BACK ON TRACK...


 

 Det är måndagförmiddag, och jag har precis sorterat klart 
bilderna från min Kuusamo-resa. 
Även här i södra Finland håller vintern ännu ett hårt grepp, 
det dalar ner lätta, kalla snöflingor.
 Fälten har en skare som galant håller att gå på, det är
länge sedan det varit så. Känns nästan som barndomens vintrar då man 
skidade på skaren, solen sken och man hade apelsiner med sig i ryggsäcken. 



     

Den här gången blev det inte att gå Karhunkierros (Björnrundan) när jag var där 
i Kuusamo, den är nämligen hela 80 km lång, men en liten sväng längs den blev det ändå. 
Det här är den mest populära vandringsleden i Finland och lär vara galet vacker. 
Jag tvivlar inte.
Kanske jag återkommer någon gång till dessa skummande forsar och djupa skogar?


Utanför mitt fönster har flingorna som dalar ner ökat i antal, 
de faller tätt nu och förs i sidled av vinden. Det känns ett litet drag
från de gamla fönstren, jag kokar mig en kopp kaffe och tar itu med
det jag har inplanerat för dagen, börja skriva på mitt examensarbete
som skall vara färdigt i maj. 

Även om snön vräker ner därute, så är våren ändå strax här. 
För det står så i kalendern. 



OM NÅGON...


...för något år sedan skulle sagt att jag skulle med glädjetjut "offra" mina lediga vinterdagar 
till att ta mig till (nästan) Lappland, inte för att susa ner för soliga skidbackar, utan att stiga
tidigt upp, packa fotoutrustningen och en liten matsäck, åka ut i ödemarken, plumsa upp
för fjället knappa två kilometer för att sitta i ett gömsle och hoppas på att få se en fågel.

Ja, jag vet. Låter knasigt. 
Men är alldeles, alldeles underbart! 

Först bara måste jag ändå lite reda ut det här med höjder. På finska och svenska skiljer det sig lite
och på svenska helt enkelt finns inte alla "nyanser" av höjder på berg. 

I Finland har vi ju inte riktigt så mycket till fjäll om man menar höga spetsiga bergstoppar.
Våra fjäll är mer som hopskrynklade grusåsar än direkta hopskrynklade berg. 
De fjäll som sträcker sig ovan trädgränsen kallas "tunturi" (som Riisitunturi i inlägget innan), 
medan lägre fjäll som håller sig inom trädgränsen kallas för "vaara". 
Jag har inte hittat någon motsvarande svenskspråkig variation mellan trädklädda fjäll och
kala fjäll. Ja, kanske kalfjäll då? 

Hur som helst, fotogömslen är uppe på ett fjäll, en "vaara", dit man tar sig genom 
sagolikt vacker skog på en smått pulshöjande halvtimme. 






Jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är fullständigt knasigt att tillbringa, inte bara en, utan ett par soliga vinterdagar i ett fotogömsle någonstans ute i ödemarken. 
Vi talar om små krypin där man har sin stol att sitta på, en liten hylla att ställa sin termos på, 
men också en mysig gaskamin som sprider skön värme (det var -25 ute) och likasinnade vänner,
sin kamera och en hel dos förväntan.


Och så tystnaden. Det totala lugnet. Tiden som slutar. 

Man kan bara vänta. 




En skugga drar över. Där är den! 

Sedan är det återigen tyst - i ett par timmar. 
Småfåglar flaxar omkring, den sällskapliga lavskrikan är närvarande mest hela tiden.
En fantastiskt skojig fågel! Den är nog värd ett eget inlägg. 

Men det är inte för den jag är här.

Mot eftermiddagen syns skuggan på himlen igen, och den här gången landar fågeln i björken.

Kungsörnen. 


Vår näst största fågel.
Havsörnen är snäppet större. 

Man håller nästan andan inne i gömslen. Kamerorna smattrar men när örnen landat så tystnar de.
Det berättades oss att när örnen landat i trädet sitter den en god stund och överväger om den
skall våga flyga ner till åteln som lagts ut. Denna gång var åteln en överkörd rödräv. 

Örnen sitter ett bra tag i björken och iakttar. Sedan lyfter den och flyger iväg. 
- Neeeej!!! 

Var någon för oförsiktig med att flytta på objektivet? Hostade någon? 
Skuffade någon till sin termos?
Vilda djur är ofta mest rädda för metalliska ljud. 
(det är ju ett ljud av vapen - nedärvt från tidigare generationer?)

Kungsörnen är borta, jag äter min smörgås-lunch och dricker kaffe. 
Till tidsfördriv fotar jag småfåglar och för viskande samtal med dem jag delar koja med. 

Det är svårt att förstå, men tiden går faktiskt överraskande fort där i gömslet. 
Vadå? Klockan är redan över två på eftermiddagen - vi har suttit här i nästan fem timmar! 
Känns som om vi just kommit! 

Det är det här som är det småmagiska med att sitta i fotogömslen. 
Tiden liksom löser upp sig och man kan bara vänta. Bara vara. 
Och det är oerhört välgörande! 




Plötsligt är örnen tillbaka! 

Den kommer så tyst, lite som björnarna jag var och fotade på sensommaren. 
Samtidigt som man kan slappna av i gömslet och verkligen njuta av stunden, så måste man 
ändå hela tiden vara närvarande i stunden. 

Örnen sitter en kvart i tallen och spejar och kikar. 




Så landar den. 

Först på en nedfallen tall och sedan tar den sig fram mot den döda räven. 





Jag får höra att det är ett örnpar som har sitt bo en kilometer ifrån som brukar besöka
den här platsen. De är snart i beråd att börja med årets boläggning. En grupp som var 
här innan mig berättade att de sett örnarna para sig! 
Det missade jag. Men allt kan man inte få! 


Under några härliga dagar i de djupa skogarna fick jag följa med
kungsörnarnas, och de övriga vinterstannande fåglarnas, bestyr i det vackraste av vinterland. 
Inkrupen i ett gömsle med en gasvärmare som tyst flämtande pustade ut varma impulser
gick det verkligen ingen nöd på mig - snarare tvärtom!



Och för ett litet ögonblick möttes vår blick - min och kungsörnens - genom en kameralins.
Och det kändes lyckofladder i hjärtat länge efter mötet. 

Om någon hade sagt för något år sedan att jag skulle känna så här,
ja, då hade jag tvivlat. 

Men så härligt att man får uppleva nya fina saker att ta till sitt hjärta. 

Det här var en sådan sak. 

RIISITUNTURI...



När jag var barn, på 70-talet, så hade vi i bokhyllan i mitt barndomshem en bok om Finland. 
Min mamma jobbade en tid inom resebranschen, så jag tror boken var från något evenemang hon
hade deltagit i. Jag vet faktiskt inte. 
Oberoende så minns jag ett par bilder från den boken som starkt blev i minnet
hos under tio-åriga mig. En var en mysig bild tagen inne i en torrfura-stuga av en tjej i snygga skidbyxor (de med gummiband under hälen, remember? anyone?), 
fin hemstickad ylletröja och i bakgrunden en värmande brasa i den öppna spisen. 

Jag kunde ha flyttat in i den bilden på direkten alltså! 

Och så fanns det bilder av dessa snötäckta granar från fjällen. 
Så jag älskade de bilderna! 
Känslan, stämningen atmosfären...allt tilltalade det barn jag var!



Under årens lopp har jag nu och då fått uppleva dessa landskap i vinterskrud, 
och varenda gång griper de tag i min själ med sin andlösa skönhet!  

Dessa snöiga landskap drabbar mig alltid lika starkt. 



Andlöst står jag där och ser solen försvinna.

Och det finns ingen plats i världen jag hellre skulle vilja vara på 
än just här, just nu. 

Det är närmare -30 grader kallt. 
Kaffet i min termos har svalnat sedan länge, men det gör inget. 
Här smakar också kallt kaffe helt okej. 





INTERNATIONELLA KVINNODAGEN...


Jag tänker inte säga grattis. 
Inte grattis till alla kvinnor, bara för att det är 8:e mars, bara för att en är kvinna. 
Däremot är jag glad i att vara kvinna! 
Glad för de små steg vi tar mot jämnlikhet. 
Riktningen är den rätta, det går bara så erbarmligt långsamt! 

För snart tio år sedan sade Viviane Reding, då EU-kommissionär, orden som jag ofta tänkt
på när det är dags för Kvinnodagen. Hon sade nämligen: 

"Så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter".

Och jag tror rätt så få riktigt känner till bakgrunden till varför vi firar Kvinnodagen? 

Och varför det, för mig, känns lite avigt att grattas "bara" för att jag är kvinna
och för att de nu råkar finnas en sådan här dag...



Vi går tillbaka dryga hundra år i tiden. 

År 1913 var Finland, som känt, en del av Ryssland. De ryska kvinnorna firade sin första
kvinnodag sista söndagen i februari 1913 som en del av den fredsrörelse som fanns mot det kommande kriget. 

(Den sista söndagen i februari 1913 enligt den julianska kalendern är samma som 8 mars 
enligt den gregorianska kalendern.)

Följande år håller man flera kvinnomöten just den 8 mars för att protestera mot
det hot som fanns och som sedan skulle eskalera i det första världskriget. I Ryssland, mot slutet 
av kriget, hade miljoner soldater dött och människor svalt och då strejkade
kvinnorna för det man kallade Bröd och Fred. Denna strejk kom till att bli startskottet
för februarirevolutionen 1917. Vad detta kom att betyda för Finlands självständighet vet vi alla.

Den internationella kvinnodagen instiftades ursprungligen i Tyskland redan 1910 och var
redan då en politisk dag vars främsta syfte var att stärka kampen om kvinnlig rösträtt. 


De kvinnor som var med då, de som protesterade mot krig, som fick till rösträtt åt kvinnor, 
dem kunde jag gratta.
Och framför allt tacka för vad de gjorde för oss.




Och nu, hundra år senare, är det vår tur att göra vad vi kan för att fortsätta det jobbet. 
För så länge vi inte har jämnlikhet mellan könen, är jobbet inte gjort. 
Projektet inte rott i land. 

Och därför känner jag det lite larvigt faktiskt att bli grattad på kvinnodagen. 
För om jag skall vara ärlig så har jag inte gjort så mycket för konkret 
för en jämlikare värld. 
Hade jag gjort det - hade det funnits orsak att gratta mig, inte annars.

Men jag vill inte bli grattad bara för att jag föddes till tjej, nej! 
Blommor denna dag undanbedes, gör något för en jämlikare värld hellre. 
Tack! 


Ja, usch vad jag känner mig som en riktig glädjedödare och tråkmåns, men kvinnodagen är ju inte  frågan om att någon (man) ger en ros, att någon butik bjuder ut 100 € shoppingpengar till någon kvinna/tjej, det handlar inte om att "gratta".
(har jag sagt det redan?) 



Det är så mycket mer, så mycket större än så.

Lite som landskapen jag varit i de senaste dagarna. 
De som också är så mycket större,
så mycket mer. Där människan kan andas fritt.

*amen*



ATT KUNNA SE LÅNGT...


Det finns en andlös skönhet i att kunna se långt. En skönhet
som får det att kännas friare i bröstet, lugnare i själen, vilsammare i andningen. 

Jag känner samma för öppna hav som här där blicken kan vandra
långt, långt och ta med sig tankarna, låta dem flyga fritt utan hinder. 

Här vilar hela jag. Här är jag.