SNÖSTORM...

Innerst inne är jag en optimist, och en sådan där som vill så väl.

På något sätt. Åt alla.

Jag är naiv nog att önska att världen var god och lycka på något plan 

borde vara en rättighet, och att skönhet i sin omgivning är något alla borde få

ha, känna och uppleva.

Och det är naivt. Att tänka så.

Och det vet jag ju. Naturligtvis vet jag.

Världen är inte vare sig speciellt snäll, rättvis eller ens vacker.

Köpte hem tulpaner idag för att det var en sådan där 

jobbig snöstorm. Ni vet en sådan som man bara tycker är

så himmelens onödig när vi nu ändå har mars...å allt.

Lite tycka-synd-om-blommor.

Men än en gång liksom fastnade tulpanerna i min mentala hals,

eller hur man nu skall uttrycka det när jag hör på nyheterna att Ungern 

börjat bura in alla asylsökanden i läger med taggtrådsstängsel omkring.

Barn separeras från sina föräldrar. Något i det som sker 

känns så obehagligt, och så obekvämt och ändå vill man bara fortsätta 

med sitt lilla vardagsliv som om inget hänt, som om inget händer därute.

Jag vet inte snart vilket som.

Samtidigt är jag realist nog att begripa att man inte kan famna alla.

Man kan inte ens rädda alla. Man kan inte ens hjälpa alla.

Det är sorgligt och en djup, förfärlig tragedi för dem som berörs.

Men också en tragedi för mänskligheten. Vi kan inte bättre...?

Men att stänga in människor på flykt i läger med taggtrådsstängsel 

ger obehagliga vibrationer av...ja, vadå?

*

Och mina tulpaner känns plötsligt väldigt banala och triviala.

Samtidigt som jag känner en djup och innerlig tacksamhet över att 

jag och de mina har det så bra - just nu i alla fall.

Och då blir det lite paradoxalt att inte njuta av det som är - just nu - just här.

För jag tror inget vet hur länge det varar.

Och är det den rädslan som får oss att låsa om oss och dra för gardinerna för

de där ute i kylan, i den kyla tiden och andan i samhället sprider?

Är vi kanske inte rädda för de andra, de som flyr från något fasansfullt?

Är vi egentligen rädda att detta fasansfulla också når oss, våra 

små, vackra liv?

Jag vet inte, men känner en stor olust medan jag arrangerar 

tulpanerna i sin vas.

Alltmedan snöstormen tilltar därute.

LYCKAN I ATT...

....få överraska någon.

Lyckades in till den sista minuten lura lillungen min.

Jag hade sagt att han inte skulle boka något till de här dagarna, men inte 

nämnt något desto mer. Han trodde nog att vi skulle ut i naturen på en tur.

Det är sådant jag brukar släpa med honom på...

Men så när vi satt oss i bilen så sade jag att han kan lämna alla vassa föremål, som 

sin Swiss-army-knife som jag vet han alltid tar med sig då vi skall ut i naturen.

Just denna gång var det inte läge att ta den med. 

Säkerhetskontrollen på flygplatserna brukar vara lite avigt inställda till dylika ting.

(som svampkniven jag en gång glömde kvar i ryggsäcken...ja)

Nej, det var annan inriktning på vår resa denna gång. Och jo, jag hade 

lite vinkat om att det kunde vara bra att ta med nåt lite snyggare i klädväg - också.

Inget anade han innan vi närmade oss flygfältet och jag kunde skicka boarding-QR åt honom.

Och inget anade han innan vi bänkade oss i restaurang Cirkus i Stockholm för en middag

innan föreställningen. 

Och den glädjen när grabben inser vad vi skall se.

Och den glädjen när man får överraska någon med något som man vet

bara blir så uppskattat. 

The Phantom of The Opera

När det gäller konst och teater och den biten är vi så lika,

lillungen och jag. 

Den här gången blev resten av la familia utanför. 

För det här är bara så vår grej.

Och jo, Phantomen är fantastisk. Fortfarande.

Innan vi sedan åkte hem igen hann vi med ett besök på

f o t o g r a f i s k a 

Så värt ett besök. 

Lennart Nilssons foton från 'Ett barn blir till' minns jag från då jag 

kanske var tio (?) och såg en dokumentär om hur bilderna togs.

Andlöst att få se några av fotona i verkligheten.

Också Ren Hang med Human Love var en upplevelse att se.

Sedan brukar jag inte vara den som fastnar i museum-butikerna speciellt

länge, och ännu mer sällan shoppar jag loss där.

Men nu blev det ett litet undantag...

Jag som hör till den där glada skalan som hellre sitter och klottrar i ett häfte

än gör (onödiga) anteckningar på ännu mer onödiga möten kunde

bara inte hålla mig och köpte boken 

där man lär ut hur alla kan 

lära sig klottra med stil.

Nästan så jag börjar längta till ett onödigt möte nu! 

Och så blev det faktiskt lite annat "onödigt" också.

Ett par småbrickor att bära ut sin kaffe och smörgås med.

Bara det skulle bli så varmt att man ville fika ute någon gång.

Och så lite annat....besvärlig ha-begärs-framkallande butik det muséet hade! 

Utöver att utställningen var finfin, vill säga! 

Och så var det att komma hem igen.

Sätta sig vid hemkontoret och svara på lite mail och 

slita upp kuvert av papper. 

Utanför mitt fönster har ekorren gnagat sig in i holken som 

också talgoxe-paret visar ett intresse för. 

Misstänker att det i år är ekorren som drar långstickan.

Oberoende så är det mysigt att se att även det hemmet har takdropp.

Det är också lycka.

PACKA EN KAPPSÄCK IGEN...

Rafsar ihop ett par jeans och någon tröja och slänger det i kappsäcken.

Det skall bli en snabbtur västerut, och sedan nästan lika snabbt hem igen.

Jag är trött och skall packa och just den kombon gör att jag alltid, alltid väljer 

samma smycken och bara liksom inte orkar tänka till. Alls.

Det är väl de som kallas trotjänare.

Lite som hundar, fast de är inte så mycket tjänare - mest bara trogna.

När jag kommer hem igen, skall det bli långa sköna promenader! 

***

(inlägget borde ha dykt upp här på torsdag - det gjorde det inte.

idag är det lördag. Sådant händer...)

OM DET DÄR MED LÄNGTAN...

Den kommer så stilla krypande och smygande att man knappt märker att den

klamrat sig fast i en. 

Nej, det är inte ekorren jag talar om - det är längtan till stugan.

Till tystnad och ro.

Längtan lindrades inte av att jag läste en artikel idag om ett par 

som bor ute i en liten stuga, året runt. Utan el och rinnande vatten.

Jag är knappast mogen att skippa mitt "stadsliv" helt och fullt, 

men det finns något i ett riktigt enkelt liv som starkt tilltalar mig.

Bläddrar i kalendern och märker att det nog dröjer ett tag innan det 

blir läge att packa iväg sig till stugan.

Suckar djupt  - och fortsätter längta!

NÄR LJUSET ÅTERVÄNDER...

Tänker ofta att den där magiska känslan i att äntligen få skriva 

m  a  r  s 

är bland de finaste känslorna som finns om man rör sig inom ämnet årstider.

Riktigt där är vi ju inte, ett par dagar still-to-go, 

men så nära nog att man får smaka och gotta sig i känslan.

Jag har sagt det förr, och upprepar mig förmodligen till döda-dagar;

Mars inleder åtta månader av behagliga årstider för min del.

Jag behöver inte längre känna mig som min Mårbacka-pelargon som smetar fast sig i 

fönsterrutan för att ens lite kunna suga i sig dagsljus.

Vi går mot ljusare tider. 

Det viskar jag till pelargonerna. Och till alla de andra.

Idag har jag pratat med växterna.

Och klippt dem.

Inväntar någon vecka innan jag river upp deras rötter och 

försätter dem i ny växtmiljö bestående av näringsrik mylla.

Egentligen borde jag vänta tills tjälen gått ur och min egna näringsrika

bokashi- jord blir tillgänglig.

Få se om jag har tålamod att vänta.

Våren är inte tålamodets årstid.

Inte min, och inte växternas. Förmodligen ingens.

Bara tanken på mars får mig att tänka frösådder och 

framtida stunder av egenskörd.

Ärligt struntar jag lite i att det är februari,

att det är kallt därute, att det stundvis vräker ner snö.

Det är ljuset som räknas.

Där jag för stunden spritt ut mina ägodelar är 

vinterns ljus ytterst sparsamt i och med de små fönstren

och dess magra insläpp av naturljus.

Citrusträdet gav upp. Suckade och sade;

- Sorry, no can do.

Olivträdet är av segare virke. 

Inte mycket till liv i grenverket, men dock...

*

Livet återvänder.

En kan bara vara nöjd!