'SLUMRANDE TONER….

…fjärran ur tiden'.

Så börjar folkmelodin som jag sjöng då någon gång som barn.

Jag vet platsen där jag som under tioåring trodde var ursprunget 

till sången. Det var det inte, men min fantasi satte fart.

Där, på samma plats, blev jag förresten kysst första gången, fast det var 

många år senare. Minst fem år eller något! 

Jättelänge i alla fall.

Och nu när jag är tillbaka i mina barn- och ungdomsknutar kommer jag 

att ha en serie platser med historia (lite längre än till min första kyss då) 

som finns här bland alla motorvägar och gigantiska korsningar, bland flygfält och

nykläckta bostadsområden.

Den här staden har fört allt annat än en slumrande tillvaro medan jag varit

borta, men jag vill visa er alla de där vackra ställen

som fått föra en liten slumrande tillvaro bland allt annat.

Lite som en skönhets-sömn.

*

Fjärran ur tiden kommer också att vara en slags

ledtråd i projektet som jag kommer att börja jobba med efter nyår.

Så det blir nästan lite småkusligt att jag kom att tänka på

den sången just nu.

Som om något styrde mina tankar.

Eller så är det helt enkelt så simpelt att jag bara genom att blicka på mina hundar 

kopplar ihop visan med det jag ser.

Jag tror nog mer på det. 

Att det ena ger det andra som leder till något.

Och att det nog alltid är så att hur man än vill tro att "ödet styr"

så är det ändå innerst inne alltid aktiva val som man gör något 

som för en framåt.

Det skall man lyssna på. Det tror jag. På de aktiva valens viskningar.

Även om de, som nu för mig, viskar om slumrande toner.

För mig finns där en möjlighet och en stig att välja.

Än är mina planer och mina tankar lite som mina hyacinter.

De som ännu stilla slumrar i sina glas, och utvecklas sakta 

men säkert. 

Eller som mina hundar.

De som slumrar i var sin korgstol, på var sin fårskinnsfäll,

medan vinden viner därute och spisluckorna klirrar.

Huset fylls av ljud och ljus - och dofter som så starkt hör

vintern till, hör adventstiden till och anor till.

Sådär som det kanske alltid varit.

Nu och då någon gång…fjärran ur tiden.

Aldrig har jag så starkt sett fram emot ett nytt år! 

Bara det att då få möjligheten att blicka bakåt i tiden

och ta itu med dessa slumrande toner

som finns, som väntar på att bli hörda,

tolkade och framförda på nytt.

*

Att jag längtar! 

NOVEMBERFÄRGER...

…igår när jag gav mig ut med kameran en sväng,

en alldeles vanlig, grådaskig novemberlördag, var det en person som 

undrade varför jag går ut och fota en sådan ful dag.

Jag blev och fundera på det. Hur jag numera

hemskt sällan tycker att någon dag skulle

vara olämplig att fota på.

Eller kanske ösregn, men mest för att kameran inte skulle uppskatta det i längre 

stunder. Och kanske en riktigt slaskig marsdag?

Men annars, nej.

Och disiga novemberdagar är så mycket mer än bara grått.

Man behöver bara leta efter färgerna lite mer.

Mer strul är det ju med ljuset - det finns det inte i överflöd av precis.

Här inne börjar det mesta hitta sina platser. En del saker väntar ännu på

att hantverkarna skall hinna sticka sig in och göra något litet jobb klart.

Men sakta kommer livet in i vanliga vardagsrutiner.

Det är inte att flänga runt i byggvaruhus alla lediga stunder längre.

Det blir som om ett sådant där skönt lugn lägger

sig över bland skymningen i rummen. 

Som en varm schal över axlarna.

Andningen blir lite lugnare, lite djupare och spänningen mellan 

skuldrorna släpper.

Sakta gör det det.

Känner hur min kropp och det där andra man har inom

sig, själen eller sinnet eller vad, varvar ner och

kommer in i ett tempo som är mer i takt med årstiden.

Kokar mig en kopp kaffe till och drar ut på min frukost.

Kanske den bidragande känslan till ett visst 

välbefinnande och lugn också ligger i

att beslutet att hoppa av ekorrhjulet äntligen är taget.

Att det är okej att slappna av och dra de där

välbehövliga och sköna djupa andetagen.

*

Och medan jag sitter här vid mitt köksfönster och 

skriver, börjar det dala små, nästan genomskinliga, tunna

snöflingor ner.

Det är fint.

EN LITEN TJUVSTART...

…häromkvällen så testade jag jul-ljusen. Eller en del av dem.

Att de fungerar.

Verandan lyser så fint i sitt kransljus att jag nästan har

lite svårt att dra ut kontakten för att invänta lilla jul och första advent.

Men jag gör.

Väntar. Tålmodigt.

För att det finns en viss bitterljuv tjusning i själva väntandet.

Jo, jag vet - förklara det för barnen innan jul! 

Fast å andra sidan;

det är kanske därför vi har julkalendrar. 

Helst med choklad.

Det måste jag komma ihåg att köpa.

Mina grabbar gav mig en liten vink om att det 

skulle de önska sig till lillajul.

Ja…jo…jag vet….de är 17 och 26…år.

Men vadå?

Jag vill inte ju släppa ifrån mig det magiska i att

vänta på julen.

Det är ju just det som nästan är det bästa med hela spektaklet.

Om chokokalender är viktigt - då skall det få vara det.

Oberoende hur gammal man hunnit bli.

*

I övrigt har jag sagt upp mig från mitt jobb denna vecka.

Nu har jag ju aldrig bloggat något alls gällande mitt jobb hittills,

för det funnits så mycket sekretess-belagt i det.

Men från nästa år får ni säkert följa med på ett litet 

hörn på det projektarbete jag skall börja med.

Det finns mycket att se fram emot här.

Julen och så Ett Helt Nytt År

Ett mycket annorlunda ett.

På ett rysligt bra sätt.

Så nu blev det en liten tjuvstart inför nästa år också

på samma gång som jag testade lamporna inför advent.

Ni vet, det där känslan när man väntar på något riktigt fint.

Man vill liksom dela med sig.

Så nu vet ni! 

EN FIN HUNDRAÅRING...

…på söndagen var det nästan lite solsken.

Inte mycket men nog för att lura lillungen (eller den unga mannen) med

på en tur ut i naturen.

Lite dofta på mossa och vissnande växter, ni vet?

Snusa på hösten i skogen.

Och nu ville jag visa honom min barndoms stigar och stråk.

Här har jag minsann skidat och cyklat och gått.

I tiderna kunde jag varje lite stig som mina egna fickor. 

Det är förvisso 30 år sedan, lite på till och med, men allt var sig likt ändå.

Jag släpade honom till Långforsen.

Det är en del av den nordligaste delen av Helsingfors Centralpark.

Här har jag blivit överraskad av snöoväder vid skidturer.

Här har jag cyklat till ridstallet, och senare genat genom 

skogsvägarna när jag cyklat till jobbet på andra sidan stan.

Här jag jag otaliga gånger stått och tittat på forsen,

eller som lillungen (eller den unga mannen) sade:

"Man blir så lugn av bruset, det är ett riktigt skönt ljud"

Och visst är det! 

I dryga hundra år har det här området varit en del av 

Helsingfors centralpark.

Sammanlagt finns här över hundra kilometer stigar och vägar som slingrar sig genom

ett tio kilometer långt naturområde som sträcker sig från centrala Helsingfors

hit ut till sin nordligaste ända.

Vanda å. 

Här är den också stadsgräns mellan dessa städer.

Ån är 101 km lång. Startar i Hausjärvi och mynnar ut i Finska viken.

Idag bor det inget mindre än 1,1 miljoner människor längs ån.

Annat var det när det begav sig i, om nu inte tidens begynnelse, 

så länge sedan i alla fall.

Den första anteckningen som finns gällande ån är från 1351

då kung Magnus Eriksson av Sverige gav tillstånd att fånga öring

i ån till munkarna från Padis kloster i Tallinn.

På den tiden hette ån Helsinge å.

Att den hette just så lär komma från att immigranter från 

Hälsingland bosatte sig just här sedan ett par århundraden tidigare och då kanske 

av någon liten längtan till sin hembygd gav ån namnet Helsinge å.

Med e.

Ån har flera forsar än bara denna Långforsen, även 

om den råkar vara den längsta, dock inte den brantaste.

Och ja…så blidde det så att staden som långt senare kom

att bli Finlands huvudstad fick namnet 

Helsing(e)fors.

Mycket snabb, och mycket avskalad, historik men 

jag kan aldrig riktigt låta bli att tänka på vad allt som 

en plats varit med om.

Hur såg det ut då munkarna fiskade här vid dessa stränder?

På 1300-talet.

*

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.

Är någon hugad att räkna ut så tar det ungefär 11 dygn för vattnet att rinna 

genom hela ån.

Så fram med kalkylatorn, den som känner för….;)

Fullt så mycket vatten har inte runnit sedan jag senast 

varit här, även om det som sagt har blivit sina modiga årtionden.

Men jag kommer absolut tillbaka! 

Jag har allt detta bara ett (kraftigt) stenkast bort.

Bara att tänka hur det kommer att se ut i lundarna längs åkanten på våren

när löven spricker! 

Månne Helsingfors stads polishästar ännu släpps ut på sommarbete

här på ängarna?

Det gjorde de för trettio år sedan…

Så tiden ändå går! 

Samma kunde man säga om denna synnerligen naturliga cykelställning! 

Den har nog något litet år på nacken den med.

Det är nämligen så att man helst inte skall släpa på cykeln - 

än mindre cykla - på de branta stigarna (delvis trappor) som går närmast forsen,

men för att man, om man vill, skall kunna kedja fast sin cykel för

klåfingrade tjuvar, har man här och där satt ut dessa ställningar.

Lite fina enligt mig! 

Någon har haft sitt naturdesign-tänk påkopplat.

Lyckat! 

Ljuset är ju som sagt en snabbt försvinnande naturresurs så här

i november, och eftersom vi kom iväg lite sent,

så hann vi inte alls med så mycket.

Hit får vi nog lov att återkomma! 

Jag kan säga att det finns en massa, läs; de flesta, platser här i 

huvudstadsregionen som ändrat till oigenkännlighet bara under

de några år jag bott annanstans, och kanske just därför

kändes det extra skönt att möta något så bekant.

Centralparkens naturstigar - det är en fin hundraåring det! 

NÄR TRYGGHETENS ILLUSION FINNS...

…och när den splittras.

I morse när jag vaknade hade jag sovit som ett barn i tolv timmar.

Fönstret till mitt sovrum hade stått på vid gavel ut mot en mild

novembernatt.

Tassade yrvaken till köket, knäppte på vattenkokaren, bredde

mig en slarvig smörgås och öppnade datorn för att

samtidigt läsa morgonnyheterna.

Jo, jag gör så numera.

Trodde nog inte att jag någonsin skulle överge prasslet av 

morgontidningen, åtminstone inte på veckoslutet, 

men jag har.

Med min rykande kopp kaffe och en ciabatta-kant med ost och gurka,

iklädd den där Mycket Slitna Morgonrocken som man bara kan älska

att schava runt i satte jag mig vid bordet 

där rosorna jag fått kvällen innan stod i sin vas,

och snurrade in på en nyhetssida.

Som jag alltid gör.

 I morse möttes jag, som alla andra, av den förfärliga nyheten, om 

terrorattackerna i Paris.

Och naturligtvis reagerar jag.

Med hjärtat.

Våldet kommer besvärligt nära nu.

Det finns ett hot, ett reellt sådant.

Och missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det är 

förfärligt! En riktigt asig attack mot vår västerländska demokrati.

Mot oskyldiga, mot oss.

Och ändå.

I radion talar man om en hel värld som reagerat.

Och det är naturligtvis bra! 

Men i min stilla morgontrötta hjärna dyker det upp en 

vilsen tanke.

Varför reagerar hela världen först nu med sorg?

När 129 människor dör i en terrorattack då väcks vi liksom upp.

Inte av att 220 000 människor dött i Syriens "inbördeskrig"?

Jag hörde själv till dem som bytte profilbild på facebook

till den med franska flaggan på.

För jag känner på riktigt för de oskyldiga som 

råkat vara på fel plats på fel tid och

alla deras anhöriga.

Naturligtvis gör jag det! 

Men ändå…

Krasst tänkt:

Känner vi så starkt bara för att det här är så nära?

Och har vi varit, om inte totalt blinda för lidande i 

andra delar av världen, så i alla fall tämligen närsynta?

Vi vill bara ta till oss en viss mängd problem och elände?

Och kanske i dimensioner som vi kan förstå?

Och är inte det bara mänskligt?

Men hur kan vi vara så tudelade? 

Som empatiska, kännande, människor?

När 129 Parisare blir offer för det samma som miljoner Syrier utsatts för 

varje dag, varje vecka, i månad efter månad, varför är det så 

mycket större nu?

Är det endast för att det är närmare? 

Om det är något jag hoppas på att allt detta ökar vår förståelse för andra.

Att det ökar insikten att det som kan hända långt borta också kan nå 

vår allas lilla trygga vardag.

Och att vi inte skall glömma att det mesta av det vi har omkring oss kommer

ursprungligen någon annanstans ifrån.

Som fasanerna här i trädgården.

De hämtades hit från Asien på 1850-talet.

Rådjuren och mårdhundarna som tassar runt i trädgården om 

nätterna. Alla har de kommit hit någon annanstans ifrån.

Och örterna i mina krukor.

De är också invandrare.

*

Man talar mycket om att det är ok att komma till ett land om man 

är i verklig nöd.

Men att det inte är okej om man "bara" söker bättre levnadsförhållande

och/eller bättre levnadsstandard så där generellt.

I mitt stilla sinne funderar jag:

Hur var det när vi åkte till Amerika under senare delen av 1850-talet.

Var det inte för att få det bättre?

Rent och slätt?

När vi finnar åkte till Sverige på 1960- och 70-talet?

Var det inte för att få ett bättre liv?

Rent och slätt?

Jag tycker det är knepigt att bilda sig en enda rätt åsikt om 

vad som händer och sker.

Det är så mycket mer komplext och invecklat än att man

bara kan ha en simpel jo/nej-åsikt.

*

Mitt hjärta känner för Frankrike i dag.

Men min hjärna tänker på världen.

Här i min lilla illusion av trygghet.

*

Där jag åter och igen sover med öppet fönster, 

vaknar till en novemberhimmel för att

dricka mitt kaffe och äta min ciabatta med ost och gurka.

Kolla in fasanerna i trädgården och göra alla de

där alldeles vanliga söndagssysslorna som man gör en

alldeles vanlig söndag.

För att jag kan. 

Där jag lever är det tryggt.

For now.

One never know for how long.

Hopefully for ever.

För jag vill fortsätta leva i trygghet.

Inte bara i dess illusion!