JAG SER BRA UT...

Sliten vits, men känslan av rena fönster är oslagbar.

Jag hatar att tvätta fönster, men älskar resultatet.

Lite så där som med mycket i livet.

Resan är väl sådär, men målet är riktigt skoj.

Som att jogga, eller att gå på gym. 

Det är ju inte alltid så himla skoj just då och där. 

Personligen tycker jag till exempel att stunden i duschen efter en löprunda är 

trettio miljoner gånger skönare än stunden i snöstorm vid 3 km. 

Ja, ja...men idag tvättade jag fönstren. Det var inte en dag, eller vecka, eller ens en

månad för tidigt. 

Filtret av naturligt damm och smuts har varit av den kalibern att solen fått jobba

hårt för att få sina strålar att tränga in i vårt näste och hem. 

Men nu ser jag, och alla andra som befinner sig innanför dessa glasrutor,

igen klart och tydligt på världen utanför.

Det snöar. Där utanför.

På en kvart förvandlas trädgården från försiktig vår till vinter igen.

Och jag envisas och fortsätter med att skura fönster.

I år har jag dock sällat mig till skaran av personer som övergett

hink och trasa, fönsterskrapa och tidningspapper och suger upp

tvättvattnet från glasytorna med en sådan där lustig 

tingest

som visat sig vara ett bra köp och en riktigt användbar och fungerande pryl.

Ett bra köp och dessutom också ytterligare en fungerande pryl är också att köpa

ranunkler för att på något sätt förskjuta den återkomna vintern 

på flykt igen.

Man vill så gärna, så lätt, övertala sin själ och sitt sinne om att det är vår.

Även om marsvåren, på dessa breddgrader, kan vara så lynnig och svårflörtad.

*

Men fönstren är rena. Trots snön är det ett vårtecken lika gott som något annat.

Eller hur?

VERKLIGHET OCH "VERKLIGHET"...

För en tid sedan träffade jag på en person som talade om hur viktigt det är 

att bygga upp sinnebilder för hur man vill leva sitt liv och på det 

något lättköpta sättet liksom förvandla sitt liv till det.

Ja, men ni vet? Vi har alla läst något liknande i någon glassig

tidning hos frissan, eller i tandläkarens väntrum. 

Fast i den sistnämnda är man kanske inte så koncentrerad på vad

man läser. Eller ens om man läser, eller bara med dåligt dold nervositet prasslar 

med tidningssidorna. Ja, eller nåt...

Nå, idag när jag körde hemåt så var jag i den starka tron på

min sinnebild att jag minsann snart skulle glatt skutta i  joggingdojorna och 

ta min ivriga hund med och ge mig ut på vårens första löp(nåja...)runda.

Någon kilometer innan jag kommer hem börjar det snöa och regna om

vartannat. Kilar via butiken och blir genom blöt bara att löpa över parkeringsplatsen. 

Är alldeles för hungrig för att besinna mig och lämna 

getosten i hyllan. Och surskorporna. De är en ny kärlek. I kombination.

Det var ju inte några hälsosamma smoothie-ingredienser jag hade lastat i min 

butikskorg precis. 

Ja, ja...jag ska ta itu med vinterkilona som smugit sig på. Jag är så på 

randen av den där beslutsamhetspunkten då man bara bestämmer sig.

Men riktigt, riktigt där är jag inte. Inte idag i alla fall. Inte än.

Där smulades min första sinnebild.

När jag kom innanför dörren mindes jag plötsligt att jag hade ett möte

att närvara på ikväll, bara att slänga osten i kylskåpet, mata hunden och

gå en snabb tur ut med den. Det kan man inte kalla motion.

Inte ens med bästa vilja. Vi var ute tre-och-en-halv-minut.

Eller vad det tar för en terrier att aktivera sin ämnesomsättning.

I regn-rusk-usch-väder går det fort.

Vinden tilltar hela tiden och regnet likaså.

Mina inre bilder av mig "susande" fram över nysopade  trottoarer smulas

alltmer sönder, för att inte säga att de pulveriseras till små atomliknande

spillror av vilja. Svag vilja.

*

Just idag gick det väl sådär då med att förverkliga sinnebilderna jag hade.

Min verklighet är den att efter mötet sjönk jag ner i soffan, med en 

hund snusande intill. Ljuslågorna fladdrar till på bordet från draget från

de gamla fönstren. Det blåser och regnar därute. 

Kryper djupare ner bland filtar och dynor och hugger tänderna i

en surskorpa med getost. 

Inte ens bilderna ovan är från idag och följaktligen inte helt sanna, de heller:

Tulpanerna är nu nästan utblommade och inte skiner solen.

Och väl är väl det för fönstren är inte så rena som de ser ut. Allt annat! 

Också det är en synvilla. 

*

Bara regnet skulle upphöra, och vinden och kylan, så skall jag!

På riktigt skall jag! 

D E N DAGEN...

Nästan så den gick mig förbi, om jag skall vara ärlig.

Hade det inte varit för en vän som gjort mig

uppmärksam på det, ja...då hade jag missat det! 

Hur är det möjligt? Det kan man verkligen fråga sig! 

Som jag trånat och längtat efter våren? 

Och jag gör det. Just nu blir det bara att försöka pussla ihop ett halvdussin

olika projekt som skall ros i land med äran i behåll och från april

starta upp med nya, lite annorlunda projekt.

Det är kanske i den korsningen av att få allt fixat och klart och 

förbereda sig för det andra, nya, som jag tappade bort hela den

efterlängtade dagen, och det vackraste av ord:

Vårdagjämning.

Men nu är den här. 

VÅREN SMYGER SÅ SAKTA...

Man kunde ju tro, när man tittar ut, att inget händer.

Eller jo, snön smälter ju och fåglar anländer.

Solen värmer även om kalla vindar får en att huttra till.

Det kanske bästa sättet att övertyga sig själv att det faktiskt 

händer en hel del därute är att ta kameran med och 

bara kolla upp vad är på g i trädgården! 

Det är inte bara tulpanknopparna som sväller i rabatterna.

Tittar man noga så sväller det knoppar lite varstans! 

 Där gömmer sig sommaren under knopparnas fjäll.

Vilat, sovit sig igenom hela vintern. Stilla och tålmodigt.

Snart är det slut på tålamodet.

Någon liten marktäckare tjuvstartar. Jag vill minnas att det är här

waldsteinian håller till? Det är nog den?

Går vidare ner i den nedre trädgården till de urgamla äppelträden.

De håller inne med sina svällande knoppar än så länge.

Så jag får nöja mig med att låta fingrarna glida över deras åldrande bark.

Körsbärsträdet har kvar fjolårets blomfäste men har skickat ut en ny trevare mot 

ett nytt år av tillväxt. 

Jag går in. 

Det börjar vräka ner snöslask. Samtidigt som solen skiner.

Det är så mars-väder som det bara kan vara! 

Men nu har jag med egna ögon sett att det händer grejer därute i trädgården.

Det gillar vi.

REGNET...

Det finns olika sorters regn.

Sommarens friska, väldoftande regn. Höstens mysiga.

Dem gillar jag. Men jag har svårt för vårliga tunga regn.

Sådant regn som idag.

Regnets väsen kryper liksom in inuti mig och gör mig melankolisk fast jag inte är det.

Långsam i tanke och rörelse utan någon nyans av eftertanke och klokhet.

Bara tung.

Tung som gjutjärn.

Känner mig fånig. 

Regn är ju bra, det spolar rent, smälter snön.

Jag vet det. 

Talgoxen kvittrar likaväl därute i trädet. 

Fasanerna kacklar i trädgården. De verkar bry sig föga

om att regnet vräker ner och att grå-molnen ligger som

ett tätslutande lock över dagen.

*

Skall nu återgå till det jag borde göra idag, istället för

att sitta här och klaga. Se om jag kunde hitta mitt 

inre vår-kvitter någonstans?  

Det blir nog att leta.........;)