakan med mitt examensarbete. Okej, okej, en hel del finlir kvartsår 
men grovjobbet är nästan rott i land. Woopwooop!!! 
Jobbet på "det riktiga jobbet" är skött och så lyckades jag utöver det klämma in lite 
trevlig business-fotografering också den här veckan, så 
onekligen lite dags för att smälla med hängslen och unna sig en lat kväll. 

På weekenden skall jag stänga ner både studier och jobb och faktiskt leka
lite husmor och för en gångs skull ägna lite uppmärksamhet åt hemmet. 
Känns som evigheter sedan jag gjort något annat än tänt lite ljus...



Ha, ha....mitt  julpynt som blev kvar som vinterpynt pryder fortfarande soffbordet.
Kanhända det är dags för en liten årstidsuppdatering - även om vädret därute - snö, snö och snö -  sannerligen hänger intimt ihop med 'pyntet' här inne så är det säkert
ändå dags att skruva till det med något lite mer vårigt. 

Till helgen skall jag göra något för att trolla fram lite påsk- och vårkänslor i hemmet.
Det är kanske dags för det nu. 



BACK ON TRACK...


 

 Det är måndagförmiddag, och jag har precis sorterat klart 
bilderna från min Kuusamo-resa. 
Även här i södra Finland håller vintern ännu ett hårt grepp, 
det dalar ner lätta, kalla snöflingor.
 Fälten har en skare som galant håller att gå på, det är
länge sedan det varit så. Känns nästan som barndomens vintrar då man 
skidade på skaren, solen sken och man hade apelsiner med sig i ryggsäcken. 



     

Den här gången blev det inte att gå Karhunkierros (Björnrundan) när jag var där 
i Kuusamo, den är nämligen hela 80 km lång, men en liten sväng längs den blev det ändå. 
Det här är den mest populära vandringsleden i Finland och lär vara galet vacker. 
Jag tvivlar inte.
Kanske jag återkommer någon gång till dessa skummande forsar och djupa skogar?


Utanför mitt fönster har flingorna som dalar ner ökat i antal, 
de faller tätt nu och förs i sidled av vinden. Det känns ett litet drag
från de gamla fönstren, jag kokar mig en kopp kaffe och tar itu med
det jag har inplanerat för dagen, börja skriva på mitt examensarbete
som skall vara färdigt i maj. 

Även om snön vräker ner därute, så är våren ändå strax här. 
För det står så i kalendern. 



OM NÅGON...


...för något år sedan skulle sagt att jag skulle med glädjetjut "offra" mina lediga vinterdagar 
till att ta mig till (nästan) Lappland, inte för att susa ner för soliga skidbackar, utan att stiga
tidigt upp, packa fotoutrustningen och en liten matsäck, åka ut i ödemarken, plumsa upp
för fjället knappa två kilometer för att sitta i ett gömsle och hoppas på att få se en fågel.

Ja, jag vet. Låter knasigt. 
Men är alldeles, alldeles underbart! 

Först bara måste jag ändå lite reda ut det här med höjder. På finska och svenska skiljer det sig lite
och på svenska helt enkelt finns inte alla "nyanser" av höjder på berg. 

I Finland har vi ju inte riktigt så mycket till fjäll om man menar höga spetsiga bergstoppar.
Våra fjäll är mer som hopskrynklade grusåsar än direkta hopskrynklade berg. 
De fjäll som sträcker sig ovan trädgränsen kallas "tunturi" (som Riisitunturi i inlägget innan), 
medan lägre fjäll som håller sig inom trädgränsen kallas för "vaara". 
Jag har inte hittat någon motsvarande svenskspråkig variation mellan trädklädda fjäll och
kala fjäll. Ja, kanske kalfjäll då? 

Hur som helst, fotogömslen är uppe på ett fjäll, en "vaara", dit man tar sig genom 
sagolikt vacker skog på en smått pulshöjande halvtimme. 






Jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är fullständigt knasigt att tillbringa, inte bara en, utan ett par soliga vinterdagar i ett fotogömsle någonstans ute i ödemarken. 
Vi talar om små krypin där man har sin stol att sitta på, en liten hylla att ställa sin termos på, 
men också en mysig gaskamin som sprider skön värme (det var -25 ute) och likasinnade vänner,
sin kamera och en hel dos förväntan.


Och så tystnaden. Det totala lugnet. Tiden som slutar. 

Man kan bara vänta. 




En skugga drar över. Där är den! 

Sedan är det återigen tyst - i ett par timmar. 
Småfåglar flaxar omkring, den sällskapliga lavskrikan är närvarande mest hela tiden.
En fantastiskt skojig fågel! Den är nog värd ett eget inlägg. 

Men det är inte för den jag är här.

Mot eftermiddagen syns skuggan på himlen igen, och den här gången landar fågeln i björken.

Kungsörnen. 


Vår näst största fågel.
Havsörnen är snäppet större. 

Man håller nästan andan inne i gömslen. Kamerorna smattrar men när örnen landat så tystnar de.
Det berättades oss att när örnen landat i trädet sitter den en god stund och överväger om den
skall våga flyga ner till åteln som lagts ut. Denna gång var åteln en överkörd rödräv. 

Örnen sitter ett bra tag i björken och iakttar. Sedan lyfter den och flyger iväg. 
- Neeeej!!! 

Var någon för oförsiktig med att flytta på objektivet? Hostade någon? 
Skuffade någon till sin termos?
Vilda djur är ofta mest rädda för metalliska ljud. 
(det är ju ett ljud av vapen - nedärvt från tidigare generationer?)

Kungsörnen är borta, jag äter min smörgås-lunch och dricker kaffe. 
Till tidsfördriv fotar jag småfåglar och för viskande samtal med dem jag delar koja med. 

Det är svårt att förstå, men tiden går faktiskt överraskande fort där i gömslet. 
Vadå? Klockan är redan över två på eftermiddagen - vi har suttit här i nästan fem timmar! 
Känns som om vi just kommit! 

Det är det här som är det småmagiska med att sitta i fotogömslen. 
Tiden liksom löser upp sig och man kan bara vänta. Bara vara. 
Och det är oerhört välgörande! 




Plötsligt är örnen tillbaka! 

Den kommer så tyst, lite som björnarna jag var och fotade på sensommaren. 
Samtidigt som man kan slappna av i gömslet och verkligen njuta av stunden, så måste man 
ändå hela tiden vara närvarande i stunden. 

Örnen sitter en kvart i tallen och spejar och kikar. 




Så landar den. 

Först på en nedfallen tall och sedan tar den sig fram mot den döda räven. 





Jag får höra att det är ett örnpar som har sitt bo en kilometer ifrån som brukar besöka
den här platsen. De är snart i beråd att börja med årets boläggning. En grupp som var 
här innan mig berättade att de sett örnarna para sig! 
Det missade jag. Men allt kan man inte få! 


Under några härliga dagar i de djupa skogarna fick jag följa med
kungsörnarnas, och de övriga vinterstannande fåglarnas, bestyr i det vackraste av vinterland. 
Inkrupen i ett gömsle med en gasvärmare som tyst flämtande pustade ut varma impulser
gick det verkligen ingen nöd på mig - snarare tvärtom!



Och för ett litet ögonblick möttes vår blick - min och kungsörnens - genom en kameralins.
Och det kändes lyckofladder i hjärtat länge efter mötet. 

Om någon hade sagt för något år sedan att jag skulle känna så här,
ja, då hade jag tvivlat. 

Men så härligt att man får uppleva nya fina saker att ta till sitt hjärta. 

Det här var en sådan sak. 

RIISITUNTURI...



När jag var barn, på 70-talet, så hade vi i bokhyllan i mitt barndomshem en bok om Finland. 
Min mamma jobbade en tid inom resebranschen, så jag tror boken var från något evenemang hon
hade deltagit i. Jag vet faktiskt inte. 
Oberoende så minns jag ett par bilder från den boken som starkt blev i minnet
hos under tio-åriga mig. En var en mysig bild tagen inne i en torrfura-stuga av en tjej i snygga skidbyxor (de med gummiband under hälen, remember? anyone?), 
fin hemstickad ylletröja och i bakgrunden en värmande brasa i den öppna spisen. 

Jag kunde ha flyttat in i den bilden på direkten alltså! 

Och så fanns det bilder av dessa snötäckta granar från fjällen. 
Så jag älskade de bilderna! 
Känslan, stämningen atmosfären...allt tilltalade det barn jag var!



Under årens lopp har jag nu och då fått uppleva dessa landskap i vinterskrud, 
och varenda gång griper de tag i min själ med sin andlösa skönhet!  

Dessa snöiga landskap drabbar mig alltid lika starkt. 



Andlöst står jag där och ser solen försvinna.

Och det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja vara på 
än just här, just nu. 

Det är närmare -30 grader kallt. 
Kaffet i min termos har svalnat sedan länge, men det gör inget. 
Här smakar också kallt kaffe helt okej.