SOMMARSTORM...




Som den renodlade landkrabba jag är tycker jag att det är lite skoj när det stormar.
Med andra ord så länge jag känner urberget under mina tassar så
är det riktigt tryggt och bra - oberoende hur mycket det stormar.

In my summer-hoods, om man säger så, blev det inte speciellt mycket till storm.
Eller jo, visst blåste det men inte mer än vanligt när det luggar. 
Så kände jag det. 

Det som var ovanligt var att det faktiskt blåste från ett håll som det sällan
blåser ifrån, direkt från öster vilket gjorde att jag fick klättra över berg
för att överhuvudtaget hitta vågorna på bilden ovan. 




På "min sida av berget" såg stormen ut så här.

Inte så mycket till storm just här inte...

*

Någon gång skall jag ännu försöka pricka in att vara här när 
det  r i k t i g t  stormar. 

KRIG OCH SOMMARTEATER ...


Egentligen börjar det här blogginlägget långt tillbaka i historien.
Långt. 

Året 1954 utkom Väinö Linnas roman Tuntematon Sotilas (Okänd Soldat) ett 
år senare hade romanen blivit film i regi av Edvin Laine. 
Sedan dess har just denna svartvita version av Okänd Soldat faktiskt visats 
på TV alla självständighetsdagar. Det blir ett antal gånger det.

Boken, och filmen,  handlar om fortsättningskriget.
När Sovjetunionen 1941 anfölls av Tyskland svarade Sovjetunionen 
med att återigen invadera sin fredliga granne, Finland. Det är vi det.
Fortsättningskriget 1941-1944, det är tiden Linna skildrar.
Den vanliga soldatens liv i krig. 
Där kamratskap och hjältemod ställs i kontrast till krigets vansinne.

*

Minns starka detaljer från då jag var barn och såg filmen de första gångerna.
Scenen i filmen där en man skjuter sig själv in i munnen efter att han 
inser sig så illa skadad av en granat att han inget annat val hade väcker än idag
samma känsla över krigets meningslöshet som det gjorde då jag var barn.

Jag tror de flesta finnar nästan kan alla repliker utantill i filmen.
Som sagt - den har snurrat på årligen i TV så länge TV funnits...

Även om jag ett bra tag nu börjat tycka att det kanhända är tid att 
äntligen lämna vinter- och fortsättningskriget bakom oss och kanske börja
fira det självständiga Finland 100 år genom att uppmärksamma annat än krig,
så sitter Okänd Soldat nog rätt hårt i min folksjäl.
Min pappa var ju en av de där unga grabbarna där ute vid fronten.
Han var en tjusigt snygg knappa trettioåring då...
....som min egen grabb är nu.
Känns märkligt att tänka tanken om historien skulle upprepa sig.


*

När jag hörde att man i Raseborg skulle sätta upp Okänd Soldat som
just sommarteater och dessutom även på finlandssvenska (och på dialekter) 
så var det ändå rätt givet att jag ville se den. 
Igår såg jag den.

Och som den teatern levererade! 

En så bra mix av sådant som lite ville få tårarna att stiga men också 
mycket att skratta åt! Mycket att känna igen från filmen utan att bli banalt.
Stark teater på ett väldans bra sätt! 

Enkel, men genialisk, dekor. Autistisk miljö (mitt i skogen), alldeles underbar 
detalj med violspelande Suomi-neito. Musikens närvaro var så himla bra övervägd så 
stundvis försvann den från det man lade fokus på men utan den hade det varit - inget.
Helt suveränt! Så balanserat! 

Och ingen tar skada av lite pyroteknik heller.
Skall det smälla så skall det! 
Pansarvagnar som det smäller om. O ja! 
Och så bör nämnas en alldeles fantastik och alldeles autentisk 
finsk häst som med stoiskt lugn tog det här med smällar
och allt annat som sprängdes och knattrade. 
Så som det var på riktigt. 
Den finska hästen var minsann med då det begav sig.

Rollprestationer som fick publiken på 800 personer att ge stående ovationer.
Och nämnas bör att samma gäng spelar den här pjäsen turvis också på finska! 
Tre timmar stark teater på båda inhemska. 
Hatten av där! 


Framför mig i bänkraden satt en äldre man - skulle gissa på något för ung för att själv
varit med i kriget, men alldeles tydligt med starka egna, personliga minnen.
Titt som tätt torkade han tårar. Och skrattade. Log och nickade. 

Jag berördes av både mannen framför mig och av pjäsen. 
Svalde tårar några gånger, men skrattade också högt.

Tänker att kanhända det var så det var.
Alla känslor var där - fast lite mer.
Man visst ju inte om morgondagen fanns.


Länge sedan jag gått hem från en sommarteater med så mycket 
känslor på ytan.




Hemkommen kollade jag de några bilderna jag knäppte under pjäsen.
Och bilden ovan blev på något sätt som jag tänker mig hur krig är.

Mörkt, uppgivet, allvarligt, tomt, meningslöst.

*

Men pjäsen - verkligen sevärd! 

Gå och se den! 

P.s. Ta ändå inte de minsta av barnen med. 






SMÅ LIV...



En av mina tomma blomkrukor har fått en hyresgäst.
Krukan hänger i en ampel och
dessutom under tak och i lä för vind.
Mycket bra val, skulle jag säga. Enda lilla kruxet är
att boet är precis där vi går runt stugan till bilen, till toan, till solsidan.

Vi försöker efter bästa förmåga komma ihåg att gå alternativa vägar
via blåbärsriset, men alltid minns man bara inte.


Så kallt som det är så skulle man önska att mamman 
värmde sina ungar hela tiden! 
Jag kan se att hon flyger bort för att hitta/hämta mat titt som tätt.
Ett tag när hon var borta passade jag på att knäppa en snabb bild.

Egentligen skall man aldrig fota ungar i sina bon - just för att inte
störa deras häckning.

Det är något så vackert och skört, sårbart och fint
med den där späda lilla nacken.

Sådana små gråflugsnapparliv.







ATT VILA ÖGONEN PÅ...


Idag jobbade jag med att rensa rabatter och klippa ner utblommade tulpaner och
det som jag allra mest gillar med sådana där monotona jobb är att det lämnar
huvudet fritt för tankar att virvla hit och dit.
Som meditation fast ändå inte.

Jo, jag har snöat in min på det här med minimalism, jag vet men
det är så fascinerande. 

Vad får mig, en inredningsintresserad liten estet, att tro att det
kanhända finns en inneboende minimalist som vill ut ur skåpet?
Har det alltid varit så, eller är det en process?

Jag har nog alltid gillat att ha det vackert omkring mig. Det är lika
självklart som att jag behöver äta och sova.
I det stora hela har min stil och smak gällande inredning varit densamma
under hela mitt vuxna liv. Till exempel har jag samma kökstolar som jag
köpte 1990, de har visserligen bytt färg vid ett skede med 
är så tidslösa och bekväma att de fått hänga med.

Det är kanhända det att man (jag) kopplar ihop traditionell minimalistisk 
smak med de där högblanka skåpen och ytor fria från allt och just 
den biten är inte så mycket jag.
Jag gillar gamla möbler, och filtar och kristallglas.
Olivflaskor på köksbänken. 
Inte direkt något man kopplar ihop med minimalism.
Det är mer det som finns inne i skåpen som får mig att luta åt det hållet.
Hahaha...ja min minimalist har inte kommit ut ur skåpet än! 

Rätt omedvetet har jag över tid rensat ut textil jag har haft drällande i mina skåp
och som faktiskt bara tar utrymme.
Det är igen både sådant jag fått, ärvt men också köpt själv. 
Det är en tid sedan jag började rensa där. 
Långt innan (medvetna) tankar på minimalism.

Sedan länge har jag bara tre lakanomgångar. 
Numera bara två borddukar + julduken.
Och en duk till utebordet. 
Kökshanddukar har jag ett halvdussin - om ens det.
Två löpare. 

Inga (!) gardiner i skåpet.
De som är upphängda är en linnegardin för sovrumsfönstret
och en annan framför "hemvårdsrummet" som är i samband
med köket för att dölja tvättmaskin. 

Textil i sig har aldrig riktigt varit mitt material. Jag har aldrig 
gillat att sy och tyg med mönster väcker ingenting i mig.
Kanske det just därför varit enklast att börja utrensningen där?
Det här har jag gjort utan att tänka på att jag faktiskt rensar ut,
har bara inte velat ha textil jag aldrig använder i mina skåp längre.

Badhandukar är en annan sak.
Vi har bara två var - en i tvätten - en i användning.
En simhalls-handduk och min vira-runt-håret handduk.

Sedan har jag på annat ställe några glada semester-
badhanddukar, ni vet de där man köpt för att man  glömt packa
med sig strandhanddukar och just där och då tycker att en gigantisk
gulorange handduk är hur fin som helst....;)

De åker med då vi åker till badstranden, eller på solsemester. 
Ibland händer det att de mest urtvättade och solblekta
handdukarna aldrig kommer hem igen...
De har gjort sitt. 
Nu finns det tre strandhanddukar kvar. 
Det klarar vi oss med ett bra tag! 

Det är här min minimalism kanhända märks.
Inte så mycket på köksbänken.

Jag äger också kanske bara ett drygt halvdussin strumpor.
Jag avskyr att sortera berg av strumpor, alltså har jag inga berg.
Köper jag en sixpack nya strumpor då de gamla börjar se för noppiga ut
ja då åker de använda ut på en gång.

Med mindre mängd strumpor i omlopp verkar det också 
som om färre skulle hamna i gapet hos tvättmaskinsmonstret
hur motstridigt det än kan låta! 

Så ja, jag har, och kommer säkert att fortsätta ha en "mjuk" inredning 
och vill ha något för mig fint att vila ögonen på.

Men allt det där onödiga som man gott kan leva utan, eller åtminstone ha
i mindre mängder skall sakta men säkert ut.
Det får nog hitta sina vägar någon annanstans från och med nu.

Från juli skall jag testa på den där minimalistiska utmaningen att 
dag ett plocka bort en sak, dag två två, dag tre tre saker osv...

Detta trots att jag ju redan rensat rätt friskt i skåpen.
Det kan bli en utmaning....
(har satt som egen regel att jag inte får gå och tulla i mitt rekvisita-skåp
för de grejerna har redan en helt annan status och hör 
inte längre till hemmets "inredning"). 

Har dock tänkt att de dagar jag (hoppeligen) hinner vara på 
stugan så kan det plockas saker bort därifrån.

Få se hur det går! 
Det blir 496 ting ut under en ynka månad.

(Iiik??!!)





INTROVERT VS EXTROVERT...


Som jag nämnde här innan så hade båda mina pojkar lagt tassarna på 
både vår egen koja och grannkojan som hör släkten till.
I båda kojorna var det party med en hel del gäster.

I går kväll åkte jag för att plocka upp min yngre (lillungen då...).
Han satte sig i bilen och suckade djupt:
- Ååååh, så skönt med tystnad. Vi behöver väl inte prata så mycket, va?
Jag diggar ju att hänga med kompisarna och vi hade jätte skoj - men jag blir så
trött i huvudet efteråt! 

Vadå introvert?

Vi åkte hemåt i tystnad. Också jag tyckte det var skönt! 


Ett par timmar senare ringde min äldre grabb som valt att stanna kvar på stugan
ända till torsdag då jag har möjlighet att åka ut dit för några dagar.

Han undrade var radion fanns. Han tyckte det var så ensamt och så tyst
efter att alla åkt för en halv timme sedan. 

Jag måste ju sedan tillstå att jag faktiskt i min iver att minimalisera där på kojan
faktiskt hade gett bort den efter att den samlat damm oanvänd i några år.
Han har tydligen ett mobilnätverk som inte funkar så himla bra därute i skärgården.

- Du får nu försöka överleva lite tystnad, skämtade jag. Vi kommer ju på onsdagnatt.

- Nej, alltså (ett halvdussin namn) kommer nog hit ännu i kväll. Men 
det kan dröja en timme eller så.

Vadå, extrovert?

Jag började gapskratta. 
Det här är så typiskt mina pojkar.

Den ena introvert, den andra extrovert.


Så har det varit sedan de var små. Överraskande, heh...
Tre minuter, max en kvart, efter att kompisen åkt hem började min
äldre med sitt:
- Mamma, jag har ingenting att gööööra...
Och var ofta extra pladdrig efter en dag med huset fullt av kompisar.

Den yngre har nog aldrig sagt att han inget har att göra, vad jag minns.
När hans kompisar hade åkt hem, gick han oftast in till sig och 
byggde lego, eller ritade en stund.

Jag tänkte aldrig då på att de var på sitt sätt riktiga skolexemplar
på introvert och extrovert.



Eftersom jag inte just nu har så mycket annat att filosofera och analysera om,
så började jag fundera om det att man är mer lagt åt det introverta hållet
kan ha en koppling till att vad - och hur mycket - man vill
omge sig med?

Nu är underlaget för denna undersökning inte speciell stor - 
min familj - så det får väl ramla in under rubriken Babbel.

Introverta personer har ett större behov av stillhet och ro och 
när jag tänker på mig själv så är det nog precis så.

Jag har aldrig gillat mycket färg, kanske därför jag i tiderna blev
så förtjust i Shabby-chic-stilen då den kom. Den var så pudrigt avskalad i sina färger,
men ändå dekorativ och kvinnlig. Då kände jag att jag hade hittat hem.
Även om mycket typiskt Shabby-chict numera skalats bort så
är färgerna ännu desamma. Lite murrigt och så.

En blick i min garderob och det blir helt klart att den här personer
tycker att allt annat än jordfärger är att överdriva lite...
*fniss*



Men till "undersökningen!"

Jag:

Introvert
Ogillar starka färger
Har en hel del onödigt, både pynt och kläder
Gillar ordning

Gubben:

Extrovert
Älskar starka färger (i synnerhet i kläder)
Har väldigt lite prylar - och kläder 
Av naturen minimalist?
Gillar ordning

Äldre grabben:

Extrovert
Föredrar naturfärger
Har inte så mycket onödigt i sitt hem
(kan bero på studie-budjet?)
En jäkel på att resa minimalistiskt
Gillar ordning men är inte världsbäst på det.

Yngre grabben:

Introvert
Ogillar starka färger
Köper ibland något som kan klassas som rent pynt.
Men ingen samlare.
Inte mycket i garderoben som inte skulle användas.
Vet inte vad ordning är...

*

Så den här inte så akademiska undersökningen
 kullkastar min fina tanke om att 
introverta personer skulle känna starkare dragning till
minimalism än extroverta.
Gäller inte i vår familj.

Fast tanken är intressant. Skall läsa på lite mer.